Det måste vara något fel på mig…

Någon medfödd brist på empati, förmåga att känna omsorg eller möjligen tolkar jag saker på fel sätt. Måhända är jag en kall, hård och cynisk människa? Rent av ond?   

I alla fall…

Igår läste jag följande rubrik i AB: ”TV4 har förstört min sons framtid”.

Nä, men det är ju fruktansvärt, tänker jag då och läser vidare vad sonens mamma säger:  ”Det är en skandal. De visar bilder på min minderårige son när han sitter och dricker och röker i ett program som heter ”Svensk maffia”. Hans framtid är ju förstörd!”

(Sonen var med i ett TV-program som handlade om ungdomsgäng yadayada och han var minderårig och villnivetafårniläsarestensjälvapåaftonbladet…)

Men det är nu jag reagerar som den konstiga människa jag är!

För jag känner inte den förväntade sympatin med mamma och son – det som spontant flyger igenom mitt huvud är ”varför kan TV4 spela in ett program där en 16-åring dricker och röker? Vad gjorde ungen där, varför drack och rökte han och var befann sig hans mamma DÅ????”

Ja, jag vet, jag säger ju att jag är konstig.

Men någonstans förstår jag inte grejen här: mamman hojtar om att sonen är minderårig och visas i TV på ett icke fördelaktigt vis. Skandal.

Jag hojtar om att ungen är minderårig och dricker och röker…

Jag VET att det finns 16-åringar som röker och dricker, been there, done that. Det förändrar inte mitt sätt att se på saken.

Jag känner någonstans att som mamma kanske hon borde vara mer bekymrad över detta faktum än att det visats i TV4. Det är kanske inte TV4 som förstör hans framtid, kanske hjälper han till själv och kanske borde mamma hjälpa honom att hitta andra, mer framtidsfriande nöjen?

Tror ni det är allvarligt fel på mig, bör jag söka hjälp?