...reser jag mig sakta, skakar av mig ett lager aska och kikar över kanten på min grop...

Jag har vilat några dagar; sovit massor, jobbat men bara på ordinarie arbetstid och då och då kollat mail och ringt något samtal - no big deal. Tryckt i mig äcklig mixtur som hjälp lika mycket som ett äpple om dagen och tyckt livet är klart överskattat. Alla möten, måsten, träffar och sammanträden har jag blåst av. Igår var första dagen på flera veckor som mitt hjärta inte slog kvadrippelslag hela tiden och som jag kunde tänka en tanke utanför Greys Anatomy utan att den kändes som ett knytnävslag i solar plexus.

Maken har städat, tvättat, fixat och donat. Varje kväll har jag somnat på soffan i ett inferno innan Bolibompa slutat och vaknat mitt i natten i ett undanplockat, välstädat hem. Mhm. Så bra har jag det. Ingen familj är som min och jag älskar den gränslöst.   

Jag har fått presenter, telefonsamtal, meddelanden med låtar, godis och kort. Jag har lagt en heldag på stan med shopping och lunch med en god vän. Inga vänner är som mina och jag älskar dem gränslöst. Tack för att ni finns!  

Visst har jag mycket omkring mig och visst jobbar jag häcken av mig - men inga jobb är som mina och jag älskar dem gränslöst.   

Så vaffan gnäller jag om? Jag har allt som kan göra en människa lycklig och ändå är det inte bra? Nu har jag dåligt samvetet över mina tillkortakommanden och skäms som en julgris med äpplet på fel ställe.

Nu är det bara sista spadtagen kvar, lite hårda stampningar för en härdad grund och sen nya tag!

Måhända om jag lärde mig sätta gränser, gick och lade mig om kvällarna och planerade mitt liv så skulle jag inte ens hamna i gnällstadiet... Alltså faller allt tillbaka på mig själv. Det är väl ungefär det jag kommit fram till under några dagar av tänk. Det är inte alla andras fel, det är bara mitt.

De sista spadtagen handlar inte om att gräva mig upp. De handlar om att forma en snygg plattform. Och det handlar om att jag ska lära mig andas istället för att hyperventilera. Det tar nog ett tag - men jag fixar det.

Nu planeras en för mig fullkomligt underbar tid - advent, december och jul... Ljus, värme, förväntan och människor jag inte kan vara utan.

Och på onsdag... på onsdag eftermiddag öppnar vår egen mack här i byn!   

 

Catten

15 november 2011 18:28

Skönt att du är på G igen, och nu kanske lite mer rädd om dig....

http://catten.bloggplatsen.se

Sajberlena

16 november 2011 08:13

Tack snälla du! Insikter ger goda förutsättningar...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...