Efter att nu fått användning för mina fina julklappar (en bogserlina och en ficklampa) ger jag upp...

Lampor som lyser, bilar som lägger av mitt ute i skogen efter att ha renoverats för 20 000 kronor - nu ger jag upp. Jag inser att jag är slagen, biljäveln vann. Den ska få komma till nån annan, den gillar inte mig.

Imorron blir det en tur till Toyota i Emmaboda och snart ser ni mig förhoppningsvis susa förbi i en Corolla halvkombi som kör för egen maskin, utan dragbil och med snöre emellan. Det kan ju vara en upplevelse...

Från det ena till det andra - någon som vill köpa en SAAB? Jättefin, nybesiktigad och med dragkrok. Finfin bil! Först till kvarn...

Idag har jag funderings-dag.   

Rättigheter är bra grejer! Toppen faktiskt. Jomen det är det väl? Alla har vi "rättigheter".

Vi kan säga vad vi vill, vi kan tycka vad vi vill, tänka vad vi vill... Det är kanon! 

Men ibland, lite med jämna mellanrum, brukar jag fundera på hur samhället skulle se ut om vi förhöll oss lite mer hänsynsfulla och inte alltid så principfast hävdade denna rätt...

När jag är ute och går på stan och kommer till ett övergångsställe så gör inte jag som många andra gör - kliver rätt ut bara för att det är min "rätt" att göra så. Jag stannar upp, försöker få kontakt med eventuella bilförare för att se om dessa noterat min avsikt att passera över gatan eller inte. Ja, jag VET att jag har rätt att bara stolpa över, men av ren hänsyn kan jag i detta läge ödmjukt kliva åt sidan för mina rättigheter och låta en bil som är väldigt nära passera först.

Det är ju så att det där med rättigheter är något som egentligen bara håller i rättegångar. Kör bilen på mig så vinner jag förmodligen i en rättssal - bilen skulle släppt förbi mig!

Men hur intresserad är jag av att få rätt om det innebär ett liv i rullstol? Hur intresserade är mina anhöriga av att vinna en rättegång om jag inte finns längre i alla fall? Förmodligen hade alla blivit lyckligare om jag då avstått min rätt och stannat, låtit bilen köra först och sedan ägnat fem minuter åt att vara "irriterad" ()  på idioten och fortsatt med mitt oförändrade liv.   

För ett par år sedan följde jag en hätsk kommentarsdebatt på någon lokalblaskas hemsida. Folk som hette "Jag vet bäst" och "Klokare än andra" skrev det ena inlägget värre än det andra och till slut kunde jag inte låta bli; jag skrev en kommentar där jag konstaterade att "det är inte konstigt att det ser ut som det gör i världen - det räcker ju med att se hur människor beter sig här..." Genast kom då kommentaren "Vi har yttrandefrihet och rätt att säga vad vi vill!"

Visst har vi yttrandefrihet. Ja, alltså, så länge vi håller oss inom de politiskt korrekta ramarna för "hets mot folkgrupp" och diverse andra snyggt inlindade begränsningar i yttrandefriheten. Men ger det oss automatiskt rätt att förolämpa, kränka och idiotförklara alla som tycker olika???

Yttrandefriheten - innebär den att vi har rätt att medvetet vara elaka, nedlåtande och allmänt otrevliga mot varandra?

Ibland använder vi våra "rättigheter" på ett sätt att det kränker miljarder människor samtidigt. Mohammedkarikatyrerna kränkte 1,2 miljarder musilmer
t ex. Är det verkligen så nödvändigt att använda sin "rätt"? Hade man inte kunnat visa hänsyn istället? Jag menar, vi som lever med grundlagsskyddad yttrandefrihet vet ju om det ändå, måste den statueras i exempel bara för att det går?

Och vari ligger skillnaden när då kränkta människor letar upp en paragraf någonstans som säger att "vi har rätt att döda alla som kränker oss!"?

Jag vet inte. Jag tappar liksom filosofiska tråden i det resonemanget. För hela tiden landar allt i ett enda stort förlorande. Eller finns det någon i det sammanhanget som är lyckligare nu än innan?

Jaaaa... Det är väl vad jag har funderat över så långt...

Ja, och så konstaterar jag att det är min rätt att vara en bitch! Fast av hänsyn till omgivningen tänker jag inte utnyttja den rätten just idag. Kanske...   

