Varje morgon strilar bleka solstrålar mellan björkarnas lövverk ner över vårt lella chatå i ljuvliga smålandsskoken... f´låt, skogen. Det är fågelkvitter och humlesurr, stilla vindsus i trädkronorna. Precis som det man tänker på när man hör orden "svensk sommarmorgon" och när den är som bäst.

Jag slår mig ner med min kaffekopp på altanen, klappar katten som morgontrött stryker sig kring mina fötter, lutar mig tillbaka och blir nästan yr av hänförelse! Hur bra kan man ha det egentl.... KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Å så börjar han igen.

Den galna göken som av någon anledning också verkar gilla våra omgivningar och flyttade dit i början på sommaren...

KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Då, när han flyttade dit, tyckte vi att det var ganska mysigt. Han KOKO-ade lite då och då och vi körde det vanliga snacket; öster och tröster, väster och bäster och det där ni vet... Efter någon vecka började hans talförhet bli aningen irriterande, störande liksom.

KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Han börjar ungefär samtidigt som jag häller upp mitt kaffe, håller på oavbrutet hela dagen och somnar - av ren utmattning antar jag - precis innan solen går upp. Då börjar han igen.

Häromdagen, berättade maken, flög han förbi vår altan och precis när han var precis framför altanen passade han på; KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! Jag såg det inte själv men jag kan föreställa mig en galen gök som nästan står stilla i luften, glor på oss med rullande ögon och ger järnet.

Ni vet hur det är när man börjar lyssna på något, till slut är det det enda man hör. Det söker en liksom. Alla andra vaddetnuärförsort fåglars ljuvliga kvitter hörs inte alls längre, det drunknar i ett galet KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! hela tiden.

Jag tror han är fullkomligt galen och jag håller på att bli KOKO...