Eeeyyy - long time no seeing!

Mycket nu!

Men i alla fall...

Det finns en del samtal man inte vill ha. Typ en revisor som ringer och skriker "VAFFAN HAR DU GJOOOOORT????"

Starkt ogilla på den.

Nu var det inte så farligt, men inledningen blir lite jobbig! Sen tar det ju ett tag innan man riktigt vågar andas igen, innan pulsen börjar gå och blodet runnit tillbaka till huvudet.

Lite samma känsla som när man blir stoppad i en poliskontroll. Det tar ett tag innan man hunnit klura ut om man verkligen är nykter eller om man sköljde ner frukosten med en flaska vin eller två. Trots att man VET att så naturligtvis inte är fallet blir man osäker för ett tag...

Så reagerar jag när revisorer ringer. Under tiden han drar in luft för att fortsätta hinner jag ifrågasätta mitt yrkesval, min lämplighet, mina 25 års erfarenhet och mitt äktenskap. För att inte tala om min existens!

Sen, när han skällt färdigt, undrar jag varför jag inte blev journalist som jag tänkte från början.

Då hade jag åtminstone kunnat hänvisa till källskydd och hävda att "jag gör bara mitt jobb".

När revisorer ringer blir mitt jobb lätt en fråga om brottsrubricering.

Ogillar sådana frågor...

Imorgon - sista skoldagen för Mellan- och Lillfis! Fredag - skolavslutning!

Lillfisen har lånat hem en kokbok från skolans bibliotek; "All världens tårtor". Undrar om han försöker säga mig något?

Har gjort en sedvanlig resa genom halva södra Sverige.

Utgick från hemmet med riktning Kalmar. Körde ut på vår härliga grusväg, följde den ända till stället där asfaltkanten började - men där var ingen asfaltkant...

Där låg ett gruslager, grovt som valkarna i en hantverksnäve och säkert 25 cm tjockt. DÄR körde jag fast! Jupp.

Backa, slira, spruta stora stenar, framåt, slira, spruta stora stenar... I maskiner av storleksordningen Eifeltornet och Triumfbågen satt väderbitna män i gula västar och - är jag övertygad om - skrattade åt mig. Hjälpte de mig? Sällan.

Mellansonen i passagerarsätet frågade om han skulle gå ut och putta på men ungefär då lyckades jag - fråga mig inte hur - hitta en sten som stannade kvar och gav mig fart så jag kunde snigla mig därifrån.

Grusvägar är en sak. Grusgrusvägar är något heeeelt annat. Fult var det också.

Sen svischade vi vidare mot slutdestinationen bakom en "jagköraldrigfortareän60avprincip"-lastbil hela vägen till Påryd. Kom fram men lyckades hålla mig inom acceptabla femminutersförseningen! Det gick undan över Tvärskog.

En timme senare skulle vi åt motsatt håll - Karlskrona. Med quickstop för att köpa en lampa på IKEA och ytterligare ett för att slänga av mellanson i skolan på halva vägen.

Jag hittar inte från ett ställe till ett annat i Kalmar så jag gjorde en "Lenamanöver", d v s körde tillbaka till rondellen in till Kalmar, svepte runt ett helt varv och kunde på så vis köra in i stan igen. DÅ hittar jag nämligen.

Köpte lampan, återtog resan till Karlskrona (samma väg för tredje gången) och drog upp på 110-vägen... bara för att 30 meter senare få köra av den igen eftersom där pågick vägarbete och trafiken styrdes om...

Nu blev det problem.

Jag hade ingen aning om vart jag var... vart jag skulle... kände inte igen mer än en vägskylt och dit visste jag absolut att jag INTE skulle...

Fick stanna och plocka upp mobilen, tänkte ringa till maken och be honom hämta mig. Precis när jag slog hans nummer slog det mig att det förmodligen var meningen att man skulle köra gamla vägen... Och att den förmodligen låg åt höger ut ur rondellen.

Provade det och hahahaaaa - klart det var så!

Nu är jag på plats. Nu ska jag fundera på hur jag ska hitta hem.

Idag tjoas det i Aftonbladet om hur föräldrar känner sig pressade att ta semester för att barnomsorgen i landet stänger.

Jag känner ingen press. Jag känner ett totalt tvång. Inte att behöva ta semester - det hade jag gjort ändå. Men jag känner mig tvingad att ta semester när kommunen tycker att jag ska göra det.  Min valfrihet att förlägga min semester när det passar mig, arbetsgivaren och övriga familjen är också stängd.

I Aftonbladet nämns ett exempel; tre veckors stängning och 1,5 mil extra resväg.

Där jag bor pratar vi om sex veckors stängning och 7 mils extra resväg... Dessa sex veckor är sommarstängningen. Förra året tillkom två veckor mellan jul och nyår...

Jag hade varit jätteglad om vi hade haft en sommarstängning på tre veckor! Det är ungefär vad jag tycker är acceptabelt.