Hörrni, kom igen nu! Nu är jag less på det här fryshuset vi lever i - såhär kan vi inte ha det!

Vi gör som i Egypten! Vi samlar oss, genomför en fredlig demonstration och sitter kvar till vintern avgått. Funkar det där funkar det säkert här...

Här händer inte speciellt mycket roligt kan jag tala om. Det är jobb, matinköp, matlagning och TV som varit på tapeten om man ska sammanfatta livet. Och en ständig väntan på lite värme då förstås.

Var ju hemma och sjuk ett par dagar och tja - högarna växer liksom under tiden, trots att man inte är där. Visst är det skumt!

I en av högarna hittade jag idag ett brev från bästa kompisen, Skatteverket. De ville ha redogörelse för hur det kom sig att vi ville ha tillbaka moms? För att kunna utreda denna otroligt korkade önskan och för att ordentligt kunna undersöka att vi inte med berått mod försöker blåsa Staten på 37 000 kronor skulle jag nu då skicka in de fem högsta fakturorna för vilka jag under perioden redovisat avdragsgill moms, huvudbok för att visa att jag inte skickade in lögnaktiga fakturor samt kvitton på inbetalningar av dessa fem fakturor. För det fall jag varit så ebarmligt korkad att jag samkört momsposten i en enda verifikation fick jag varsågod skicka in exempelvis även en fakturajournal.

Precis som om högarna inte innebar tillräckligt med arbete ändå!

Jag blir genast som en igelkott när jag får brev ifrån Skatteverket. Mest för att de är så anklagande i tonen tror jag. Även om man är ett verk, myndighet eller annan statlig verksamhet kan man väl formulera TREVLIGA brev??? Måste alla skrivelser därifrån andas "du tror du kan blåsa oss, det kan du fetglömma".  Jag tar det personligt - det är mitt ansvar att saker sköts på rätt sätt och jag tar det ansvaret. Det jag lämnar ifrån mig är ALLTID rätt och med sanningen överensstämmande.

Var i lagen står det förresten att exempelvis Skatteverket är förbjudna att avsluta sina skrivelser med orden "Med vänlig hälsning"?

Nu har jag plockat fram ALLA fakturor för perioden. Samt resultat- och balansräkning, verifikationslista, huvudbok, kopior på inbetalningar, kopior på registreringsbevis, journaler, kopior på bokföringsordern och funderar på om jag ska skicka med fotografier på pärmarna, bokhyllan och skrivbordet också...? Eller är det att ta i tror ni?

Nu ska jag kolla TV. Under en filt.

Har precis fått veta att det inte bara är mammograferna som blivit fotograferade idag...

Min eminenta Spykersaab har också modellat. Rakt framifrån. Av en kamera. Utmed vägen.

Berättade just för maken att kameran flashade av en blixt när jag passerade men att det nog var lugnt för jag körde inte för fort.

Maken berättade tillbaka att kamerorna bara flashar NÄR man kör för fort och inte om man håller hastigheten....

Jag hatar att vara med på kort...   

Idag var det dags för att ta lite nya, fräscha bilder på mina mammografer!

Det är lite spännande det där med mammografi. Först får man brev hem som får en att känna sig utvald, premierad och har vunnit högsta vinsten; ”vi erbjuder dig något här”. Det ÄR ju fint att man får komma på fotosession, jättebra!

Men sen fortsätter brevet i lite annan ton: du ska vara där och där då och då och är du mot förmodan inte det så kostar det dig massa pengar. Om du inte avbokat alltså. Sen får du betala och du måste ha jämna pengar, det kan vara väntetid och du får vackert gilla läget. Det finns automat att betala i utanför väntrummet.

Någonstans känns det som om man är kallad till bilbesiktningen!

Nåja, jag bokade om tiden några gånger via nätet (finfina grejer) och fick ett trevligt svar av Bla Bla röntgensköterska alla gånger som lika tålmodigt och utan inslag av irritation svarade samma sak varje gång. Jag började inse att detta var autosvar från Bla Bla och att hon/han förmodligen inte ens läste mina vackert utformade ursäkter för behovet av ombokning.

Eftersom jag nu då skulle till läkaren för att kolla om jag hade en alien i magen (vilket jag inte hade, han har flyttat igen) så såg jag till att samköra dessa båda tider; höjden av effektivitet! tänkte jag.

