Jag läste ett inlägg av Riesling och kände genast ett pockade behov av att haka på frågeställningen lite. Jag är nämligen väldigt kluven till det här med datoranvändande och vet egentligen inte vad jag tycker...

I vår familj kan det se ut såhär ibland:

Jag sitter vid köksbordet med min laptop. Mellansonen sitter i vardagsrummet med sin laptop i knäet. Lillfisen sitter vid stationära datorn på kontoret. Är storsonen hemma sitter han med sin laptop vid matsalsbordet. Maken ligger på soffan under trappan med sin laptop på magen (fast han "jobbar" gubevars), alternativt ligger han där och spelar spel på mobilen. Bad parents, bad bad parents.

Det florerar mycket diskussioner om det här med datoranvändande, familjetid och livskvalitet i samma mening. Vi hade en, hela släkteriet, bara häromkvällen.

När TV:n gjorde sitt intåg i familjehemmet för länge länge sedan fanns det ett antal förståsigpåare som hävdade att familjesammanhållningen var hotad, det var farligt att titta för mycket på TV och vi skulle alla sluta umgås med varandra.

Idag hänvisar man ofta till hur det var för länge länge sedan som rena rama familjekvalitetsidyllen; "tänk innan datorerna kom, när alla samlades framför TV:n och umgicks och hade det så mysigt tillsammans!

Det händer att jag gör det själv, jag minns när program som Razzel, Nöjesmassakern och - ve och fasa jag är ju vansinnigt gammal - Hylands Hörna samlade hela familjen, äppelkaka med vaniljsås och läsk i glas med sugrör framför TV-apparaten på lördagskvällarna. 

Men hur mycket pratade jag med mina föräldrar egentligen? Övrig tid tillbringade jag i mitt rum, pratandes i telefon och lyssnandes till musik. Det var ett sabla oväsen för att jag ockuperade telefonen och "det kostar MASSVIS med pengar att ringa, varför TRÄFFAS ni inte istället för att snacka i telefon hela kvällarna???"

Jag kommunicerar mer med mina barn idag än jag gjorde med mina föräldrar då. För vi chattar, SMS:ar, Fäjsbockar och har daglig, kontinuerlig kontakt, statusuppdatering och koll på varandra. Är det dåligt? Hur hade det sett ut om vi inte haft datorerna? Vi hade förmodligen haft vår samlade middagstid runt köksbordet och sen hade var och en försvunnit till sitt. Utan vidare kommunikation.

Men jag säger samma sak till mina barn som mamma sa till mig; "Varför träffas ni inte  och umgås istället för att bara snacka på MSN?" Min son tittar på mig, himlar med ögonen, suckar djupt och undrar för hundrafemtioelfte gången vad jag menar... Han umgås ju hela tiden!

Och det gör jag med! Jag umgås med mina syskon, med övrig släkt och vänner, med grannar och med kompisar betydligt mer frekvent nu än jag gjorde innan datorernas ockupation av mitt liv. Observera dock: det ena utesluter inte det andra! Jag umgås IRL med människor också! Men datoranvändandet har berikat mitt umgänge betydligt; de vänner och släktingar jag utan datorn skulle ha träffat och pratat med två gånger om året kan jag nu kommunicera med varenda dag om jag vill. Jag ser det som positivt, det gör mig glad!

När jag resonerar med mig själv om datoranvändandet brukar jag hamna ungefär här: balansen ligger väl i att jag ändå väljer att umgås de där två gångerna om året utöver datorkommunikationen. Det finns människor som väljer bort den biten och då uppstår - kan jag tycka - en viss obalans i den sociala tillvaron. Men var och en måste ju få göra som den vill...

Jag är frekvent datoranvändare. Den står påslagen på köksbordet hela kvällarna. Men det betyder inte att jag sitter där hela kvällarna! Jag springer förbi, gör ett inlägg, skalar potatis, skäller på barnen, gör ett inlägg, renoveringsplanerar, stoppar i en maskin tvätt, gör ett inlägg, läser läxor med barnen osv osv.

Förr satt jag och läste, virkade en duk, kollade på TV, målade en tavla eller såg en film.

Vari ligger skillnaden?