Efter att nu fått användning för mina fina julklappar (en bogserlina och en ficklampa) ger jag upp...

Lampor som lyser, bilar som lägger av mitt ute i skogen efter att ha renoverats för 20 000 kronor - nu ger jag upp. Jag inser att jag är slagen, biljäveln vann. Den ska få komma till nån annan, den gillar inte mig.

Imorron blir det en tur till Toyota i Emmaboda och snart ser ni mig förhoppningsvis susa förbi i en Corolla halvkombi som kör för egen maskin, utan dragbil och med snöre emellan. Det kan ju vara en upplevelse...

Från det ena till det andra - någon som vill köpa en SAAB? Jättefin, nybesiktigad och med dragkrok. Finfin bil! Först till kvarn...

Idag har jag funderings-dag.   

Rättigheter är bra grejer! Toppen faktiskt. Jomen det är det väl? Alla har vi "rättigheter".

Vi kan säga vad vi vill, vi kan tycka vad vi vill, tänka vad vi vill... Det är kanon! 

Men ibland, lite med jämna mellanrum, brukar jag fundera på hur samhället skulle se ut om vi förhöll oss lite mer hänsynsfulla och inte alltid så principfast hävdade denna rätt...

När jag är ute och går på stan och kommer till ett övergångsställe så gör inte jag som många andra gör - kliver rätt ut bara för att det är min "rätt" att göra så. Jag stannar upp, försöker få kontakt med eventuella bilförare för att se om dessa noterat min avsikt att passera över gatan eller inte. Ja, jag VET att jag har rätt att bara stolpa över, men av ren hänsyn kan jag i detta läge ödmjukt kliva åt sidan för mina rättigheter och låta en bil som är väldigt nära passera först.

Det är ju så att det där med rättigheter är något som egentligen bara håller i rättegångar. Kör bilen på mig så vinner jag förmodligen i en rättssal - bilen skulle släppt förbi mig!

Men hur intresserad är jag av att få rätt om det innebär ett liv i rullstol? Hur intresserade är mina anhöriga av att vinna en rättegång om jag inte finns längre i alla fall? Förmodligen hade alla blivit lyckligare om jag då avstått min rätt och stannat, låtit bilen köra först och sedan ägnat fem minuter åt att vara "irriterad" ()  på idioten och fortsatt med mitt oförändrade liv.   

För ett par år sedan följde jag en hätsk kommentarsdebatt på någon lokalblaskas hemsida. Folk som hette "Jag vet bäst" och "Klokare än andra" skrev det ena inlägget värre än det andra och till slut kunde jag inte låta bli; jag skrev en kommentar där jag konstaterade att "det är inte konstigt att det ser ut som det gör i världen - det räcker ju med att se hur människor beter sig här..." Genast kom då kommentaren "Vi har yttrandefrihet och rätt att säga vad vi vill!"

Visst har vi yttrandefrihet. Ja, alltså, så länge vi håller oss inom de politiskt korrekta ramarna för "hets mot folkgrupp" och diverse andra snyggt inlindade begränsningar i yttrandefriheten. Men ger det oss automatiskt rätt att förolämpa, kränka och idiotförklara alla som tycker olika???

Yttrandefriheten - innebär den att vi har rätt att medvetet vara elaka, nedlåtande och allmänt otrevliga mot varandra?

Ibland använder vi våra "rättigheter" på ett sätt att det kränker miljarder människor samtidigt. Mohammedkarikatyrerna kränkte 1,2 miljarder musilmer
t ex. Är det verkligen så nödvändigt att använda sin "rätt"? Hade man inte kunnat visa hänsyn istället? Jag menar, vi som lever med grundlagsskyddad yttrandefrihet vet ju om det ändå, måste den statueras i exempel bara för att det går?

Och vari ligger skillnaden när då kränkta människor letar upp en paragraf någonstans som säger att "vi har rätt att döda alla som kränker oss!"?

Jag vet inte. Jag tappar liksom filosofiska tråden i det resonemanget. För hela tiden landar allt i ett enda stort förlorande. Eller finns det någon i det sammanhanget som är lyckligare nu än innan?

Jaaaa... Det är väl vad jag har funderat över så långt...

Ja, och så konstaterar jag att det är min rätt att vara en bitch! Fast av hänsyn till omgivningen tänker jag inte utnyttja den rätten just idag. Kanske...