Jag hyser en viss kärlek till grusvägar. Om det beror på något förträngt trauma i barndomen eller helt enkelt bara en känsla av landet, fågelkvitter och bruna ben vet jag inte. Men jag är lite kär i grusvägar...

Nu har vi fått en egen grusväg i vår by!! Det är förmodligen bara tillfälligt - jag tror att asfaltvältar och läskiga lastbilar lurar runt hörnet för att lägga ny väg. Men till dess njuter jag i fulla drag!

Jag menar - vem kan inte älska en grusväg?!

I förrgår hängde jag ut mattor på tork. Sen regnade det i två dagar...

Å vad tror ni om den här? Ska den se UT såhär eller mår den dåligt? Ska jag sluta vattna den? Behöver den näring? Ska jag prata med den?

Fattar inte! Jag vill absolut minnas att den såg ut såhär när jag köpte den...

Å snart! Snart kommer de...

Nä, måste sticka! Nu blir det

Jag noterar att jag är lite utanför min familj.

Igår satt vi och kollade på TV. Nån musikkanal. Listad rock från åttiotalet. Makens passion vilken han lagt över även på arvingarna. Jag var mer "kan vi inte byta kanaaaaal" men ingen lyssnade på mig. Ibland kom en låt som jag gillade och jag skrek "skruva uuuuupp" men för det mesta skrek jag "skruva neeeeeer". När ettan på listan hade visats, Guns´n Roses Sweet child, tänkte jag att "nu, nu kollar vi på nåt kul!"

Då reste sig alla och gick?! "Vi ska spela lite" sa de och försvann hela högen in i musikrummet. Även Lillfisen försvann. Han har ju en egen elgitarr som han fick av sin snälla Storebror för något år sedan. Nu drar även han från mamma för att lira med de stora killarna... Lyckan lyser ur ögonen på honom.

Å jag... ja, jag gick ju och la mig då. Jag spelar inga instrument och jag är inte med. Lillfisen är kluven, det märks. Flera gånger sprang han ut till mig för att visa vad han kunde och sen in igen för att "vara med".

Undrar om det inte är lite synd om mig egentligen. Jag menar, om jag kollar på Mästerkocken på TV och reser mig efter programmet för att gå ut och "slänga ihop en äppelfylld kalvrulad" så inte följer hela familjen med MIG ut i köket?!

När jag berättar om bra saker som soluppladdade ficklampor tittar Storsonen och maken på varandra, brister ut i gapskratt och ligger och vrider sig på golvet i skrattspasmer. "Moooahahhahhaa, nu gick strömmen, jag ska hämta min ficklampa - åh, neeeej, det är muuulet, den funkar inte" frustar de, lagom hånfullt.

Om jag hyr en film, köper godis och laddar upp så kommer alla in, kollar vilken film det är, himlar med ögonen, tar en näve godis och går igen...

Ofta sitter de i vardagsrummet och kollar på något skjutpangjävlalivkonstiga filmer och jag sitter vid bordet i köket med min dator och kollar på en "mammafilm". En sån där med stråkar, tårfyllda ögon och gärna i svartvitt.

Vi spelar inte på samma plan!

Jag tror jag måste ta tag i det här. Mobbing är inte okej. Jag har nolltolerans!

Ska skriva en likabehandlingsplan; alla i familjen måste gilla samma som jag!