Jag har nu ägnat några timmar åt Greys Anatomy då... Mest sömnlös nattetid men även ett par kvällar med en illvillig rygg vilande i soffan och en värmande dator på magen.

Sen vet jag inte om det är det ihärdiga tittandet som gjort att jag plötsligt fått upp ögonen och insett att hela min tillvaro förvandlats till Greys Anatomy. Jag inte bara tittar på det - jag lever det!

I ett och ett halvt år har vi haft problem med värmesystemet. Det tar in luft. Det låter som en trasig Spykersaab. Det bubblar, visslar, tjuter och vi har gjort ALLT vi kunnat. Vi har ringt rörmokare som aldrig kommer, vi har skruvat isär, skruvat ihop, bankat och bultat, stått och glott på varandra med varsin rörtång i nävarna - ingenting har hjälpt. Vi har telefonledes och internetledes kontaktat, frågat, läst och informerat oss. Fått tips, råd och ideer.

Nu fick vi tag på en rörmokare som kunde komma. Han var t o m här FÖRE utsatt tid! Jag fick hålla mig i dörrposten för att inte falla honom om halsen, gå ner på knä och börja gråta.

Dr VVS lyssnade på våra bekymmer - vilka tog ett tag att berätta för det var några stycken - med en rynka mellan ögonbrynen. Han nickade, hummade, kliade sig lite i huvudet och drog ett djupt andetag. HADE det nu varit Greys Anatomy på riktigt så hade han tittat på oss och med en passionerad läkarblick sagt; "Scrub in interns, scrub in..."

Sen gick han ner i källaren, gjorde en hastig överblick över läget (läs rören, tankarna, vedpannan, mätarna, pumparna och dammet), lade sin stadiga rörmokarhand på ett rör och sa "Kranen till blodomloppet är inte stängd, hjärtat får för mycket blod och då får kroppen för mycket syre. Vi måste operera, det är en enkel operation men alla operationer är riskfyllda".

Ja, alltså, han hade sagt så om vi nu verkligen VARIT i Greys Anatomy, men om vi översätter det hela till rörmokarspråk så sa han; "Men vaffan, påfyllnadskranen är ju inte stängd, det är väl klart ni får in syre i vattnet för den står ju och rinner hela tiden! Vi byter den. Rörtång, syster" Eller nä, det sista sa han inte...

Maken och jag lät våra blickar mötas över munskydden medan vi, fulla av beundran över rörmokarens skicklighet, avundades hans talanger. Eller nä, vi hade inga munskydd... Men vi beundrade!

Sen var operationen inte lika... vad ska jag säga... elegant? som i verkliga Greys Anatomy, den var... vattnigare. Skitigare.

Det tog en halvtimme. Ett och ett halvt års elände och han fixade det på en sketen halvtimme...

Sen fick kirurgen... f´låt, rörmokaren kaffe, hunden bet honom i foten och livet blev som nytt.

Dr Johansson. Bergdala Anatomy... f´låt, Bergdala VVS. We are soooo greatful. You saved our lives!

Här sitter man i godan ro och äter paj och dricker kaffe med sin bror och hans familj när både min och makens mobil börjar plinga och blippa. "Ring mig på Skype" står det med avsändare Storson i Afrika...

Gör som jag blivit tillsagd bara för att få veta att sonen och hans resesällskap under sin vistelse i landet långt borta ätit råa cassavarötter under hela tiden och nu plötsligt informerats om att dessa är mördande giftiga om man inte tillagar dem...

Övertygade om att deras dagar är räknade men utan en aning om hur långt tid de har kvar att leva ber de mig kontakta sjukvårdsupplysningen...

Jag ringer dit, sitter i kö ett tag och surfar lite medan jag väntar på min tur. Jag läser att cassavarötter innehåller blåsyra, att det är livsfarligt att äta dem råa men att giftet försvinner om de tillagas...

När det är min tur och efter att jag kort, informativt och utan omskrivningar förklarat situationen och frågar om de ska dö säger sjukvårdsupplysningsdamen att "Ojojoj... jag har ingen ANING! Du måste ringa 112!"

Jag känner mig lite obekväm med det eftersom jag tror att 112 är för akuta ambulansärenden och jag känner att det kan upplevas långsökt att ringa dit för att få en ambulans till Malawi... Men jag får veta att de har en giftinformation så jag ringer ändå.

"112, vad är det som har hänt?" frågar en 112-röst.

"Jag behöver tala med giftinformationen" säger jag.

"Vad är det som har hänt" frågar rösten igen.

