Maken ligger för döden. Åtminstone låter han som om han gjorde det. Han har gått å blitt förkyld ni vet... Håhåjaja. Han nyser och snörvlar och ligger under filtar och huttrar. "Fy fan" hörs det då och då under filtbyltet. "Fy faaaan vad jag är dålig..."

Å jag, jag sitter på kanten och vakar, håller handen och sträcker fram vattenglas.
HAHHAAAAAHAHAHAAAAAA!!!!!!   Var får jag allt ifrån...

Nä, jag går mest runt och tjurar för att han är sjuk och vi ska åka bort på torsdag och nu kommer vi väl inte iväg för han lär ska smitta hela familjen...  

Till råga på eländet så fick jag uppdraget att köpa nya lampor till sonens moped. Speciallampor typ. Så jag fick gå till en specialaffär och fixa med det där. Stressad - i vanlig ordning - för Lillfis skulle skjutsas till aktiviteter och tider skulle passas.

Jag gick in i affären och stod där och väntade medan killen i affären pratade i telefon. Efter mycket om och men avslutades samtalet och han kom fram till mig. Jag räckte fram min medskickade, trasiga lampa. "Har du såna här" frågade jag.

"Mmmmmhmmmmm...." sa han och vred och vände på lampan. "Jaaaa... jooooo... jag känner igen den...."

"Jaha" sa jag artigt och tänkte att det lät ju bra...

"Mmmmmm...." sa han igen och vred lite till. "Men jag uuuuundrar jaaaaag.... det borde ju stå nåt på den..."

"Jaha?" sa jag.

"Mmmmmm.... jomen här sörru, här står nåt... ja titta, det står 6 volt 20 watt" upplyste han mig lyckligt.

"Jahaaaaaaa" sa jag lika lyckligt och tänkte att nu, nu är vi nog snart klara här.

"Jaaaa, se!" sa han och visade mig något som inte syntes.

"Jaaaaa, så braaaaa" sa jag övertygande.

Han hämtade en låda med lampor och gav mig två.

"Mmm. Speciallampor det där" sa han allvarligt.

"Jaha..." sa jag intresserat.

"Å det blir 60 kronor" sa han.

"Jaha!" sa jag och tog upp mitt kort och stoppade i maskinen, tryckte koder och kvitton kom ut.

"Men tack så my...." sa jag och började gå.

"Den är snabb den där maskinen" sa han och nickade mot kortläsaren.

"Jaaaahaaa..." sa jag och hejdade mig.

"Ja, den är kopplad till mobilnätet...." sa han.

"Jahaja" sa jag, log vänligt och skulle precis fortsätta min väg ut.

"JA, DEN andra vi har är kopplad till vanliga nätet men DEN är jättelångsam...." sa han.

"JaaHAAAA" sa jag engagerat och försökte mig på en ny flykt.

 Men han tog ny sats: "DET BORDE ju egentligen vara tvärtom..." tyckte han.

"Jaa-aaaa" sa jag och nickade instämmande.

"Konstigt det där...." sa han och kliade sig i huvudet.

"Ja, verkligen" höll jag med. "Man tycker ju det borde vara den som var snabbare..."

"Mmmm...." sa han och såg bekymrad ut. "Det borde ju det...."

Några sekunders tystnad.

"Ja, nämen tack då..." sa jag och tog ett prövande steg mot dörren.

"Jaaa, tack tack" ropade han och jag sprang ut till bilen innan han kom på något mer.

 Å jag tänkte, medan jag körde vidare hemåt, att det var ju en himla sympatisk kille. För det är inte så många som faktiskt tar sig tid att föra ett totalt nonsenssamtal i dessa tider, och kanske är det fler sådana vi skulle behöva...