...reser jag mig sakta, skakar av mig ett lager aska och kikar över kanten på min grop...

Jag har vilat några dagar; sovit massor, jobbat men bara på ordinarie arbetstid och då och då kollat mail och ringt något samtal - no big deal. Tryckt i mig äcklig mixtur som hjälp lika mycket som ett äpple om dagen och tyckt livet är klart överskattat. Alla möten, måsten, träffar och sammanträden har jag blåst av. Igår var första dagen på flera veckor som mitt hjärta inte slog kvadrippelslag hela tiden och som jag kunde tänka en tanke utanför Greys Anatomy utan att den kändes som ett knytnävslag i solar plexus.

Maken har städat, tvättat, fixat och donat. Varje kväll har jag somnat på soffan i ett inferno innan Bolibompa slutat och vaknat mitt i natten i ett undanplockat, välstädat hem. Mhm. Så bra har jag det. Ingen familj är som min och jag älskar den gränslöst.   

Jag har fått presenter, telefonsamtal, meddelanden med låtar, godis och kort. Jag har lagt en heldag på stan med shopping och lunch med en god vän. Inga vänner är som mina och jag älskar dem gränslöst. Tack för att ni finns!  

Visst har jag mycket omkring mig och visst jobbar jag häcken av mig - men inga jobb är som mina och jag älskar dem gränslöst.   

Så vaffan gnäller jag om? Jag har allt som kan göra en människa lycklig och ändå är det inte bra? Nu har jag dåligt samvetet över mina tillkortakommanden och skäms som en julgris med äpplet på fel ställe.

Nu är det bara sista spadtagen kvar, lite hårda stampningar för en härdad grund och sen nya tag!

Måhända om jag lärde mig sätta gränser, gick och lade mig om kvällarna och planerade mitt liv så skulle jag inte ens hamna i gnällstadiet... Alltså faller allt tillbaka på mig själv. Det är väl ungefär det jag kommit fram till under några dagar av tänk. Det är inte alla andras fel, det är bara mitt.

De sista spadtagen handlar inte om att gräva mig upp. De handlar om att forma en snygg plattform. Och det handlar om att jag ska lära mig andas istället för att hyperventilera. Det tar nog ett tag - men jag fixar det.

Nu planeras en för mig fullkomligt underbar tid - advent, december och jul... Ljus, värme, förväntan och människor jag inte kan vara utan.

Och på onsdag... på onsdag eftermiddag öppnar vår egen mack här i byn!