"Min son är i Afrika och har ätit blåsyra, jag måste veta om han ska dö" säger jag typ...

"Åh, jag kopplar dig dit!" ropar rösten och innan jag hinner hämta andan kommer nästa.

"Giftinformationen"

"Jo, alltså, min son yadayada Afrika, yadayada, blåsyra, cyanid och yadyayada" säger jag.

"Oj. Inte ofta vi får DEN frågan" säger damen.

"Nä..." säger jag och tänker att de flesta säkert kollar vad man kan äta INNAN man äter det när man är i Afrika.

Damen ska kolla lite och ber mig vänta och under tiden chattar jag med min son på Skype. Hur mycket har de ätit, när åt de senast och sådant som jag tänker att de möjligen kan tänkas fråga om.

Damen återvänder efter att ha konsulterat sin kollega som - thank you God - kan massor om växter och dessutom jobbar denna kväll.

"Är det den söta sorten kan de äta 30 gram utan problem" säger hon.

Helt kolugnt svarar jag att de har ätit ett halvt till ett kilo...

"Har de några symptom?"

Nä, inte än... Frågan är hur lång tid det tar innan de får några...

"Symptom visar sig inom 30 minuter i form av kräkningar, yrsel, kramper... Det KAN ta upp till nio timmar i sällsynta fall" säger giftinformatören.

De åt senaste gången för fyra dagar sedan... Fyra dagar... Det är mer än 9 timmar va? Huvudet funkar inte riktigt. Ah - de överlever. Det är ingen fara.

Shit.

Det är alltid tufft att vara förälder. Ibland är det tuffare än andra gånger.

Det är inte lättare för att barnen blir vuxna och får för sig att åka till Afrika...

Skitungar!   

Jag satte mig framför TV:n igår och råkade hamna där precis när ett avsnitt av Greys Anatomy började. Jag har ALDRIG sett denna omtalade serie, inte ens reklamavbrotten under ett program!

Kollade info; avsnitt enmiljonfemhundrasjuttioandra av ungefär lika många inspelade och typ sista säsongen.

Nu orkade jag inte sträcka mig efter kontrollen och byta så jag tittade på avsnittet. Nu undrar jag bara: varför har ingen berättat om den här serien för mig? Varför har ingen talat om att den är en typisk Sajberlenaserie? Är det ingen som förstått att det förpliktar att umgås med mig? Finns det fler bra serier som ni sitter och smygtittar på utan att jag vet om dem? (Och nu pratar jag inte om Bönder som söker ensamma mammor eller annat dravel, ni förstår precis vad jag menar, ni känner mig!)

Nu har jag missat alla enmiljonfemhundrasjuttien tidigare avsnitt och får sitta och titta ifatt dem på datorn! Förstår ni hur lång tid det kommer att ta mig? Jag kommer ju inte hinna varken blogga, kolla Fäjsbock eller laga mat närmaste framtiden!

Ja, ni får skylla er själva! Hade ni informerat mig hade det inte blivit såhär!

Bara för att visa vad jag menar ska jag nu föregå med gott exempel:

På måndag, 24 oktober, börjar en svensk dramaserie på SVT. En kostymserie som utspelar sig på 1700-talet. Jag älskar den typen av serier och har noterat den i almanackan. Måndag kväll - mammas TV.

Se där, nu fick ni tips direkt av mig.

Nästa gång det börjar en serie typ Desperate Houswifes, Greys Anatomy, House eller liknande så är det er tur. (Nej, jag tittar varken på Housewifes eller House numera för jag har inte hunnit, men jag vill ändå VETA!)

Överens?

Mmm. Menar det...   

Nu har jag fått en Award utav riesling som jag, halvt rörd till tårar, med glädje tar emot och stolt tackar för!   

Reglerna lyder; När du fått awarden ska du länka till den du fått den av, fullborda de fem meningarna samt skicka den till fem andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… pratar jag alltid med mig själv… Tänker högt, utan att jag tänker på det. Många, långa och intressanta diskussioner brukar jag ha med mig själv i bilen. Jag hoppas i alla fall att jag bara gör det när jag är själv? Shit… jag kanske gör det annars också? Gaaah vad jobbigt det blev nu… 

2. Jag går aldrig hemifrån utan… att ha glömt något. Oftast mobiltelefonen, plånboken eller något annat världsligt ting. Oftast blir jag väldigt stolt över mig själv de gånger jag kommer ihåg att ta med mig eventuella barn som skall med. Det är inte alltid jag lyckas där… 

3. Min blogg heter som den gör för att jag… en gång för länge sedan jobbade ihop med en VVS-ingenjör som heter Gunnar. Det var på den tiden mail och internet var en ny uppfinning och jag fick en egen mailadress första gången någonsin (jojo, känn på den! Man har ju varit med ett tag…). Gunnar lärde mig hur man skickade mail och när jag stolt lyckades klicka på ”skicka” dunkade han mig i ryggen skrattade och sa ”Wow, Cyber-Lena!” och sen hette jag så. Det har blivit ett stående, försvenskat alias för mitt alter ego på nätet i de flesta sammanhang.