Idag är jag gnällig! Idag är det måndag och poolen är full med alger...   

Jag hyser en viss kärlek till grusvägar. Om det beror på något förträngt trauma i barndomen eller helt enkelt bara en känsla av landet, fågelkvitter och bruna ben vet jag inte. Men jag är lite kär i grusvägar...

Nu har vi fått en egen grusväg i vår by!! Det är förmodligen bara tillfälligt - jag tror att asfaltvältar och läskiga lastbilar lurar runt hörnet för att lägga ny väg. Men till dess njuter jag i fulla drag!

Jag menar - vem kan inte älska en grusväg?!

I förrgår hängde jag ut mattor på tork. Sen regnade det i två dagar...

Å vad tror ni om den här? Ska den se UT såhär eller mår den dåligt? Ska jag sluta vattna den? Behöver den näring? Ska jag prata med den?

Fattar inte! Jag vill absolut minnas att den såg ut såhär när jag köpte den...

Å snart! Snart kommer de...

Nä, måste sticka! Nu blir det

Jag noterar att jag är lite utanför min familj.

Igår satt vi och kollade på TV. Nån musikkanal. Listad rock från åttiotalet. Makens passion vilken han lagt över även på arvingarna. Jag var mer "kan vi inte byta kanaaaaal" men ingen lyssnade på mig. Ibland kom en låt som jag gillade och jag skrek "skruva uuuuupp" men för det mesta skrek jag "skruva neeeeeer". När ettan på listan hade visats, Guns´n Roses Sweet child, tänkte jag att "nu, nu kollar vi på nåt kul!"

Då reste sig alla och gick?! "Vi ska spela lite" sa de och försvann hela högen in i musikrummet. Även Lillfisen försvann. Han har ju en egen elgitarr som han fick av sin snälla Storebror för något år sedan. Nu drar även han från mamma för att lira med de stora killarna... Lyckan lyser ur ögonen på honom.

Å jag... ja, jag gick ju och la mig då. Jag spelar inga instrument och jag är inte med. Lillfisen är kluven, det märks. Flera gånger sprang han ut till mig för att visa vad han kunde och sen in igen för att "vara med".

Undrar om det inte är lite synd om mig egentligen. Jag menar, om jag kollar på Mästerkocken på TV och reser mig efter programmet för att gå ut och "slänga ihop en äppelfylld kalvrulad" så inte följer hela familjen med MIG ut i köket?!

När jag berättar om bra saker som soluppladdade ficklampor tittar Storsonen och maken på varandra, brister ut i gapskratt och ligger och vrider sig på golvet i skrattspasmer. "Moooahahhahhaa, nu gick strömmen, jag ska hämta min ficklampa - åh, neeeej, det är muuulet, den funkar inte" frustar de, lagom hånfullt.

Om jag hyr en film, köper godis och laddar upp så kommer alla in, kollar vilken film det är, himlar med ögonen, tar en näve godis och går igen...

Ofta sitter de i vardagsrummet och kollar på något skjutpangjävlalivkonstiga filmer och jag sitter vid bordet i köket med min dator och kollar på en "mammafilm". En sån där med stråkar, tårfyllda ögon och gärna i svartvitt.

Vi spelar inte på samma plan!

Jag tror jag måste ta tag i det här. Mobbing är inte okej. Jag har nolltolerans!

Ska skriva en likabehandlingsplan; alla i familjen måste gilla samma som jag!

Vilken jävla vecka!!! Jag VET - man ska inte svära i bloggosfären, åtminstone inte jag, men det skiter jag i!

Förr, när jag var yngre än jag är nu, fixade jag lätt och ofta att jobba ett dygt eller två i sträck utan att sova. Klart man blev trött men inte värre än att man klarade av det. Det värsta var att axlar och nacke tog stryk efter ett sådant maradonpass framför datorn.

Helger och annat elände gjorde att vi fick två kortveckor vilket har stält till det lite i jobbplaneringen. Jag fick ta ett ryck och satt och jobbade till halv två ena natten, kvart över två natten efter och till halv fyra natten till igår.

Jag är för gammal för sånt numera... Ujujuj vad jag är för gammal!

Nu är jag döööööööd. Totalt väck! Huvudet funkar inte, kroppen funkar inte och familjen funkar inte.

Tänkte åkt hem tidigt från jobbet igår men jag stannade till halv nio - storsonen skulle komma hem från Rom med tåget! På sätt och vis var det bra, fick flera timmars extra tid att jobba ju. Om det inte vore för det faktum att jag slumrade lite vid skrivbordet så hade jag förmodligen presterat något också...

Nu är det helg igen och jag tänkte sova igen lite. Grejen är bara att det är ju mördande trist att sova på helgerna, det finns ju så mycket annat kul att göra! Tvätta, städa, sortera stryktvätt, putsa fönster... Name it! Sen ska det köras barn till städer, kompisar och diverse andra småsaker så vi får väl se hur det blir med sovandet.

