Bortsett från grusvägar och hjulspår i skogen har jag en passion för övergivna hus. (Och ostbågar och mjölkchoklad, mozarella och rosévin såklart, men det tar vi en annan dag).

Det växer historier i mitt huvud när jag ser ett övergivet, halvraserat hus. Jag hör röster! Väggar som talar till mig, berättar historier som sedan länge glömts bort av människor. Jag hör ljud av skratt, sorl och stillhet, jag ser ljussken från fotogenlampor och stearinljus.

Borde jag bli orolig...? Tror inte det. Se här och hör efter - ni hör dem ni också!

En gardin i ett fönster... Vem satte upp den? Blev hon/han nöjd med resultatet? Vem sydde den?

Möbler... Någon har valt den, någon har placerat den i huset. Någon har dragit ut lådor, plockat upp saker och lagt tillbaka saker. Vilka saker? Vem ställde dit den?

Ser ni den vita dörren längst bort, den som öppnar till nästa rum? Fullkomligt underbar dörr... Hur många har öppnat och stängt den dörren? Slagit igen den i vredesmod, stängt den tyst för att inte störa...?

Många rumpor har slipat den här sittringen... Vems rumpor?

I det här huset bodde bl a Ante och hans fru och deras barn. I en jordkula, nedgrävd i jorden. 3x4 meter stampat jordgolv... Social samhällsklass av lägsta rang. När det snöade för jäkla mycket snöades de in och fick mat av byborna genom skorstenen...

Idag ser det idylliskt ut. Vacker gärdesgård, ett tak som gör mig grön av avund... Upplevde de som bodde där det vackra omkring dem? Fanns det ens något vackert i deras liv?

En sommaräng... Sommar på landet.

Ack hur många barfotabarn har sprungit över denna äng, tyngda av vattenhinkar och fattigdomens bördor? Hur många barfota, nyförälskade smålänningar har gått över ängen hand i hand, hamnat i gräset och därmed i olycka?   

Vi har ju alla läst och sett Rasken. Och Emil. Och Utvandrarna. Här i Småland kan man själv vara med i både böckerna och filmerna. Det gäller bara att lyssna på rösterna...   

"Ingen semester utan historia och kultur", som jag brukar säga. Eller brukar och brukar - jag sa det idag i alla fall. Säkert två gånger.

Så häng med här, historia är viktigt och kultur är berikande!

Vi började med att hälsa på Nils Dacke. En kall hårding, ganska kortvuxen och varför i jösse namn han inte gjort något åt sin frisyr fattar jag inte... Nisse är han till vänster. Ogräset till höger är visst någon ättling. Till mig alltså.

OM nu någon händelsevis inte vet vem Nisse var så googla. Jag kan ge lite input eftersom jag har en bra och generös dag;

Han var en bra typ. Om man stod på samma sida som han alltså. Gustav Wasa tyckte nog han var en skitstövel.

Nåväl...

Efter visiten fortsatte vår historiska resa till Tullahänget. Mhm, ni hörde mig.

Där köpte vi en dricka i jordkällaren...

...skrev i gästboken och vänslades i soffan... Ha! Hahahaaaaaa... Bara skojade!

Sen åkte vi till Emils Murar. Fascinerande...

Jag har ju som bekant förmåga att bli kär i både det ena och andra, och ni känner ju numera till min förkärlek för grusvägar...

Det gör ingenting om de egentligen är två hjulspår i skogen - jag älskar dem ändå!

Lite nyttig mat måste man ha när man är ute och kulturerar...

Imorgon ska jag berätta om hus. Kulturhus. Utedass och sånt. Skitbra grejer! som jag brukar säga...