4. Om jag vågade skulle jag… söka jobb som kåsör. Men det törs jag inte för jag betvivlar min förmåga att kunna leverera på kommando och med deadlines.

5. Om tio år kommer jag att… vara den som alla ”Jag förändrade mitt liv”- artiklar handlar om! Smal, fräsch och hurtig kommer jag berätta om hur man med framgång lyckas ta tag i dekadensen, finner inre lugn och hur man lever i nuet.
Jag kommer berätta om hur otroligt enkelt det egentligen var att sluta röka, hur man gör bästa potatisavkoket och hur man motiverar sig till att kliva upp klockan gryning och möter dagen med en nätt löparrunda på en timme eller så.
Eller… eller så kommer jag helt enkelt leva som idag men i ett färdigrenoverat hus med fungerande badrum… Förmodligen i kombination med vallningar, östrogentabletter och ett badrumsskåp fyllt med ansiktskrämer för skrynklig hy.    

Jag skickar denna vidare till fem andra bloggar som jag är nyfiken på nu då;

catten.bloggplatsen.se

hea71.bloggplatsen.se

renovationaryroad.bloggplatsen.se

endastgossar.bloggagratis.se

anna-i-dungen.bloggplatsen.se

Telia har hört av sig igen;

Hej Lena!

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hitta vilket som kan tänkas vara ditt abonnemang hos oss. Helt ensam Lena på din ort är du ju inte men jag tror att jag kan ha hittat rätt - och i så fall ser jag att en tekniker är på gång och undersöker felet nu. För att vara exakt så aktiverade teknikern uppdraget för ett par timmar sedan så för tillfället kan jag inte se om det är helt klart eller om det fortfarande kvarstår arbete att göra. Men på gång är det alltså åtminstone!
Så jag vågar hoppas på att du ska kunna ha fungerande telefoni och bredband till ikväll.
Jag får be om ursäkt för att teknikerbesöket dröjde en dag längre än tänkt. Ska jag gissa, så beror det på att teknikerna har haft mycket att göra i ditt område men säkert kan jag inte uttala mig. Oavsett anledning så förstår jag att det är irriterande att det ska behöva ta sån tid att få felet löst - särskilt som du stött på svårigheter att ens anmäla felet.
Angående dina synpunkter på bristen på personlig kontakt när du vill anmäla ett fel, så har jag inte mycket värme att komma med där... Det beror som du nog kan ha gissat på så kalla saker som kostnader och effektivitet. Om så många av våra kunder som möjligt kan anmäla sina fel via våra automatiska ingångar, så kan felen bli lösta fortare och till en lägre kostnad, vilket ju i slutändan även gynnar alla kunder i form av lägre priser. Självklart är det inte meningen att din amälan ska försvinna på det sätt som den har gjort för dig, att det ändå hände beklagar jag verkligen!
Jag ska också ta vidare dina synpunkter så att de kommer fler till del inom företaget.
Ett tips när du vill dela med dig till oss om synpunkter och förbättringsförslag, är den här sidan: www.telia.se/tyckomtelia När du skriver där tar handläggare emot dina förslag och vidarebefordrar dem till rätt person. Så då slipper du också känslan av att behöva vara irriterad mot en person som inte är skyldig ; )

För fall där det går bra med skriftlig kontakt, kan jag förresten också tipsa om våra övriga kontaktvägar. Du hittar dem via www.telia.se/kontakt

Hoppas att du får en fortsatt fin vecka nu i alla fall - även om måndagen inte erbjöd riktigt allt det du hoppades...

Lisa Arvidsson
Telia kundservice

----------------------------------------------

Lisa - you just made my day!

Det beror inte lika mycket på att du kommer med goda nyheter som det faktum att du lagt ner tid och möda på att lokalisera mig!

