Bakgrund:

Storson uttalar önskemål om att sammanstråla med hela family i Karlskrona city för att gå ut och äta.

Vi överlägger och beslutar oss för att tillmötesgå storsons önskemål.

En middag ute, allihop - hur svårt kan det vara? Ha! Hur svårt som helst!   

Nu börjar planerandet... Det och det och det ska göras, jag måste in till jobbet en sväng, vi måste handla inför Öland och det är 30 grader varmt; barn måste bada. Diskussioner och funderingar. Ska vi bada, handla äta? Äta, handla, bada?

Maken försöker med att vi kan äta på stranden - bra idé. Storsonen säger; nääeeeje, DET var ju inte vad HAN hade tänkt... Dum idé alltså.

För att göra en lång historia kort om vad som hände innan resan till staun gick av stapeln kan jag i förbigående nämna: kompis kom till lillfis, annan kompis kom till lillfis, första kompis gick hem, andra kompis gick hem, lillfis gick till första kompis, telefonen ringde i runda slängar 10 gånger och jag fick hybris för maken var sur för det var varmt och vi orkade inte sätta upp det nymålade fönstret.

Jag gav upp och körde till jobbet (efter ett stopp i tätortsmacken för att lämna hyrda filmer) för att sedan möta upp make och två av tre arvingar. På jobbet var det 118 grader varmt och svetten formligen rann utmed ryggraden. Fräsch som en nyponros mötte jag således upp family vid Citygross för semestershopping om åtta matkassar och bråk om tuggummiinköp ja eller nej.

Sen till badstranden där det visade sig att det bara var jag som ville bada så jag låg där och guppade på vågorna med mina medfödda simringar en stund. Njutningen förtogs lite av att resten av familjehögen satt på stranden och väntade, vill jag tillägga. Vidare färd in till storsonen och nu var alla så hungriga så vi bråkade om typ allt.   

Storsonen bor i sitt sommarpalä, bestående av en tältsäng i ett kök med två kokplattor men det funkade att kamma håret i hans badrum i alla fall. Badrummet är f ö nästan större än själva lägenheten.

Äntligen, ut och leta mat som värsta stenåldersfolk. Hade vi passerat en hund hade vi klubbat den och grillat den med tändare. Eller inte.

Alla uteserveringar var knökfulla men vi hittade ett ställe som såg ganska lugnt och behagligt ut. Restaurangen heter Touch och det var första gången vi var där. Vi kommer inte gå dit igen...

Vi satte oss på uteserveringen som var drygt halvfull. Ingen servitris kom. Efter en kvart fick vi gå in i restaurangen för att själva hämta menyerna. "Ooo, förlåt", sa tjejen. Visst, okej.

Efter ytterligare en kvart tog hon vår beställning. Vi vuxna beställde:

Sen väntade vi. I en timme. Vi fick vår dricka, tre läsk, en vatten och en öl. Sen fick vi... ingenting. Och - ingenting. Lillfisen var så hungrig så han nästan grät. Det kom nya gäster, en del fick mat och en del inte...

Till slut sa vi att "fem minuter till, sen betalar vi vår dricka och går". Då fick vi mat och en "ursäkta det dröjde". Ja, alltså, fyra av oss fick mat. Pizzan var "på väg".

Den så tjusiga toasten var två trekanter rostbröd utan rostning, en köttbit och några bitar isbergssallad som var brun i kanterna. Till detta; hårdfriterad pommes... Öh... Längst ner i botten: en skvätt typ bearnaissås. Va? Ärligt talat - det var i princip oätligt!

Mellanfisen fick en hamburgare i bröd, även den dränkt i samma sås som vi fick och pommes. Bacon? Salsa? Aioli? Nope.

Lillfisen fick - ingenting. Vi började äta och delade frikostigt med oss av våra pommes under tiden men nä - ingen pizza kom!

Nu var vi så förbannade allihop så maken (vi pratar om den lugnaste, mest tålmodiga och timida människa som finns här alltså) gick in och sa ifrån att vi ville ha pizzan i en kartong vilket vi fick, vi lämnade våra mer eller mindre halväta portioner och gick in för att betala och gå.

Tjejen visste och förstod precis vad vi tyckte för det första hon sa var att "pizzan bjuder jag på!!" och jag bestämde mig då för att inte skälla. Det hade ju ändå inte förändrat något...

DÅ berättar hon att kocken är sjuk! DÅ säger hon att hela dagen varit ett rent helsike och allt fullkomligt brakat för han ringt och sjukanmält sig klockan tre.

Men... Hallå, stopp där nu...

OM hon hade sagt när hon tog vår beställning att "tyvärr är kocken sjuk idag, men vi lagar gärna maten ändå fast den blir lite annorlunda och lite billigare, är det okej?" så hade vi kunnat bestämma oss utefter det.

Nu fick vi en mer eller mindre oätlig mat som inte stämde alls med det vi beställt, en urusel service och ingen förklaring alls förrän det var försent.

Att hon ens berättade berodde på att maken (ja, han ÄR ju så himla snäll och diplomatisk, man skulle kunna tro att han gått kurs) frågade om hon behövde ta tre djupa andetag eftersom kassaapparaten inte funkade när han skulle betala.

Jag vet inte hur många missnöjda gäster som lämnat stället under kvällen och aldrig kommer tillbaka. Jag vet bara att om de fått reda på varför det var som det var hade de kanske givit stället en chans till...

Vi tog vår pizzakartong och återvände till storsonens chatau, nästan lika hungriga som när vi gick ut. Jag smakade en bit av lillfisens pizza och höll på att storkna - de hade tappat hela saltkaret i pizzadegen. Men han åt och drack vatten, hungrig som han var.

På väg hem stannade vi vid McDonalds! Där blev vi irriterade för att vi fick vänta i fyra minuter på chickenbitsen, men det gick över när vi alla tittade på varandra och började gapskratta!

Att gå på restaurang med Dysfunktionella Familjen är ingen billig historia!

Fick ett SMS av storsonen att han nu ätit upp resterna av pizzan och svalt ner den med en och en halv liter vatten...

Men han sa att ölen på restaurangen var god!