Det blir mycket krångel när man hittar bilen med platt bakdäck mitt i stan, ca tre kvart innan man måste befinna sig på en plats närmare fyra mil längre bort...

Krångel blir det... som sagt var...

Jag ringde maken. Nu ska vi inte gå närmare in på hur han lät eller exakt vad han sa, det kan finnas barn som läser det här. Men han var inte direkt till sin absoluta fördel när han kom susande, tog korsningen på två hjul och bromsade in framför mig i går eftermiddag. Vi åkte hem i makens Ådi och lämnade Spykersaaben i stan med plattdäck och allt. "Får lösa sig" tänkte vi.

Sen, under gårdagskvällen, kom jag också underfund med HUR det skulle få lösa sig: om jag åkte med maken till stan och vi tog med mitt ena sommardäck, skiftade till det och tog med det tomma däcket till däckverkstaden så ordnar det sig!

Bra bra, tyckte maken. Men han hade möte direkt på morgonen och kunde inte komma in och skifta däck förrän vid lunch. Just vid lunch hade jag ju då planerat in tid hos frissan, en tid som jag inte kände jag ville boka av. Jag behövde verkligen dit!

Men jag ringde min chef och frågade om HAN ville ha vänligheten att skifta däcket åt mig och jajamen, klart han gjorde det! Gullchef!

"Varför fixade du det inte själv" kanske du tänker nu? Jomen klart jag hade kunnat det! Bara det att jag inte vet var jag ska sätta grejen som man lyfter upp bilen med, hur man lyfter upp den eller hur man gör när man lyft upp den! Annars hade jag naturligtvis fixat det utan problem, men nu låg vissa kunskapsbegränsningar i vägen. Det kändes inte riktigt rätt att prova första gången mitt i stan med bilar parkerade en halv meter framför och en halv meter bakom.

Dessutom vill jag tillägga följande:

I jämställdhetens namn tycker jag faktiskt inte det är mer än rätt att det är karlar som sköter bilpunkteringar! Varför ska jag göra det bara för att jag är kvinna?? Jag slipar, spacklar, målar, hänger upp skåp, tömmer värmesystemet på luft och sköter vattentrycket - nån måtta får det vara! Ska inte karlar göra nånting förutom diska, tvätta och laga mat eller vaddå? Jag vägrar låta mig förtryckas och nedtvingas på knä inför platta bildäck!

Därtill är jag rädd om mina naglar, vill inte smutsa ner min jacka och tycker det ser ebarmligt trist ut att byta däck...    

Alltså tryckte jag nu istället ner min käre chef på knä i vattenpölen inför nämnda däck, han hissade upp och plockade bort. I bortplockat plattdäck hittade vi en jäääättelåååång skruv som satt väl förankrad i däcket. Inte bra alls. Dumt ställe att ha skruvar på. Absolut.   

Chefen drog iväg med däcket till däckeristället där man lagar sånt och jag drog till frissan. "Jag sätter dit det när det är klart och lägger bilnyckeln på kontoret" sa chefen.

Två timmar senare återvände jag till lilla bilen som stod där i allsköns prakt med ett nytt, glänsande bakdäck på bilen!!! Jag säger bara; wow.

Det gick nämligen inte att laga och däckerikillen hade sagt att "någon" hade kört med däcket lite för länge med för lite luft och därför kört sönder hela däcket.

Förmodligen, ett antagande utan vetenskapliga belägg alls, var det inte på grund av byte till vinterdäck som bilen kändes svajig när jag körde till jobbet på morgonen. Det KAN ha varit så att jag typ körde utan luft hela vägen. Men bara kanske! Det kan lika väl berott just på vinterdäcken. (Fast i ärlighetens namn svajade den inte alls nu när jag körde hem med nya däcket idag...).

Så, det var det! Fixat och färdigt - jag är ju helt fantastisk på att få saker fixade, håll med om det!

Å ännu bättre blev det ikväll när jag hörsammade bildatorns gapande om "kylarvätska". Jag stolpade ut med ficklampa mellan tänderna och hällde på, glugg glugg glugg. Nu var inte ficklampan den bästa (den bästa var ju brorsans och den hittar jag inte) så plötsligt rann det över och tydligen ska man inte fylla hela vägen upp.

Vet ni att hålet i plastgrejen där man häller i kylarvätska är aslitet? Om man behöver tömma ut vatten är det skitsvårt! Men jag hämtade en wettextrasa och mulade ner den i hålet, drog upp den och vred ur den några gånger så nivån sjönk. Tadaaaaa!

Kan själv!   

Under ganska många år samlar man s k "vuxenpoäng". Ens levnadssätt förändras, man prioriterar annorlunda och plötsligt gillar man kanske klassisk musik och Ring så spelar vi. Man är i hamn, man är att betrakta som vuxen. Barnsligt och omoget vuxen i vissa fall kanske, men ändock...

När generationen före mig talade om finkultur istället för Tracks, talade om litteratur istället för böcker och hellre kollade på nyheterna istället för att lyssna på LP-skivor tänkte jag aldrig på att jag skulle bli sådan jag med.

Men det blev jag...

Och nu då? Jag är att betrakta som vuxen, tar mig rätten att välja utan att bry sin om vad andra tycker och borde väl känna att jag är "framme"?

Nä.

För nu inser jag plötsligt att saker som starroperationer, utslitna höftleder och löständer faktiskt är nya happenings som väntar runt hörnet.

Shit. Är det månne medelålderskrisviruset som flugit på mig?