Mitt maniska beteende vet sig ibland inga gränser.

Stapplade mig ur sängen i morse, tog mitt kaffe och hamnade framför TV:n. Råkade zappa in Australiens Masterchef junior. JUNIOR. 12-åringar som lagar mat. Som inte bara lagar mat - de SKAPAR mat. Stum av beundran och grön av avund såg jag hur de vispade, bäddade in vaktlar i ugnsfolie och rörde päronkräm.

Livet är bra orättvist...

"Kan vi inte äta smulpaj idag" sa Lillfisen där han dreglande kollade samma program som jag.

Jag funderade ett tag och tänkte att vafanken, en liten smulpaj kunde jag väl tänka mig att göra...

Jag inventerade frysar, kylskåp och skafferi. Sen vet jag inte vad som hände, men det ena gav det andra och jag fann mig plötsligt stående vid spisen, frenetiskt rörande i min sjudande vaniljsås gjord på äkta vanilj.

Efter ett par timmar kom Storsonen in i köket, såg sig omkring och undrade förvånat om vi skulle ha gäster...?

Jag såg mig omkring på bänkarna fulla med mat; hemgjorda maränger, hasselbackspotatis, paj, skålen med vaniljsås... I ugnen stod en form med kycklingfileer i sås.

"Närå" svarade jag. "Jag lagar bara middag..."

Nu går hela familjen omkring som på tå. De ser både lyckliga, förväntansfulla och frågande ut. Jag kan nästan höra hur de mumlar till varandra; "Mat. Hon lagar mat. Jättemycket mat. God mat", skakar på huvudena och gör en tyst överenskommelse. "Låt henne hållas. Det går snart över. Tyvärr..."

Skare va skare va ordentligt!