I mitt album från barntiden finns ett foto när jag är med på lekskolans gympa. Iklädd sockiplast, linne och trosor sprang vi runt i grupp och gjorde koordinationsövningar.

Sen dess har jag inte utövat den formen av idrott. Förrän idag...

Goda vänner skulle på Friskis och Svettis; visst borde jag väl följa med? Nä, det borde jag väl inte va? Eller...?

Jag följde med. Mot bättre vetande. Mest för att vännen utlovade en underbar avslutning med suverän avslappning.   

Efter att ha ägnat över en timme åt att hålla i ena foten med en hand bakom ryggen stående på ett ben, hoppa på knäna samtidigt som jag knutit ihop mina armar bakom ryggen medan ledaren räknar "å fyr å fem å sex å åtta" fanns det inga avslappningsövningar i världen som kunde uppväga den smärta som övertog mina armar, ben och mage. Ingen!

Betänk också att jag rasade längre och längre ner i avgrundsdjupt, svart hål när jag insåg att hela min kropp var i vägen för sig själv inför varje övning. Det där jäkla traktordäcket runt midjan som var i vägen varje gång man skulle vika sig dubbel, gäddhänget som slog mig på öronen när vi viftade med armarna och baksidan som satt som en magnet i golvet när man skulle lyfta och knipa - var kom alla dessa hinder ifrån??? Har de varit där hela tiden?

Hur som helst, jag tog mig - nästan - igenom hela passet även om jag bitvis mer låssades röra mig än rent fysiskt verkligen gjorde det.

Nu går jag runt och snyftar lite tyst för mig själv. Det är omänskligt att ha sån smärta i ben, armar och mage! Det är förmodligen förbjudet i någon bra lag.

På söndag ska jag på´t igen. Och både maken och mellansonen har aviserat önskemål om att hänga med...

Jösses, efter det passet lär vi få ringa hemtjänsten...