Vet inte hur det är hos er, men hos oss i vår familj är den enklaste sak i världen fullkomligt omöjlig att genomföra på ett normalt sätt!

Igår skulle hela family gå och beskåda makens och min stora favvo, Lasse Tennander. Alla tre arvingarna och vi.

Mot alla odds lyckades vi komma iväg i TID, vi stod bland de första i kön och hamnade således inte bland alla de som fick vända och gå hem för att det blev fullt. So far, so good!

Vi kom in, vi fick perfekta platser och redan där borde jag anat ugglor i mossen. Det var helt enkelt för bra för att vara sant!

Arrangörerna, gruppen Visministeriet, började och de är bara sååå duktiga! Innan de ens hunnit färdigt meddelade maken att han nog fått värmeslag efter en dag på golfbanan och höll på att tuppa av. Alltså var han tvungen att avlägsna sig hem till storsonens lägenhet och gå och lägga sig... Öh, okej. Han fick väl gå då...

Nu började lillfisen vrida och vända och för att hålla honom på mattan fick han spela spel på min mobil. Mellanfisen utstrålade lika mycket engagemang och entusiasm som en död gråsten och jag kände mig mer och mer stressad över deras uppförande.

Lasse Tennander kom, han sjöng och han segrade! Men i pausen insåg jag det omöjliga i situationen och med gråten i halsen försökte jag ringa maken för att vi skulle åka hem. Han svarade inte. Förmodligen hade han väl svimmat på väg till sonens lägenhet, tänkte jag och det vore väl typiskt! Måste han tuppa av just IKVÄLL????

Jag tog en arvinge under vardera arm och marscherade ut men lämnade kvar den äldste som deklarerade att detta var bland det bästa han sett! Grattis - lite kulturbildning har landat hos en av tre, det är bättre än ingenting!

Nåväl, utanför porten stötte jag ihop med maken som mådde lite bättre så han förbarmade sig över sina två små och jag kunde återvända in och avnjuta andra halvlek.

Det var så jävla braaaaaa!!!!

När det var slut sprang vi dessutom ihop med storsonens gamla dagmamma som vi inte träffat på flera år, det blev liksom pricken över I på något vis. Hon blev lika glad som vi och upprepade gång efter annan hur gullig och underbar storsonen var när han var liten. Det var hon också, gullig och underbar!

På vägen hem var jag helt lyrisk över kvällens uppträde medan maken var lite mindre lyrisk över att ha pyntat 100 spänn för två korvar med pommes till barnen i Klockstapelgrillen. Jag höll med, det var svindyrt.

Att vi betalat 150 spänn biljetter till alla familjemedlemmar som inte ens såg Tennander ville jag inte dra upp...

Saker som är så enkelt för andra blir så konstigt hos oss. När vi träffades, maken och jag, snurrade Tennander på skivtallriken hela nätterna igenom. Undrar om det måhända är hans fel...?   

Men trots allt väcks lite nostalgikärlek när man flyttas 22 år bak i tiden.  Till maken alltså...