Ibland blir jag galen på alla böcker, föreläsningar och uppmaningar överallt som hela tiden går ut på att bli någon annan som är bättre än man redan är!

Att utvecklas är bra, att växa som människa är toppen men hallå - varför kan man aldrig någonsin få lära sig att man duger som man är? Varför ska man hela tiden lära sig att bli en undermänniska, förverkliga sig själv, bli en perfekt mamma och en utomordentlig partner i ett odödligt förhållande? Och detta sedan i ett perfekt hem, med perfekt trädgård och göra en spikrak yrkeskarriär.  Denna jakt på att driva sig själv bortom nästa krök, bortom nästa kurva istället för att köra i lugnt och skönt tempo och lära sig att gilla sig själv och uppskatta det man har här och nu.

Jag vill inte veta hur mycket jag kan utvecklas genom att tänka på sätt som diverse gurus inbillar sig passar för mig. Jag vill veta hur jag ska lära mig att acceptera mig själv som jag är och tro på mig själv här och nu! Jag vill veta hur jag ska inse mitt värde, trots några kilos övervikt och stor näsa, trots fallenheten åt lättja och trots att jag ibland är en bad parent och matar mina barn med onyttig mat.

I min naiva världsbild är det människor som lär sig just det som mår allra bäst, inte de som hela tiden försöker bli något de läst om i "förverkliga-dig-själv"-böcker.

Någonstans känns det som om det är skämmigt att få vara nöjd med det man har och den man är, man får liksom inte luta sig tillbaka utan att förklara varför man inte är bättre. Det är ett stort mått högmod att tro att man är okej. Men om man nu plöjer alla böcker och lyssnar på alla goda råd om hur att bli bättre, sundare och vackrare - kommer man någonsin till en punkt där man FÅR säga: Nu är jag nöjd! Jag är BRA! Jag är nöjd?

Nä, då ska man väl gå nästa kurs. "Lär dig ödmjukhet" och "Jantelagen, 180 poäng men tro inte du är något bara för att du kom in!".

Suck. Nu tänker jag gilla mig själv som jag är.

En sån dag har jag...