Jag kan nu meddela dig och resten av omvärlden att vår telefon är fullt fungerande, att mitt internet är stabilt och att jag fått både SMS och en lapp i brevlådan om att felet är fixat. Vi har t o m fått ett telefonnummer till Ericssons kundtjänst att ringa för det fall det inte fungerar - det har vi aldrig fått förr vad jag kan minnas... Jag vill inte påstå att det gör saken sämre på något sätt.

Faktum är att jag börjar känna mig riktigt snäll igen!

Ska vi ägna ytterligare ett par rader till det filosofiska inslaget om vårt kylslagna samhällsklimat så närde jag väl inga större förhoppningar om att ni skulle dra igång någon omorganisering "back to the good, old days" såhär på tisdagseftermiddagen - man kan väl inte få allt förmodar jag. Men jag har försökt att ge en något sånär fördjupad bild i vad som EGENTLIGEN stör mig när saker krånglar. Bristen på kommunikation. Trygg, bekväm och tydlig kommunikation.

Eller ja, jo, lite störd blir jag av att inte kunna ringa ut, ta emot samtal och av att försöka hindra en nätspelande 15-åring från att hoppa från taknocken av  ren "vi har inget nät nu igen det går för fan inte att bo här"- desperation också... Telefon och internet är ju som sagt grundvillkor för att man ska kunna ta del och vara en del av dagens samhälle över huvudtaget. Bor man dessutom som vi, inbäddade bland gran och tall på landet är det snudd på ännu viktigare. Det är långt till barnens kompisar och fritidsnöjen och med obefintlig mobiltäckning är fungerande telefon livsnödvändig - behöver barnen få tag på oss måste de kunna nå oss.

Kostnadseffektivisering, konkurrenskraft och ekonomi är mitt yrke, mitt liv och min religion. Trots det så försöker jag se över kanten och inser hur mycket omätligt värde det faktiskt kostar att exempelvis ringa några ören billigare. Förstår gör jag, fullt ut. Men jag tycker inte om...

Nåväl, som sagt - nu börjar jag bli snäll igen, nu kan vi bli vänner för den här gången och nästa gång lovar jag att använda mig av era länkar. Kanske. Om jag inte rent av ska göra det nu... Ska fundera på saken!

Ha en bra vecka du med och hälsa Telia att de ska vara glada att de har dig!

/Lena 

PS! Nästa gång kanske jag slipper ringa felanmälan alls - jag kan väl bara skriva ett inlägg här så kommer ni?   

Jag fundar lite såhär på tisdagsförmiddagen...

I min kritik gentemot Telias automatiska kundtjänst ingår även en stark kritik riktad mot all form av centraliserad, outsourcad s k "kundmottagning". Det gäller biljettbeställningar, Skatteverket, Försäkringskassan, Polisen, Tingsrätten, Bilprovningen - name it!

Hela vårt samhälle håller på att successivt arbeta bort all form av igenkännande och därmed också trygghet, för att inte tala om mänsklig kontakt.

Jag ska ge ett par exempel;

Min ena arbetsplats ligger mitt emot stadens polisstation. Dit ringde jag häromdagen. Trodde jag. När jag presenterat mig och hasplat ur mig mitt ärende så fick jag frågan; Vilken polisstation gäller det? Jag talade med en växel någon annanstans i landet utan att ha en aning om vart mitt samtal hamnat...

Min andra arbetsplats ligger 100 meter från stadens tingsrätt. Tidigare har jag kunnat ringa bort, presentera mig med förnamn och varifrån jag ringer och den som svarar har vetat precis. Nu kan jag sitta och titta på byggnaden som inrymmer personen jag ringer till - medan en telefonist i Malmö kopplar mig dit...

Jag ska beställa ett personbevis på Skatteverket. Innan jag får en mänsklig röst i luren får jag knappa mig fram med min telefon genom en uppsjö datoriserade alternativ. Ibland, om det gäller något annat ärende som inte faller inom alternativramarna, får jag lite panik och knappar mig fram på måfå i hopp om att den-som-nu-svarar-till-slut kan koppla mig rätt om det behövs. När jag väl kommer fram och beställer mitt personbevis talar jag med "någon" som befinner sig precis varsomhelst i landet och som sitter i ett kontorslandskap. De övriga medarbetarnas mummel hörs i bakgrunden, hur de gång på gång svarar med samma inövade fras.

Oavsett vart jag ringer så kommer det - nästan - alltid ett alternativ som säger; "Vill du tala med handläggare/kundtjänst/människa så dröj kvar". Det är ju bra!

