Vi fick för oss, helt spontant, att vi skulle försöka få loss slangen i brunnen för rengöring. Något vi pratat om länge, länge men dragit på ungefär lika länge.

Det är ju trots allt så att brunnen är fyra meter djup och en meter i diamter... Den som känner total bekymmerslöshet över tanken på att klättra ner där är ju bara att gratulera - varken maken eller jag längtar efter uppdraget precis.

En bit ner i brunnen sitter då alltså en koppling till vilket slangen som slurpar upp vattnet är fogad. Vi misstänker starkt att det sitter massa skit längst ner i den slangen som gör att trycket är halvrisigt in i huset. Lösning: skruva bort slangen, göra rent och sedan njuta i fulla drag av ett gigantiskt vattentryck!

Vi började med att ta bort brunnslocket. Det är förmodligen gjutet i armerad bly. Åtminstone är det jefulskt tungt.

När det uppdraget var slutfört gick jag bakom huset och skrek lite för mig själv medan maken slog ihjäl och motade bort alla brunnens invånare. De hade samtliga åtta ben och var i storleken av en Toyota Yaris. Men med fler ögon. Och långhårig päls.

Sen mulade vi ner en stege i brunnen och sen... Ja, sen stod vi och tittade på varandra och undrade tyst för oss själva om inte den andre skulle påbörja nedklättringen? Nu är väl maken av mer klaustrofobisk natur än jag och allvarligt talat såg det inte så farligt ut när stegen väl var på plats. Kopplingen sitter trots allt inte så långt ner så äh, vaffan - jag klättrade ner!

Dessvärre lyckades jag inte skruva loss kopplingen dock för vår polygrip var för liten och rörtång äger vi ingen. Vi brukar låna svärfars. Den har vi lämnat tillbaka. Dumt.

På väg upp, precis när jag fick ögonen i kant med brunnskanten såg jag något läskigt i ögonvrån så sista biten flög jag ur brunnen och tillbaka bakom huset för en ny skriksejour. Det var en ödla...

Sen försökte vi med konstens alla metoder; snören, plankor, räfsor mm, fiska upp slangen ur brunnen. Men det går inte, den är för kraftig och stel liksom. Däremot lyckades vi vräka ner säkert fyra kilo löv, pinnar och gräs i brunnshålet istället, vilket var himla dumt gjort.

Efter flera timmars slit till ingen nytta tänkte jag så avsluta hela uppdraget med att fiska upp lite av löven och pinnarna. Till den nyinköpta poolen medföljde en jäääääättelång polhåv. Jag använde den.

Lite synd bara att "någon" inte hakat fast sektionerna i pinnen ordentligt. Hade det blivit gjort så hade inte nedersta delen av håven lossnat och i slow motion påbörjat sin flygfärd ner mot vattnet. Mhm, livet är spännande.

Håvhelvetet lade sig vacker tvärs över brunnen långt där nere men ovan vattenytan, och vid ett tappert försök att fiska upp den lossnade den och sjönk, sakta sakta med ett plupp ner till botten.

Maken och jag satt på knä, sida vid sida och såg den försvinna som en sjunkande Titanic, bit för bit. Runt oss kvittrade fåglarna, humlorna surrade och när "pluppet" kom bildades det vackra ringar på vattenytan. Sen blev allt stilla... "Jahapp" sa maken dystert efter ett tag. "De va de...."

Ytterligare fruktlösa försök till räddning gjordes men nä - den ligger där den ligger...

Sen kånkade vi upp brunnslocket, plockade in grejerna och gav fan i alltihop.