”Wohoooow, FREEEEDAG” hojtas det omkring mig hela dagen. ”Jihoooo, jääjäää, äntligen, tjofaderittan, fredaxmyyyyys” hörs det från överallt medan alla trevlig-helg-dunkar varandra och mig i ryggen.

Och jag, jag känner hur fredagspressen tycker upp mig mot en vägg, lyfter upp mig med ett stadigt grepp runt halsen och håller mig en halvmeter ovanför golvnivå. Allas förväntan, matplanerande, vinrekommendationer och fredagsplaner slår sig som en järnring kring mitt medvetande; jag måste fixa god mat, duka fint, socialisera och äta chips i soffan och umgås. Det gör ju alla andra!

Eller… Måste jag?

”Vad ska ni äta för gott ikväll?” frågar någon, uppriktigt intresserad och med en svag förhoppning om nya, roliga inslag till fredagsmenyn.

”Rågkex och Filadelfiaost” svarar jag. ”Vad resten av familjen ska äta har jag ingen aning om, men får maken bestämma blir det väl bruna bönor och potatismos.” Jag gillar att chockera ibland, framför allt människor som anser att fredagsmenyer understigande oxfilé eller gratinerad hummer har ett ifrågasatt existensberättigande. Har man småbarn så är tacos PK, helt klart. Men där går gränsen.

För att slippa ringa ambulans och utföra konstgjord andning gapskrattar jag sedan, säger att ”skojar bara” och åker hem och doppar rågkex direkt i Filadefiaostburken i hemlighet.

Jag. Orkar. Inte. Med. Fredagspressen.

Det enda jag vill efter en intensiv vecka som pågått sedan i söndags morse är krypa ner framför en TV-skärm, vila mina tillfälligt förälskade ögon på Robert De Niro som en ung, ursnygg Vito Corleone i Gudfadern II, och i lugn och ro få somna till ljudet av maffians dödande skottsalvor och skrikande mafiosos som hittar lemlästade hästar i en blodig säng…

Trots detta stannar jag vid affären på hemvägen, slänger på måfå ner en fläskfile, klyftpotatis och två liter mjölk i korgen. Om utifall resten av familjen kräver fredagsmiddag liksom…

När jag kliver in genom dörren till mitt hjärta, mitt hem, mitt hopplösa renoveringsobjekt som jag älskar över mycket annat kommer jag på en sak…

Lillfisen är på övernattning. Mellanfisen ”umgås med sina kompisar”, d v s sitter vid datorn. Storfisen befinner sig på nåt berg i typ Mulasongo eller nåt och mig veterligen har han inte klivit ner än. Maken sitter på hela ryggen framför någon bollhockeymatch på TV:n…  Med the force of the Gudfadern känner jag hur ingivelsen passerar mina läppar med hes stämma och siciliansk brytning: I´m going to make him an offer he can´t refuse…

- Ska du se det där? frågar jag.

- Öh… jo… mja… Eller… inte? svarar han.

- Älskling, titta du på ishockeyboll i lugn och ro, säger jag. Blir du hungrig
så finns det köttbullar i frysen!

- Åh, bra, svarar han, lättad och tillfreds med köttbullar.

- Är du hungrig? Ropar jag till mellansonen.

- Nä.

- Blir du hungrig så finns det köttbullar i frysen, ropar jag.

- Lugnt.

Å jag öppnar en bib Barone Ricasoli, Formulae 2010, vänder pipen åt fel håll och sprutar ner hela mig med rödvin, torkar och svär, får i lite i ett glas och älskar mitt liv trots makens suckar och höjda ögonbryn. ”Men hur är det möjligt” muttrar han och återvänder till vaddetnuär på TV.

Sätter mig vid bordet medan matkassarna står kvar på golvet ouppackade, ögnar igenom mail, tidningsrubriker och skummar några bloggar medan mjölken antar rumstemperatur och klyftpotatisen sakta tinar. Men trots det så ramlar inte himlen ner över mitt huvud,  världen tycks snurra vidare trots min vägran av konventionell fredag…?

Insikten slår mig med full kraft. Jag inbillar mig att jag har en massa måsten som jag faktiskt inte har, inser att alla andras förväntningar faktiskt är deras – inte mina. Jag har inga krav på mig som jag måste leva upp till! De enda krav som ställs ställer jag själv... För att jag TROR att de finns.

Nu hoppas jag att alla som har förväntningar och förhoppningar om den här fredagskvällen får det precis som de önskade. Det fick jag och jag är sååååå nöjd! Imorgon blir det Tigerbebis och jag ska lukta på honom HELA tiden!

Sen ska vi göra rent vattenanläggningen. Tjofaderittan!

Skål och trevlig fredag kära vänner!