Ibland läser jag om människor som levt tillsammans i många år och som går på date. Med varandra. Eller ännu hellre, går ut, träffas ute och låssas att de inte känner varandra. Allt för att motverka slentrian och tristess i förhållandet. Hålla spänning och glöd vid liv.   

När jag läser något sådant brukar jag först bli ganska imponerad. ”Wow”, tänker jag, ”coolt.” Sen tänker jag lite till…

Jag föreställer mig hur jag gör mig vacker (eller nja, jag gör väl så gott jag kan), går ut och sätter mig i en bar, beställer ett glas vin och plötsligt får se min man (fast jag vet ju inte att det är min man just då) på andra sidan baren. Vi får ögonkontakt, han tar sin öl, går runt baren och slår sig ner (upp?) på barstolen bredvid mig.

Vad tänker jag då? Hm. För sådär 25 år sedan tänkte jag att ”Shit, han såg ju najs ut”. Nä, det tänkte jag inte förresten för man sa inte shit och najs då. Men ni hajjar vad jag menar.

Nu hade jag förmodligen tänkt; ”Shit, va gråhårig han var då…”

Han hade förmodligen frågat mig vad jag heter. Vi säger så, han frågar vad jag heter. Vi låssas att jag svarar ”Len… eller jag menar Rosa!” och sen hade jag förmodligen skrikit av skratt och förstört hela kvällen.

Jag menar, hur GÖR man om man går på date med sin man och leker att man är nån annan en hel kväll??

Sitter man där och presenterar sig för varandra med fejkade namn? Och vad svarar man om den andre frågar ”Är du gift?”. Öh…

Tänk om man ska dansa med varandra. ”Jösses, den här karln dansar precis som den jag har hemma…?” eller vaddå? Hur spännande är det? Eller låssas man så mycket att man göra lite nya moves i dansandet?   

Tänk om man börjar hångla bakom hörnet utanför Statt! ”Kul kille det här, men måste han göra exakt likadant som min man???”   Hur spännande är DET?

Allvarligt talat, jag tror inte det hade varit något för oss…

Hellre en andningspaus i tillvaron på tu man hand. Lite catching up; ”vad har du sysslat med sista året då?”

Man hinner liksom inte med riktigt. Det är så mycket annat skit hela tiden: gräsklippning, bilreparationer, möten hit och dit, ungar som ska köras, hämtas, uppfostras, plocka in dynorna från hammocken, skälla för att ingen kom ihåg att plocka in dynorna från hammocken… När ska man hinna umgås och PRATA med varandra?

Tar man den tiden ibland så tror jag man kan slippa gå på blinddate med sin äkta hälft. Och tänk om man gör det och kommer fram till att "nä, alltså, han var ju trevlig och så men... nä... näää, han är ingenting för mig..." Va??   DEN överraskningen vill man kanske inte ha!

Fast lite kul hade det varit… ”Rosa”!… Ja, jösses…   

Kommer ni ihåg det här?

Utvecklingen går framåt!

Semester dag 1.

Fråga mig inte varför, men av någon anledning känns det inte som jag trodde det skulle göra.

Det känns... Vemodigt. Jag saknar mitt jobb!

Kan vara en tillfällig sinnesförvirring.

Kan också bero på att jag har så många alternativ att välja på och inget av dem känns Top-Ten liksom...

En död fisk i en regnvattenspool...

En maskin tvätt som snart skall hängas upp...

En skurhink - med rester av svart elementsörja - som väntar på att användas...

Jag hade väl tänkt mig något mer sånt här kanske?