Vi har ju bestämt oss för att gå med i Postkodlotteriet vilket jag informerat om tidigare.

Häromdagen kom ett nytt reklamutskick om evenemanget. På utskicket satt en "notislapp" där Magdalena Graaf (hahahaaa) skrivit några "personliga" rader till maken. Ni vet; "Hej Kalle, hoppas du mår bra och här kommer ett fenomenalt erbjudande blablabla..."- lapp.

Maken är ju oerhört väluppfostrad och dessutom behäftad med ett stort mått humor, så han fyllde i lapparna och skickade med ett personligt, handskrivet brev:

"Hej Magdalena!

Tack för ditt personliga brev! Har länge tänkt gå med i Postkodlotteriet och ditt brev blev det som avgjorde saken. Om du har några funderingar kring mitt medlemskap så är du välkommen att kontakta mig!

Hälsningar..."

Är det någon som undrar varför jag gifte mig med just honom?   

Gulp.

Plötsligt kom den. Insikten om att jag låter, säger och beter mig precis som min egen mamma!   

Allt det där jag svor på vid allt heligt som omyndig och föräldraboende att aldrig säga, aldrig göra och aldrig utsätta mina barn för forsar nu ur mig som ett rinnande vatten. Dagligen. Timligen. Trots mina goda föresatser att "så kommer jag aaaaaldrig göra mot mina barn" står jag där och låter som ett eko av min egen morsa.

Shit.

Exempel:

Råkade slänga ett öga i mellanfisens garderob häromdagen. Dumt gjort. Den var FULL med kläder, dock gapade hyllorna tomma. Ni förstår? Japp - all min fint tvättade, ihopvikta och i hans fåtölj inlagda tvätt låg i en fullkomligt hysterisk hög på garderobsgolvet.

Min mamma hade mani när det gällde garderober. Och tvättlinor. Allt skulle ligga perfekt, hänga i storleksordning, ligga i färgskala och hade vi haft örngott med knytband hade hon garanterat stått och krusat dem. Att resten av huset sedan såg ut som ett ständigt bombnedslag spelade ingen roll - bara garderoberna var i perfekt ordning!

Som tonåring hade jag viss tendens att vilja ifrågasätta detta och dessutom orkade jag inte lägga in allt i "mammas rätta ordning" alla gånger. Detta kunde resultera i att hon i vredesmod kunde vräka ut allt som fanns i min garderob på golvet och sedan fick jag tillbringa kvällen med att vika och lägga in... Hon var hård, min mamma!

Jag har inte på långa vägar samma mani och jag är inte på långa vägar lika hård. Här råder inte heller samma kaos utanför garderoberna vill jag tillägga, men lite lagom mix både i och utanför liksom. Det syns att vi bor här, skulle man kunna säga.

Men just den garderob det gäller här får icke existera i detta hus! Där går gränsen.

Det fick bli ett allvarssnack med sonen, fanns inget val.

"Du måste lära dig lite ordning vad gäller din garderob" sa jag. "Såhär FÅR det bara inte se UT!"

"Mummelmummel nähä..."

"Du får helt enkelt se till att lägga dina kläder i ordning! Tröjor på en hylla, byxor på en... Lite organisation här tack!"

"Mummelmummel öh... vafför dååå?"

"Jo för att... Det fattar du väl! För att... Det bara är så! Man måste ju ha ORDNING i garderoben! Annars hittar man ju inte det man ska ha!"

"Jamen JAG hittar ju... Mummelmummel varför måste jag ha ordning i garderoben när jag ändå hittar kläderna???"

"För att jag säger det! Fixa det nu!!"

"Spelar stor roll hur det ser ut i min garderob typ öh liksom va..."

"Ja, det gör det!"

"Varför?"

"Det finns inte en tjej som orkar leva tillsammans med dig om du inte kan hålla iordning! Sluta tjafsa, jag är din mamma och jag bestämmer och gör som jag säger och sätt fart!"

Snabbt nu: kan någon vänlig själ vara snäll och tala om för mig VARFÖR man måste ha ordning i sin garderob? Jag har nämligen ingen aning - jag har bara fått lära mig att det ska va så!   

Vi brottas fortfarande med ständig luft i vårt värmesystem. Det går liksom inte att bli av med den!

Häromkvällen kokade pannan för första gången sen vi flyttade hit. Mhm, spännande!

Om jag nu gör en analys av läget kommer jag fram till följande intressanta slutsats:

Första fyra åren vi bodde här hade jag ansvaret för eldandet. Jag eldade, bar ved, checkade mätare, pyste luft nån gång om året, pysslade om och sotade pannan. Läste alla papper och instruktioner som fanns om pannan, laddomaten, ackumulatortankar och kranar. Berättade sedan för maken, instruerade och förklarade.

Sen blev jag lite trött och älskade maken tog över. "Du behöver aldrig mer elda, jag sköter det" sa han. Bra bra! Det är ett år sedan.

Nu har vi ständig luft i systemet, trycket sjunker hela tiden, effekten ur pannan har minskat och allt känns lite kaosartat. Nu menar inte jag att det är HANS fel att det är som det är, jag säger bara att det är inte mitt...   

Jag har naturligtvis läst och läst på internet om problemet, jag har talat med Atmos återförsäljare och med VVS:are. Maken har lyssnat på mig när jag återberättar och sett intresserad ut. "Det måste vara fel på expansionskärlet" säger jag. "Det är för litet eller har gått sönder, du måste upp och kolla på vinden". (Fast ärligt talat undrar jag hur ett expansionskärl som fungerat utmärkt i flera år plötsligt kan bli för litet, det har ingen kunnat förklara än...)

"Jajaaa" säger klaustrofobimaken, "visst visst".

Till saken hör att vi har mer eller mindre krypvind, det är ingen rolig historia att behöva krypa runt däruppe. Fråga mig som kröp runt där i flera dagar och gjorde fackverk i takstolarna för några år sedan...

Nu har jag tjatat sedan januari; "du måste upp på vinden och kolla expansionskärlet älskling".

Allehanda ursäkter presenterats, men efter kokningen av pannan blev jag trött, stampade med foten och kommenderade upp honom på vinden. Jaja, jag VET att jag är hård men nån måtta får det vara!

"Jamen det är ju ingen idé att jag ställer mig och kollar på ett expansionskärl som jag ändå inte begriper nåt av! Jag har ju ingen aning om hur det här systemet fungerar!!"

Fem år. I fem år har jag med brinnande engagemang förklarat, berättat, visat och demonstrerat. Och nu säger han att han inte begriper hur systemet fungerar? Skulle inte tro att jag går på den ursäkten va!

Igår köpte han en ficklampa, kravlade sig upp och rullade runt bland isoleringen. När han kom ner var han väldigt "vavadejasa-ig" - det var snustorrt och inget fel däruppe. Minsann. Sen kliade han sig på underarmarna hela kvällen och gnölade om kliande isolering.

Vet ni vad? Jag misstänker att han bara satt precis ovanför luckan lagom tid och sen gick ner igen. För det gick väääääldigt snabbt att undersöka saken i mitt tycke. Dessutom är jag fortfarande övertygad om att det ÄR något fel, han har bara inte hittat det.

Tror jag får kravla mig upp själv och inspektera. Jag litar visst på min man, men inte när det gäller hans engagemang i min vedpanna!