Jahapp. Jag hängde ut tvätt och nu regnar det... Dystert dystert.

Alltså måste vi pigga på oss lite, visst? Jag häller upp ett glas Sauvignon, ni sätter er tillrätta och så roar vi oss lite.

Vi tar en histora tycker jag. En SANN historia.

Det var en gång...

...en rik storbonde och hans hustru. De var verkligen både rika och stora med massor av skog och ett för tiden jättestort hus.

Ett jättestort hus!

Tillsammans i det stora huset fick de fyra barn; Martin, Mauritz, Hertha och Naemi.

Barnen växte upp och den ena systern fick en friare. Pappa Storbonde var väl inte helt avigt inställd, och bad att få se på blivande svärsonens bankbok. Men ack ack ack – där fanns gott om pengar men även en skuld… Den var kanske inte så stor, men skulle man gifta sig med Storbondens dotter fick man minsann inga skulder ha. Blankt nej blev det och… därmed gifte sig aldrig något av syskonen…

Istället levde de på gården, de fyra syskonen. De levde på det vis de alltid levt, trots att tiden gick och utvecklingen framåt. Men inte hos syskonen Rundqvist i Duvemåla. Där stod tiden still… Utan vatten, el, eller avlopp levde de på vad gården gav.

Tid som står still.     

De skötte gård, hus och skog på samma vis som man alltid gjort och i omgivningen sågs de lite som de original de säkert var.

Huset bestod av två stora kammare, ett kök och en övervåning. Men syskonen stängde den ena kammaren, använde övervåningen som förråd och levde tillsammans i ett rum och kök…

De köpte i princip ingenting. En transistorradio hade de, och en gång om året cyklade den ene brodern till Emmaboda för att byta batterier. Dock fick bara ägaren av radioaffären utföra detta tekniska moment; radion var en dyrbar tingest! Var ägaren icke tillstädes cyklades radion hem igen, utan batteribyte.

De dog, en efter en. Först den ena systern, hon kom till sjukhus, undernärd och svältande. Den andra systern konstaterades också vara undernärd och lades in hon också, men överlevde den gången.

Den siste av de fyra syskonen dog så sent som 1989. Några arvingar fanns inte, något testamente fanns inte heller. Alltså tillföll hela gården Allmänna Arvsfonden.

Med en miljon kronor i kontanter instoppade under golvtiljor, i väggar och i madrasser. Och med en skog värderad till fem miljoner…

Efter tvist, tjafs och bråk fick Emmaboda kommun gården.

Nu drivs Rundqvistska gården som museum i Duvemåla. Åk dit vettja! Lyssna på den fascinerande historien när den berättas av en guide. Gå runt och inspektera hålet i golvet där det fanns pengar i överflöd.

Insup atmosfär, hör väggar och dörrar tala…

Talande golvtiljor.

Himla många golvtiljor!

Golvtiljor med möbler och mattor. 

En dörr. En underbar, vacker och hänförande dörr!!

Fönster. En genomskinlig barriär mellan då och nu.

När du är klar, köp en kopp kaffe i kaffestugan. Sätt dig i trädgården och njut av atmosfären. Hör gnisslet från vattenbrunnen och stegen från kökstrappan!

En kaffestuga. Med kaffe. Och Duvemålakringlor med ost.

Och om du orkar - ta en titt på den urgamla skogen som skall bli naturreservat. Den är unik. Har jag hört. Själv blev jag avskräckt av något på skylten, jag säger inte vad!   

1800 meter???? Nä, nu måste vi nog åka hem...

På andra sidan vägen från detta underbara ställe ligger Vilhelm Mobergs mormors husrester... Men Vilhelm Moberg växte inte upp här - hans historia är en helt annan historia!

När vi ändå talar historia - har ni hört Göran Gudmundssons sommarprat?

Om inte - GÖR det!!!

Ni som undrar vad jag pratar om när jag yrar om talande golv och stenar; ni kommer förstå efter hans program. Dessutom förklarar han på ett lysande, underhållande sätt!

Ni hittar programmet här!