En inre dialog.

En dialog i okänt antal akter.

Medverkande; Ett bättre jag och Ett sämre jag

Akt 1; En god början?

Ett bättre jag; Men alltså, hallå! Vaffan är det MED dig egentligen? Du är så sur, avig, grinig och trist så jag vet inte vad… Vad är problemet?

Ett sämre jag; Orka… Vet inte.

Ett bättre jag; Vaddå ”orka” och ”vet inte”??? Du ligger som en hög på soffan och glor på Greys Anatomy och gör INGENTING! Kom igen!

Ett sämre jag; Äh, vet inte… Tråkigt. Allt är så erbarmligt tråkigt! Trist, grått och… ja, tråkigt. Och min rygg… min rygg vill mörda mig! Sen är allt bara konflikter! Bråk, tråk och konflikter. Hela livet går tydligen ut på problemlösning, jämt och ständigt. Jag är så trött… trött, trött, trött…

Ett bättre jag; Okej. Vad gäller ryggen så vet både du och jag var problemet ligger. Du RÖR dig för lite! Du ligger här och väntar på att den ska bli bättre. Funkar inte! Och du har aldrig funderat på att försöket att mota trötthet med att ligga på soffan får motsatt effekt? Att bristen på aktivering gör dig ännu tröttare? Va?

Ett sämre jag; Men sluta tjaaaataaaa!!! Du tjatar och tjatar, jämt och ständigt! Jag VET vad som krävs för att bli som du vill men jag ORKAR inte! Jag VILL ligga här och glömma att det finns en grå, trist värld utanför som snurrar på även om jag inte aktivt puttar på! Fatta´ru? Jag VILL det!

Ett bättre jag; Herreguuuuud! Hör du inte själv hur du låter??? Som en obstinat, omogen tonåring! ”Buhubuhu, synd om mig, buhu” liksom. ”Ingen tycker om mig, buhuuu”…

Ett sämre jag; Jag har väl inte sagt att ingen tycker om mig? Jag säger bara att universum snurrar på även om jag inte aktivt deltar hela tiden.

Ett bättre jag; Det är där ditt största problem ligger. Antingen deltar du som om hela universum hänger på dig, eller så skiter du i det fullständigt. Mellanläge finns bara inte! Sen blir det som det blir… Du snurrar på, blir trött och orkar inte ens kliva ur soffan! Och ändå har du inte åstadkommit NÅGONTING av allt det som du föresatt dig! Zipp NADA!

Ett sämre jag; Hörru – har du inte något viktigt för dig? Springa en mil, vika en tvätt, raka benen eller nåt? Gör vad du vill men LÄMNA MIG IFRED! Det enda du gör är att du sitter och knackar mig på axeln dagarna i ända och talar om för mig hur jag BORDE leva. Inte en enda gång är du tillräckligt bra på det för att åstadkomma minsta lilla förändring – fatta att du är så onödig! Kan du kanske begripa att du är en av anledningarna till att jag ligger som en strandad val i soffan kanske? Att hela ditt ständiga malande om hur jag ska vara för att passa dig gör mig ännu tröttare?

Ett bättre jag; Jasså minsann – du tror det? Jag ska be att få tala om för dig att utan mig hade du inte brottats med 15 kilos övervikt utan förmodligen 75! Utan mig hade du inte lyft dig från ditt sofflock över huvudtaget utan legat där som en Jabba de Hut och inte ens KUNNAT resa dig upp. Shit, du hade inte haft kondis att ens lyfta ett finger och byta kanal på TV:n!

Ett sämre jag; Nä, och nu är det så mycket bättre då? Jag orkar både lyfta huvudet och resten från sofflocket och vad möter jag då? Konflikter! Problem! Måsten! Hela världen utanför soffan består bara av en enda sak; måste lösa problem! Jag orkar inte lösa flera problem! Fan, jag har inte ens löst dem som jag redan börjat nysta i…

Ett bättre jag; Nähä. Och du tror att problemen blir färre, lösta eller försvinner för att du inte orkar se dem? Du tror att saker rättar till sig bara för att du stänger dem ute? Du tror att papper skriver sig själva, att mat lagar sig och att du plötsligt ska kunna resa dig till en tillvaro som blivit precis som du vill ha den medan du legat här och väntat?

Ett sämre jag; Nä, det vet jag väl, att det inte funkar så. Jag ligger bara här och väntar på kraft, energi och lust att ta tag i allt det där du säger. Jag har det bara inte just nu.

Ett bättre jag; Hur lång tid tror du det tar? Innan den kommer tillbaka alltså. Lusten och energin.

Ett sämre jag; Har ingen aning. Möjligen kommer den på måndag. Möjligen kommer den efter nästa avsnitt av Greys Anatomy. Eller till advent. Jag vet faktiskt inte…

Ett bättre jag; Hm… Okej. Men om vi säger såhär då; vi tar ett avsnitt till. Eventuellt två. Sen känner vi efter igen? Kanske har det kommit LITE energi då och då använder vi den? Okej?

Ett sämre jag; Mmm. Okej då. Fast jag tror det kan ta tre avsnitt. Faktiskt. Men vi kan ta en paus mellan andra och tredje och plocka ur diskmaskinen. Kanske…

Ett bättre jag; Vi säger väl det då.

Ett sämre jag; Lägg du dig i den andra soffan – det finns en filt där du kan ta.

Ett bättre jag; Okej. Har du en kudde?

Ett sämre jag; Bara den jag behöver själv.

Ett bättre jag; Hämtar en själv. Sådär. Aha, det är det här avsnittet ja… Alltså, jag tycker inte han är så snygg som alla tycker den där läkaren…

Ett sämre jag; Nä, faktiskt inte jag heller… Han var snyggare i säsong 1...

*to be continued*

 

grannen en bit bort

5 november 2011 19:19

Lena Lena!
Du kan ju läsa mig som en öppen bok =). Är vi tvillingsjälar??

Sajberlena

5 november 2011 19:27

Vi hade nog båda blivit förvånade om vi verkligen visste hur många tvillingar vi har omkring oss! ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...