Har precis fått veta att det inte bara är mammograferna som blivit fotograferade idag...

Min eminenta Spykersaab har också modellat. Rakt framifrån. Av en kamera. Utmed vägen.

Berättade just för maken att kameran flashade av en blixt när jag passerade men att det nog var lugnt för jag körde inte för fort.

Maken berättade tillbaka att kamerorna bara flashar NÄR man kör för fort och inte om man håller hastigheten....

Jag hatar att vara med på kort...   

Idag var det dags för att ta lite nya, fräscha bilder på mina mammografer!

Det är lite spännande det där med mammografi. Först får man brev hem som får en att känna sig utvald, premierad och har vunnit högsta vinsten; ”vi erbjuder dig något här”. Det ÄR ju fint att man får komma på fotosession, jättebra!

Men sen fortsätter brevet i lite annan ton: du ska vara där och där då och då och är du mot förmodan inte det så kostar det dig massa pengar. Om du inte avbokat alltså. Sen får du betala och du måste ha jämna pengar, det kan vara väntetid och du får vackert gilla läget. Det finns automat att betala i utanför väntrummet.

Någonstans känns det som om man är kallad till bilbesiktningen!

Nåja, jag bokade om tiden några gånger via nätet (finfina grejer) och fick ett trevligt svar av Bla Bla röntgensköterska alla gånger som lika tålmodigt och utan inslag av irritation svarade samma sak varje gång. Jag började inse att detta var autosvar från Bla Bla och att hon/han förmodligen inte ens läste mina vackert utformade ursäkter för behovet av ombokning.

Eftersom jag nu då skulle till läkaren för att kolla om jag hade en alien i magen (vilket jag inte hade, han har flyttat igen) så såg jag till att samköra dessa båda tider; höjden av effektivitet! tänkte jag.

Kom in i väntrummet, mulade in pengar i den berömda automaten (hade naturligtvis både växlat och fibblat så jag hade exakt jämna 150 kronor trots att jag tycker det låter som ett ojämt tal men jag har aldrig varit en hejjare på matte), automaten klonkade och tuggade och svalde… men vägrade spotta ut det utlovade kvittot… Enligt lappen på automaten skulle man ”känna efter med handen för kvittot kunde fastna” men när jag hade kört upp hela armen till armbågen i kvittospringan och funderade över hur jag skulle få ut den igen kände jag fortfarande inget kvitto. Som tur var kom en personal förbirusande i samma ögonblick och med hennes assistans fick vi ut ett kvitto stort som ett frimärke. Bra bra.

Satte mig, tog en tidning, började läsa en mycket intressant artikel när det kom vita rockar och hojtade ”kvart över ett, någon som har tid kvart över ett?” och fyra damer i väntrummet reste sig och svarade unisont JA. Jag hann inte ens svara…

Damerna lommade iväg och jag satt där och funderade över om jag nu skulle springa ifatt dem eller om jag helt sonika blivit av med min tid eftersom jag inte svarade, men då kom en ny vit rock och ropade igen; ”fler kvart över ett? Du där ja, bra, då kan du komma med mig”. Lite grinig över att jag inte hunnit läsa klar min artikel sprang jag efter den vita rocken in i ett rum där hon vände sig om, stack fram en hand och sa ”HejvälkommenhitjaghetertypBertaellernåtklä

avdigochkomintillmig”.

Jaha, jag gjorde väl det då och stod sedan där och undrade vart Bertaellernåt hade tagit vägen. Till all lycka hostade hon till bakom en dörr så jag klev helt enkelt in där. Bra gjort av mig – det var rätt!

Sen fick jag svara på ett antal frågor och visste ju inte till mig av stolthet när frågan om jag hade implantat ställdes! ”Nädå”, svarade jag med en kokett viftning, ”de är helt naturliga”.

Sen insåg jag att detta var en rutinfråga och inte ett uttryck av beundran över mammografernas hållfasthet trots mogen ålder… Men det var kul så länge det varade!

Nåväl, dessa klämdes då fast i ett skruvstäd, manglades ihop till tjockleken av ett A4-ark på flera olika håll. Den hemska tanken att formen kanske aldrig skulle bli densamma igen slog mig. Vad gör man då? Ber om två C4-kuvert och ett snöre att binda ihop i nacken???

Men jag kunde vara lugn, jag såg ungefär likadan ut när jag gick därifrån fyra minuter senare (å jag som tyckte JAG var effektiv!) som när jag klev in.

”Ja, och så vet du att du får svar vare sig det är nåt eller inte och kallas en gång var 18:de månad till du fyller 54 och sen vartannat år beroende på om vi har personal alltså det är lite dåligt med det men vi får ju se vad som händer, jättebra där tack så mycket” sa Beritellernåt och jag åkte hem.

På vägen stannade jag och plockade upp ett paket med Ungdomselixir från Yves Rocher och en sjuk son i skolan. Med andra ord är allt som vanligt, både hos mig och mammograferna...