- Mammaaaa, han säger att jag ska...

- Lägg av nu!

- Han LYSSNAR ju aldrig!

- Mammaaaaa, han SLOG mig!

- Gjorde jag inte alls! Jag bara SNUDDADE...

- Yyyyyyl tjuuuut snörvel

- Jag blir galen på den ungen!

- Elak du är!

Snart är det semester tillsammans med dessa änglar. Nån som vill ha mina veckor så jag kan få jobba...?

"Vad är det pinsammaste du varit med om?", frågade en vän häromdagen. Berättade om hur jag inför makens prominenta affärsbekanta från hela världen under en fest presenterat festens kock (berömd från TV)  som "one of Swedens most famous cocks". Ett febrilt handviftande uppstod när alla överslätande meddelade mig att jag menade "chef", och maken funderade på om han inte borde skaffa sig en ny fru...

Funderade lite på det där med pinsamheter igår... För saker man gjorde när man var yngre som var så pinsamma så man var helt övertygad om att Man. Skulle. Döööö - de ter sig ofta inte speciellt pinsamma idag! Ni vet, när man var tillsammans med tjejkompisarna och nåt hände och kompisarna flämtade sig knallröda i ansiktet, vek sig dubbla och bröt ut i hysteriska gapflabb och bara ville dra med en därifrån. Eller när man satt några vänner i någons rum, smygkedjerökte och drack te med jordgubbssmak, berättade anektdoter ur sina liv och hamnade som en hög ryamattor på golvet, kiknande av skratt. 

Jag vet hur mina kompisar formligen dog tillsammans med mig när vi gick på högstadiet och jag var oerhört, innerligt och dödens förälskad i en kille i samma klass. På insidan av min biologibok hade jag vackert präntat hans namn med blommor och hjärtan, sådär som man gör (gjorde, man kanske har slutat med sånt nu?) när man drömmer sig bort från tråkiga biologilektioner på högstadiet.

På rasten försökte någon annan klasskompis vara rolig och snodde min bok, kastade den en bit varvid den landade precis framför fötterna på Honom. Det kunde ju varit bra med det, men naturligtvis landade boken så att hela den vackert präntade insidan lyste över hela världen... Det faktum att jag överlevde det har gjort att jag tror mig överleva det mesta här i världen! Dessutom fick jag vackert knalla fram och plocka upp boken, knäböja framför Hans fötter och till ljudet av hjärtslag och blodvinande i öronen gå därifrån med min stackars bok...   

Grejen är att jag än idag minns hur alla bara stannade upp, blev alldeles tysta och just den där sekunden, innan alla bröt ut i ett Ooohååååhahhhahhaaa, wwwoooaaawww, jassåååååå, höhöhööööö - just den sekunden är jag än idag övertygad om att jag faktiskt var död en smula.   

Jag minns också hur någon uttryckte ett menande "höhöööö, jasså du" även till den Gudomlige Killen, varpå han tog ett tag i retstickan och - lika generad som jag - väste något om att "det menades inte mej du!" eller nåt liknande.

Hujedamej.

Vi blev tillsammans sen, Den Gudomlige och jag. Vi var ihop i två veckor, under vilka vi inte såg på varandra eller talade med varandra en enda gång - det var alldeles för genant. Sen gjorde han slut, jag grät floder, snöt upp en rulle toapapper och gick över på nästa projekt...