Alla andra roliga saker som hänt får jag berätta en annan dag. När jag har sovit.

Vi fick för oss, helt spontant, att vi skulle försöka få loss slangen i brunnen för rengöring. Något vi pratat om länge, länge men dragit på ungefär lika länge.

Det är ju trots allt så att brunnen är fyra meter djup och en meter i diamter... Den som känner total bekymmerslöshet över tanken på att klättra ner där är ju bara att gratulera - varken maken eller jag längtar efter uppdraget precis.

En bit ner i brunnen sitter då alltså en koppling till vilket slangen som slurpar upp vattnet är fogad. Vi misstänker starkt att det sitter massa skit längst ner i den slangen som gör att trycket är halvrisigt in i huset. Lösning: skruva bort slangen, göra rent och sedan njuta i fulla drag av ett gigantiskt vattentryck!

Vi började med att ta bort brunnslocket. Det är förmodligen gjutet i armerad bly. Åtminstone är det jefulskt tungt.

När det uppdraget var slutfört gick jag bakom huset och skrek lite för mig själv medan maken slog ihjäl och motade bort alla brunnens invånare. De hade samtliga åtta ben och var i storleken av en Toyota Yaris. Men med fler ögon. Och långhårig päls.

Sen mulade vi ner en stege i brunnen och sen... Ja, sen stod vi och tittade på varandra och undrade tyst för oss själva om inte den andre skulle påbörja nedklättringen? Nu är väl maken av mer klaustrofobisk natur än jag och allvarligt talat såg det inte så farligt ut när stegen väl var på plats. Kopplingen sitter trots allt inte så långt ner så äh, vaffan - jag klättrade ner!

Dessvärre lyckades jag inte skruva loss kopplingen dock för vår polygrip var för liten och rörtång äger vi ingen. Vi brukar låna svärfars. Den har vi lämnat tillbaka. Dumt.

På väg upp, precis när jag fick ögonen i kant med brunnskanten såg jag något läskigt i ögonvrån så sista biten flög jag ur brunnen och tillbaka bakom huset för en ny skriksejour. Det var en ödla...

Sen försökte vi med konstens alla metoder; snören, plankor, räfsor mm, fiska upp slangen ur brunnen. Men det går inte, den är för kraftig och stel liksom. Däremot lyckades vi vräka ner säkert fyra kilo löv, pinnar och gräs i brunnshålet istället, vilket var himla dumt gjort.

Efter flera timmars slit till ingen nytta tänkte jag så avsluta hela uppdraget med att fiska upp lite av löven och pinnarna. Till den nyinköpta poolen medföljde en jäääääättelång polhåv. Jag använde den.

Lite synd bara att "någon" inte hakat fast sektionerna i pinnen ordentligt. Hade det blivit gjort så hade inte nedersta delen av håven lossnat och i slow motion påbörjat sin flygfärd ner mot vattnet. Mhm, livet är spännande.

Håvhelvetet lade sig vacker tvärs över brunnen långt där nere men ovan vattenytan, och vid ett tappert försök att fiska upp den lossnade den och sjönk, sakta sakta med ett plupp ner till botten.

Maken och jag satt på knä, sida vid sida och såg den försvinna som en sjunkande Titanic, bit för bit. Runt oss kvittrade fåglarna, humlorna surrade och när "pluppet" kom bildades det vackra ringar på vattenytan. Sen blev allt stilla... "Jahapp" sa maken dystert efter ett tag. "De va de...."

Ytterligare fruktlösa försök till räddning gjordes men nä - den ligger där den ligger...

Sen kånkade vi upp brunnslocket, plockade in grejerna och gav fan i alltihop.

Så jefla varmt!!!   

Har försökt lägga mig på en filt på gräsmattan flera gånger men jag smäller av så jag har valt att tvätta sängkläder - täcken, kuddar, madrasskydd -  istället... Nä, fråga mig inte hur jag tänkte där för det gjorde jag inte.

Det var samma sak igår. Efter ett par timmar på stranden tyckte jag det kändes som en bra idé att dammsuga och skura golv... Det var det inte. Det var bara svettigt.

Lillfisen badade igår. Det var kallt som sautan men han hoppade i. Något säger mig att makens löfte om att "den som badar får 25 spänn" kan ha något med saken att göra? Lillfisen sprang fram och tillbaka på bryggan, stannade varje gång vid kanten och började om igen. Ett äldre par som satt på bryggan skrattade åt honom och frågade om han verkligen ville bada. "Nä, men pappa har lovat mig 25 kronor så jag måste ju" suckade Lillfisen och lyckades ta språnget. Han kom upp ungefär lika snabbt som han kom i...!

"Nu åker vi hem" sa jag. "Innan de ringer barnavårdsnämnden".

Jag badade INTE. Ingen annan i familjen heller.

Nu ska jag lägga mig i hammocken. Får se om jag reser mig igen...