Jahaja – här ”flyter” det på som vanligt!

Det vill säga badrummet flyter. Förlåt, fel igen… I badrummet flyter det! Så ska det vara ja.

Vi har ett otroligt bra avloppssystem i vår Drömkåk. Det larmar alltid när brunnen blir full. Larmet fungerar så att när avloppstanken är full så kommer allt skitvatten upp ur brunnen på toaletten, sprider sig över golvet, rinner genom golvet ner i källaren igen! Skitbra system, verkligen – det kan inte undgå NÅGON att det är dags för en tömning!

Liiiiite irriterande att det kommer just nu när man tänkte ligga i hammocken och läsa god litteratur. Men jag klagar inte – jag har hela vinterhalvåret på mig att fördjupa mig i mina olästa böcker. Man kan alltid gå in på biblans hemsida och låna om och låna om. Förvisso kan det råda viss kyla i hammocken i november men det finns ju både kläder och filtar!

Och till alla er som förbannat vår telefoni och vårt internet som funkat i 30-sekundersintervaller sista halvåret; felet är fixat!

Det var en hackspett som försökt bygga bo eller nåt i telefonledningen. De är inte så smarta, hackspettarna. Tydligen.

Lite tufft har det varit när mellansonen haft sina totala utbrott och på sina bara knän bett om att få flytta till fosterhem. ”Det går ju för faaan inte att BO HÄR” har han skrikit. ”Jag kan inte kommunicera med mina vänner, jag är avskuren från omvärlden”.

Ja, nu funkar som sagt både telefon och internet! Hackspetten var en anledning, sen var det visst nån gul och grön sladd som satt tvärtom nånstans, jag vet inte. Jag befann mig lyckligt ovetandes i körsbärsträdet hos en god vän, långt från både skitvatten, skittelefoner och skitinternet.

Körsbärssaften är kokad! Enligt receptet skulle det bli fyra liter. Det blev två.

Men som maken så poetiskt, vackert och tårdrypande uttryckte det: ”Vi har två bilar som funkar”.

Häpp.

Ibland läser jag om människor som levt tillsammans i många år och som går på date. Med varandra. Eller ännu hellre, går ut, träffas ute och låssas att de inte känner varandra. Allt för att motverka slentrian och tristess i förhållandet. Hålla spänning och glöd vid liv.   

När jag läser något sådant brukar jag först bli ganska imponerad. ”Wow”, tänker jag, ”coolt.” Sen tänker jag lite till…

Jag föreställer mig hur jag gör mig vacker (eller nja, jag gör väl så gott jag kan), går ut och sätter mig i en bar, beställer ett glas vin och plötsligt får se min man (fast jag vet ju inte att det är min man just då) på andra sidan baren. Vi får ögonkontakt, han tar sin öl, går runt baren och slår sig ner (upp?) på barstolen bredvid mig.

Vad tänker jag då? Hm. För sådär 25 år sedan tänkte jag att ”Shit, han såg ju najs ut”. Nä, det tänkte jag inte förresten för man sa inte shit och najs då. Men ni hajjar vad jag menar.

Nu hade jag förmodligen tänkt; ”Shit, va gråhårig han var då…”

Han hade förmodligen frågat mig vad jag heter. Vi säger så, han frågar vad jag heter. Vi låssas att jag svarar ”Len… eller jag menar Rosa!” och sen hade jag förmodligen skrikit av skratt och förstört hela kvällen.

Jag menar, hur GÖR man om man går på date med sin man och leker att man är nån annan en hel kväll??

Sitter man där och presenterar sig för varandra med fejkade namn? Och vad svarar man om den andre frågar ”Är du gift?”. Öh…

Tänk om man ska dansa med varandra. ”Jösses, den här karln dansar precis som den jag har hemma…?” eller vaddå? Hur spännande är det? Eller låssas man så mycket att man göra lite nya moves i dansandet?   

Tänk om man börjar hångla bakom hörnet utanför Statt! ”Kul kille det här, men måste han göra exakt likadant som min man???”   Hur spännande är DET?

Allvarligt talat, jag tror inte det hade varit något för oss…

Hellre en andningspaus i tillvaron på tu man hand. Lite catching up; ”vad har du sysslat med sista året då?”

Man hinner liksom inte med riktigt. Det är så mycket annat skit hela tiden: gräsklippning, bilreparationer, möten hit och dit, ungar som ska köras, hämtas, uppfostras, plocka in dynorna från hammocken, skälla för att ingen kom ihåg att plocka in dynorna från hammocken… När ska man hinna umgås och PRATA med varandra?

Tar man den tiden ibland så tror jag man kan slippa gå på blinddate med sin äkta hälft. Och tänk om man gör det och kommer fram till att "nä, alltså, han var ju trevlig och så men... nä... näää, han är ingenting för mig..." Va??   DEN överraskningen vill man kanske inte ha!

Fast lite kul hade det varit… ”Rosa”!… Ja, jösses…   

Kommer ni ihåg det här?

Utvecklingen går framåt!

Semester dag 1.

Fråga mig inte varför, men av någon anledning känns det inte som jag trodde det skulle göra.

