För några år sedan krävdes gedigen planering om man skulle åka en längre sträcka med barnen. Ta den resa vi gjorde nu i midsommar t ex, 82 mil enkel resa. Helst skulle den avverkas nattetid medan barnen sov, vilket gjorde att det tog två dagar innan man ens blev som folk igen.   

Vi investerade i TV-skärmar i baksätet så ungarna kunde se film. Förvisso bråkades det om vilken film som skulle visas först, men annars var det en bra grej. Till den gick sönder. Då var det en himla dålig grej.

Den här gången skulle det åkas bil. "Kan ju inte vara några problem" tänkte jag. "Barnen är ju stora och duktiga, kommer gå som en dans!"   

Att jag aldrig lär mig... Mina tankar och visioner stämmer ofta bara överens med mig själv, sällan med övriga universum... Helt ovetande om detta är jag ju inte, så vi startade i gryningen för säkerhets skull.

Upp gick det faktiskt bra! Regnet vräkte ner och vi stannade efter några timmar för att äta frukost. I bilen. Fem personer och en hund. Fem GRINIGA personer, skall tilläggas, hungriga och trötta. Hunden var snäll. Hon sov.

"Va, har du inte BRETT mackorna???" sa storsonen när jag skickade honom en brödskiva och ett smörpaket.

"Nä? Någon som vill ha ett kokt ägg?"

"Är de skalade?"

"Nä."

Ingen ville ha något ägg om det skulle behöva skala själva.

Men på det stora hela gick det jättebra som sagt.

Halvvägs hem tröttnade jag på livet i bilen.

"Han LUTAR sig på mig!"   

"Han ANDAS på mig"
"Hans näsa PIPER hela tiden!"   
"Sluuuuuuta"

"Det är så VAAAARMT"   

"Jag får inte låna hans mobil"  

"Ta BORT fötterna"

"NÄÄÄÄ, nu hoppade HUNDEN ner här, ta BORT den!"   

Jag tröttnade även på flera timmars resonemang med en tegelvägg;

"Ta en kudde och luta mot fönstret så du kan sova bekvämare"
"Nä, jag ska inte ha någon kudde, jag kan ändå inte sova! Zzzzzzzzzz"
"Men du somnar ju hela tiden, du sitter ju dubbelvikt och får ont i nacken, TA en kudde!"

"NEJ SÄGER JAG, jag vill inte HA nån kudde!!!!!"

"Du ramlar ju över de andra hela tiden!"

"JAG VILL INTE HA NÅN KUDDE!!!!"    

Ungefär där stannade vi bilen. Jag gjorde som när barnen var mindre - skickade fram en i framsätet och satte mig själv i baksätet.

Konklusion; det spelar ingen roll hur små eller stora barn man har. Flyga är bättre för familjefriden.

Men när vi väl körde upp på vägen till vårt hus älskade jag dem igen. Gränslöst.