Men... Eftersom jag inte få ett mänskligt svar ifrån början så vet jag ju att de tycker jag är ASJOBBIG som belastar den redan hårt arbetande personalen med ytterligare ett samtal. Jag känner mig inte välkommen att ringa och störa. Jag är en pain in the ass.

Annars hade de väl inte börjat med att be mig knappa mig fram, eller hur? Då hade de haft en telefonväxel med människor som svarar och som tar emot mitt ärende och kopplar mig vidare.

Det var bättre förr. Då, på den tiden när man kunde ringa och felanmäla sin telefon på Televerket, hamnade på deras kontor i den stad där man bodde och fick tala med teknikern, förklara felet och bestämma en tid när de skulle komma. Jodå, jag är så gammal så jag minns det!

En stor bristvara i vårt karga samhälle är bekräftelse, beröm och uppmuntran. Vi behöver mer sånt!

När jag kontaktar ett företag, en myndighet, ett verk eller övrig organisation där jag inte får fram mitt ärende med mindre än att jag blir placerad i kö, får datoriserade idiotsvar eller uteblivna besked om mitt problem så har jag svårt att vara glad och trevlig när jag väl får kontakt. Alltså är det väl inte precis uppmuntran och beröm jag först tänker på att framföra.

Att betraktas som ett kundnummer och inte som en mänsklig kund gör mig frustrerad, irriterad och mer eller mindre otrevlig. Mitt sunda förnuft säger att det ÄR inte personen som svarar som är skyldig, men det är den som får klä skott för mina salvor.

Varenda gång jag går in på en bank får jag dåligt samvete. Jag VET ju att de inte vill HA mig i sin lokal - de vill att jag ska sitta hemma och sköta allt via nätet och inte besvära dem. Och det gör jag ju. Ja, alltså, när Telia sköter sitt åtagande och matar mig med ett fungerande bredband då...

Jag är ändå förhållandevis ung, min visdom och mitt födelseår till trots. Men jag omges av en del människor som uppnått en aktningsvärd ålder och som inte längre känner att de klarar att ringa och få prisuppgift på sin försäkring. De känner sig inte trygga med att knappa sig fram genom alternativ som de knappt hinner uppfatta...

Sammanfattning;

Idiotsystem förstör min dag, jag förstör dagen för personen som svarar och den går hem och slår i köksluckor på grund av alla otrevliga kunder. I mitt frustrerade tillstånd skäller jag på mina barn, en utskälld tjänsteman skäller på sin make som i sin tur sparkar på familjens hund. Hunden biter brevbäraren som... Nämen vänta här nu... Brevbärare? Posten är väl nedlagd?

Den enda värme människor emellan som föds av denna vansinniga utveckling är den hetta som uppstår när människor blir förbannade.

Som brukare, nyttjare, kunder, konsumenter och som samhällsmedborgare lockas vi in i fållan som dumma små får - vi självscannar våra varor, vi trycker lydigt på terminalerna vid Bilbesiktningen och låssas att vi tycker det är okej.

För utplåningen av mänsklig kontakt, varma värderingar och ögonkontakt ÄR inte okej. Det föder inte ett samhälle de flesta av oss vill ha.

Vi är lurade. Grundlurade...

Dag no 8 sedan felanmälan no 1.

Har vi telefon? Nope.

Funkar internet? Ja, i tiominuntersintervaller.

Skulle ni komma och laga det idag? Japp.

Har ni varit och gjort det ni lovade? Nope.

Har jag anledning att vara sur? Jodå, jag tycker faktiskt det!

Kan jag ringa och klaga? Nä. Jag har INGEN TELEFOOOOOON!!!!   

Kan jag ringa från mobilen och klaga? Nä. Jag har INGEN TÄCKNING!!!   

Lillfisen lärde sig ju att simma i våras. Sen har det inte blivit så mycket simträning som var tänkt i sommar, inte så mycket badande heller... Vet faktiskt inte varför!

Nu går de i simskola med hela klassen några gånger och han är väl inte precis nån delfin dårå. Alltså har han fått vara i den LILLA, hemska, förödmjukande bebisbassängen tillsammans med andra icke-delfiner, medan de riktiga delfinerna fått simma i den djupa pölen... Ajajaj - kränkningen har upplevts som gränslös.

Förra gången sa simläraren att "nästa gång, då minsann!" skulle han få vara i den stora han också.

Nu hoppas jag bara att löftet infriades. För när ens lillfis springer iväg till skolbussen "stora bassängen, stora bassängen" så är jag inte säker på att jag klarar hantera allt det besvikna och lessna som kommer hem i en stor hög ikväll om det glömts bort...