Det känns... Vemodigt. Jag saknar mitt jobb!

Kan vara en tillfällig sinnesförvirring.

Kan också bero på att jag har så många alternativ att välja på och inget av dem känns Top-Ten liksom...

En död fisk i en regnvattenspool...

En maskin tvätt som snart skall hängas upp...

En skurhink - med rester av svart elementsörja - som väntar på att användas...

Jag hade väl tänkt mig något mer sånt här kanske?

Sådär ja! Nu är jag snäll igen... Åtminstone för stunden.

En dag på altanen med en bok i handen gör underverk!   

Jaaaa.... som sagt. En dag på altanen med en bok... Det är väl ungefär vad jag har att rapportera om. Inte mycket stoff att hämta där... Blev lite deppig när jag kom på att semestern faktiskt inte börjat än, den börjar ju inte förrän på måndag. Än så länge är det bara vanlig lördag. Sen tänkte jag att jag ska ha lördag i fyra veckor och då kändes det bättre.

Grät en skvätt där jag satt på altanen med min fruktansvärda bok; "Varför gråter inte Emma?" Har ni läst den? Hemska saker... Ni vet, hon Emma vars barn slogs ihjäl av en galen tyska och som själv överlevde?

Inte precis någon upplyftande litteratur såhär på semesterlördagen, men när ska man annars hinna läsa? Igår grät jag en skvätt över "Skynda att älska" av Alex Schulman. Det har alltså varit ett jäkla lipande!     Inte bra för min image, måste sluta läsa sånt dravel...   

Fast jag kan ju berätta om morgondagens stora event; Loppis! Mhm, ni hörde mig! Vi ska på loppis och sälja massa prylar som vi inte längre behöver/vill ha/gillar/har plats för.

Som jag sa till maken häromdagen; Vi säljer allt som är gammalt för att köpa nya saker som ser gamla ut? Är vi normala?

Nä.

Men vi är ganska lyckliga och snälla mot barnen. Om man frågar oss. Fråga inte barnen för jösse namn!   

Fattar ni!? Det är SEMESTER!!!

Jag hann med det jag skulle, städade skrivbordet, slängde en sopsäck, talade in ett meddelande på telefonsvararen - åter om fyra veckor, trevlig sommar - , låste dörren och åkte. Till Maxi för att storhandla. "Jag tänker inte åka till stan EN enda dag under hela semestern" deklarerade jag tydligt för den som ville lyssna och på den vägen var det.

Halvvägs hem ringde jag maken och beställde ett kallt glas vitt vin om en kvart och glad i hågen fortsatte jag hem.

Parkerade, bar in kassar, fick skäll för att jag spenderar för mycket pengar på onödiga prylar, surade, skrev en ilsken kommentar i lokaltidningen och drack upp mitt vin.

Gav katten avmaskningspiller och ägnade en kvart åt att torka bort blodet från kroppen och mina kläder.

Nu sitter jag ute och surar och tänker minsann inte vara trevlig på fyra veckor. Nä! Jag bara vägrar!

Åtminstone tänker jag inte bli snäll förrän tidigast imorgon. Det börjar bli ganska kyligt ute...   

Våra kompisars öden och äventyr har avrundats, saker återgått till "normaliteter", väggar, möbler och människor är tvättade och vaskade.

Lillfisen fick ta tre rundor i duschen innan mamma var nöjd med resultatet. Vid sista rundan följde pappa med för att hjälpa. Under själva turbulensen vid elementet gick frustrationsvågorna lite upp och ner och pappans samvete gjorde sig påmint.

"Du vet", förklarade han för åttaåringen, "när man blir stressad och saker händer så blir det så att man ibland fräser och låter arg. Men du ska veta att det är inte dig vi är arga på, även om det låter så... förstår du?"

Åttaåringen såg på sin far med stora, blå ögon som lyste bland allt det svarta i ansiktet och sa:

"Pappa. Jag är ÅTTA år. Jag KAN inte förstå sånt!"   

Nåväl.

Tre arbetsdagar till sen - semester!!! Jag tror aldrig den varit så efterlängtad som i år... Shit vad det har varit mycket!

Imorse vaknade jag klockan halv fyra och kunde inte somna om. Det lät som en illerskock alternativt en damkör från PRO hade slagit sig ner i skogen bredvid oss, det var ett JÄKLA liv! Jag gjorde det mest naturliga i världen. Vek tvätt. Stoppade i en ny maskin. Smög in hos sovande mellanson och skurade hans golv. Under hela tiden hade jag bara en tanke i huvudet: när jag är klar ska jag sätta mig ute och njuta av en kopp kaffe. Sen ska jag åka till jobbet! Jobba över på morgonen istället för på kvällen - kanon!

Fixade och grejade, plockade och donade. När jag äntligen var klar bredde jag ett par mackor, hällde vatten i kaffebryggaren och - kaffet var slut.

Blev deppig, gick och lade mig på soffan. När klockan ringde någon timme senare kändes det som om jag inte sovit nånting på hela natten.

Det här bli en kul dag...   

Vi har ett par kompisar...

