Vi för ganska många dialoger här i dysfunktionella familjen. Det behöver dock inte betyda att vi kommunicerar. Inte så att någon begriper vad någon annan säger i alla fall...

Alltsom oftast låter det såhär;

- Var är den externa hårddisken?

- Du menar hårddisken?

- Ja...

- Jag vet inte.

- Men den ska stå i ditt rum?

- Vem säger det?

- Jag vet inte...

- Vem har ställt den där?

- Inte vet JAG!

- Den står här i din hylla!

- Ja, jag vet inte...

Eller:

- Var är mirakelmedlet?

- Vaddå?

- Ska tvätta mina skor.

- Ta den här, den är rosa men den är för mattor egentligen.

- Kan man inte slänga i en brustablett?

- Brustablett med vaddå?

- Inte vet jag... Nåt!

- Nä.

Vi kan också konversera såhär:

- Det är punka på cykeln, det var det förra året i alla fall...

- Nä men växlarna hoppar liksom.

- Ja, jag vet, ettan stannar inte... Kan man kanske smörja upp växlarna?

- Man måste hålla i den hela tiden liksom.

- Du har ingen luft i bakdäcket.

Ibland när jag lägger mig för att sova tänker jag att vi har pratat hela dagarna med varandra, fem personer, fast ingen egentligen sagt någonting!

Annars tycker vi väldigt mycket om varandra allihop!