För ett tag sedan (känns som häromdan) skrev jag ett inlägg om att mina älskade arvingar började a) första klass, b) högstadiet och c) på Lunds universitet.

Imorgon har allihop fullgjort sitt första år. Säger de. Men jag tvivlar på att det är sant. No way att det kan ha gått ett helt år... Jag får inte ihop det!

Det var väl också häromdagen som lillfisen fick sitt nya fina regnställ, det som han nu vägrar använda för att det är bilar på regnjackan och han "är faktiskt liiiite för gammal för sånt nu!"

Jahapp....

Idag fick han en scarf av mig, en sån där rutig som hans allra största storebror brukar ha runt halsen. Hade han fått bestämma hade han haft den på sig när han sover - den är bara sååå cooool juh!

Mellanfisen slutar sjunde klass. Han suckar så fort han ser mig efter att jag frågade om vi inte skulle vara med på skolavslutningen...? Han är lika lång som jag och har precis avverkat sin första Sweden Rock-upplevelse. Irriterar sig över sina avundsvärda lockar i håret, "fluffet" som han ihärdigt sliter i varje morgon för att få bort. Han har börjat diskutera politik, har massor av egna åsikter och vet vad han ska bli.

Storfisen bor hemma nu över sommaren eftersom han jobbar i Karlskrona. Han diskuterar matpriser och hur man gör bästa korvstorganoffen... Igår tog han truckkort a och b och betalar sina egna räkningar. Han är långhårig, skäggig och påminner starkt om bilder på Jesus. Jag sa åt honom att jag kunde klippa honom om han ville och han har fortfarande inte slutat skaka. "Jamen det gjorde jag alltid när du var liten" sa jag. Glömde väl för en stund bort den gången för 18 år sedan när jag vände klippmaskinen på fel håll och rakade bort varenda hårstrå han hade på huvudet. Hur jag nu kunde glömma det, med tanke på att alla andra minns och påminner mig med jämna mellanrum... Sen dess har han klippt sig hos frisören.

Jag undrar bara - var är mina bebisar??? Mina små, knubbiga, blöjkissdoftande, varma småfisar? De där som kom lullande mitt i nätterna och inte orkade krypa längre upp än till fotänden av min säng utan somnade om där... Som blev alldeles fulla med studs i sina små fötter när man öppnade diskmaskinen, den mest spännande grejen i hela huset.

Söner ska växa upp, de ska utvecklas och de ska bli stora, vuxna och få håriga ben. Jag vet det.

Men måste det gå så vansinnigt, himla fort?   

Imorron är det skolavslutning! I kyrkan!!!   Med både Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Å jag ska, som den traditionsbundna person jag nu är, böla och tjuta och sen åka hem och fika med barnen och deras farfar. Barnens farfar har varit med på varenda skolavslutning sedan storfisen började första klass tror jag! Möjligen har han missat en, lite osäker...

Å den 24 augusti börjar ett nytt, fräscht läsår som skall svischa förbi min som en tromb och göra både mig och barnen ännu äldre, klockare och förståndigare.

Och jag har ingen ny att skola in på dagis...   

Har under några dagars tid kastat mig in i backflashes från svunna dagar tillsammans med Kusin von Värmland.

Vi har inte träffats på "riktigt" (förutom att vi morsade på varandra på en begravning för några år sedan typ) på ungefär 30 år eller nåt sånt. Innan våra vägar skildes genom att vi blev äldre, sedan vuxna och skapade oss egna liv var umgänget tämligen frekvent.

Jag är inte någon ihärdig släktsocial människa. Det har tyvärr blivit så, den geografiska spridningen och mentala men från barndomen har spärrat den biten lite grann. Man har haft koll på varandra genom andra gemensamma släktingar men inte mer.

Men efter de här dagarna kan jag bara säga - fan vad underbart kul det är att ha människor i livet som man faktiskt delar en bit historia med! Inte bara att man minns och börjar meningar med "kommer du ihåg..." även om det är kul det också, men att man vid djupare analyser av saker och ting inser att man inte är ensam om att ha präglats av en gemensam historia. Som man gör med sina syskon men sett med andra glasögon på något vis. Hur man i vissa lägen ser bitar av sig själv i någon som man egentligen inte ens känner!

Saker man aldrig kan förklara riktigt för utomstående blir plötsligt självklara och behöver inte alltid ens nämnas i diskussionen. Det goes without saying.

Tänk att det finns fler som nästan är lika galna som jag därute i världen...   

Det har varit så roligt - och nyttigt - och nu ska jag vara glad i flera dagar!