Under en längre tid har de haft ett element som droppat i hallen. Luftningsventilen gick inte att dra åt ordentligt. De levde några veckor med en plastbytta under elementet men frun i huset kände att det var lite trist att ha den där. Mannen i huset köpte därför nya luftningsventiler som blev liggande på en byrå ett tag.

- Undrar hur man ska göra för att byta den där ventilen... funderade han. Det är ju fullt med vatten i elementet...

Frun i huset var ju inte utan en viss begåvning - ansåg hon i alla fall - så hon fattade ju att man måste TÖMMA elementet innan man kunde göra så mycket åt ventilen. Å andra sidan, resonerade hon, så var ju värmesystemet avstängt för sommaren så något vidare tryck borde det väl inte vara?

Mannen hyste stor tillit till den kloka hustrun och visste bättre än att ifrågasätta hennes teorier. Ändå drog han lite på själva arbetsuppgiften... Kunde det vara så enkelt? Var det verkligen inget tryck i elementet?

Till slut blev frun lite irriterad på att ingenting hände så hon beordrade mer eller mindre fram lite action på ventilbytesfronten. Själv ställde hon sig i köket och påbörjade ett pajbak som skulle avnjutas till kvällens musikevenemang på TV:n.

Hon hörde, där hon stod och mätte upp mjöl och socker, hur maken instruerade minste sonen i huset att hålla en handduk mot väggen "för det KUNDE eventuellt komma lite vatten som skvätte på väggen annars".

Det nästa hon hörde var hur det lilla barnet tjöt, maken tjöt och hunden ylade. "KOOOOM HIIIIIT" vrålade mannen, "NUUUUUU!!!"

Frun slängde allt hon hade för händerna och rusade ut i hallen. En svart, tjock, oljeliknande sörja hade med en vulkans kraft sprutat ner ALLT som fanns att spruta ner; kläder, skor, möbler, väggar och en kolsvart, äcklig pöl av gigantiskt mått hade antagit form på hallgolvet. Och på hallmattan. Barnet såg ut som en myling och det tog ett tag innan hon kunde urskilja vad som var bak och fram på maken. Han stod där, med sörjan droppande från nästippen och med ett pekfinger instoppat i hålet i elementet och såg... förvånad? ut.

"Ja, jag vet inte hur vi ska göra" sa han. "Ta bort fingret går inte, det är fullt ös på trycket..."

Frun i huset fick springa ner i källaren, skruva, vrida och stänga av allt som gick att stänga av. Hon vred på kranar för att tömma systemet på vatten men föga hjälpte detta - elementet fortsatte leka högtryckstvätt.

Nu kläcktes den smarta idén att skruva bort även tömningsventilen som sitter på nedre halvan av elementet. Måhända skulle trycket minska då? Kanske kunde man ställa en hink lite snyggt lutad under hålet, tappa trycket och SEDAN byta ventilen?

Frun i huset utrustades med en gigantisk skiftnyckel och påbörjade bortskruvandet av ventil no 2. Efter några varv kände ventilen vittring av frihet (vem hade inte gjort det efter att ha suttit inskruvad i ett element i 40 år?), gav sig helt enkelt av och for över halva hallgolvet, utskjuten som ur en kanon. Den äckliga, svarta sörjan följde efter med raketfart som hade gjort Fuglesang grön i nyllet.

Gröna i nyllet var nu inte berörd familj dock, där var samtliga medlemmar vid det här laget istället mer åt det svartmuskiga hållet. Mannen stod där han stod med ett finger i elementets övre halva och frun satt på knä med ett finger i elementets undre halva.

Å där stod och satt de då... med vattnet rinnande från väggarna, ur håret och med fötter och knän i det svarta hav som numera vackert utgjorde deras förr så fina hallgolv. Ingen av dem hade en aning om hur att komma vidare. Barnet grät, den vita hunden plaskade runt i svarta sörjan och hoppade sedan med glädje och frenesi upp i den vita soffan, sprang några varv på den vita mattan och gonade ner sig i soffkuddarna.

Så tragiskt, mina vänner, så tragiskt. En helt vanlig söndag!

Den rådiga frun i huset insåg efter en stund att situationen var ohållbar - vem skulle förse barnen med mat om de skulle sitta sådär resten av livet? Med tanke på att hela hallen redan var förstörd fick det bära eller brista - ventilhelv... måste dit!

Genom att hålla andan, väja för den elaka sörjan som envetet fortsatte forsa ur elementet och med mycket tricks, jox och filurande lyckades hon peta dit "sin" ventil igen. Sen var det dags för den övre ventilen. En ny sprutlackering av hela hallen (men nu märktes det inte längre, alla väggar var ju redan kolsvarta), lite envist jox och tadaaaa - ventil på plats!

Nu har vi de en ny, fin ventil på plats! Vem vet - snart kanske de har nya hallmöbler, tapeter och ett nytt golv på plats också?

Men det, kära ni, det är en heeeelt annan historia... Till dess lär de få hålla på att skrubba, skura och torka.

Å inte vet jag - har de inte slutat så skrubbar de väl säkert än...

Min goda vän... Som vägrar avslöja sitt rätta jag...