Kom in i väntrummet, mulade in pengar i den berömda automaten (hade naturligtvis både växlat och fibblat så jag hade exakt jämna 150 kronor trots att jag tycker det låter som ett ojämt tal men jag har aldrig varit en hejjare på matte), automaten klonkade och tuggade och svalde… men vägrade spotta ut det utlovade kvittot… Enligt lappen på automaten skulle man ”känna efter med handen för kvittot kunde fastna” men när jag hade kört upp hela armen till armbågen i kvittospringan och funderade över hur jag skulle få ut den igen kände jag fortfarande inget kvitto. Som tur var kom en personal förbirusande i samma ögonblick och med hennes assistans fick vi ut ett kvitto stort som ett frimärke. Bra bra.

Satte mig, tog en tidning, började läsa en mycket intressant artikel när det kom vita rockar och hojtade ”kvart över ett, någon som har tid kvart över ett?” och fyra damer i väntrummet reste sig och svarade unisont JA. Jag hann inte ens svara…

Damerna lommade iväg och jag satt där och funderade över om jag nu skulle springa ifatt dem eller om jag helt sonika blivit av med min tid eftersom jag inte svarade, men då kom en ny vit rock och ropade igen; ”fler kvart över ett? Du där ja, bra, då kan du komma med mig”. Lite grinig över att jag inte hunnit läsa klar min artikel sprang jag efter den vita rocken in i ett rum där hon vände sig om, stack fram en hand och sa ”HejvälkommenhitjaghetertypBertaellernåtklä

avdigochkomintillmig”.

Jaha, jag gjorde väl det då och stod sedan där och undrade vart Bertaellernåt hade tagit vägen. Till all lycka hostade hon till bakom en dörr så jag klev helt enkelt in där. Bra gjort av mig – det var rätt!

Sen fick jag svara på ett antal frågor och visste ju inte till mig av stolthet när frågan om jag hade implantat ställdes! ”Nädå”, svarade jag med en kokett viftning, ”de är helt naturliga”.

Sen insåg jag att detta var en rutinfråga och inte ett uttryck av beundran över mammografernas hållfasthet trots mogen ålder… Men det var kul så länge det varade!

Nåväl, dessa klämdes då fast i ett skruvstäd, manglades ihop till tjockleken av ett A4-ark på flera olika håll. Den hemska tanken att formen kanske aldrig skulle bli densamma igen slog mig. Vad gör man då? Ber om två C4-kuvert och ett snöre att binda ihop i nacken???

Men jag kunde vara lugn, jag såg ungefär likadan ut när jag gick därifrån fyra minuter senare (å jag som tyckte JAG var effektiv!) som när jag klev in.

”Ja, och så vet du att du får svar vare sig det är nåt eller inte och kallas en gång var 18:de månad till du fyller 54 och sen vartannat år beroende på om vi har personal alltså det är lite dåligt med det men vi får ju se vad som händer, jättebra där tack så mycket” sa Beritellernåt och jag åkte hem.

På vägen stannade jag och plockade upp ett paket med Ungdomselixir från Yves Rocher och en sjuk son i skolan. Med andra ord är allt som vanligt, både hos mig och mammograferna...

Idag har jag VAMS:at hela dagen. VAMS = vård av mig själv. Det betyder att jag ägnat dagen åt att liggandes på soffan funderat över om jag verkligen gjort allt jag ville i livet, eftersom jag varit övertygad om att slutet är nära.

Inatt var jag säker på att jag skulle få ringa ambulans för att jag antingen drabbats av tarmvred, blivit bärare av en växande alien på väg att brotta sig ut eller råkat svälja ett bowlingklot. Kort sagt; jag har ont i magen.

Jag, precis som korna, är behäftad av flera magar; en övre, en i mitten och en nedre. Är det den övre som spökar är det förmodligen magkatarr, men det var länge sedan. Är det nedre så är det mensvärk, den känner jag igen. Är det alla tre samtidigt med utgångspunkt från mitten, så är det lite krångligt att avgöra var problemet ligger. Jag vet bara att jag krupit runt och tyckt synd om mig själv ända fram till klockan tre i eftermiddag…

Men nu känns det lite bättre! Imorron får jag tillsammans med läkare undersöka saken lite närmare. Kanske måste vi amputera lite inre organ, inatt hade jag verkligen uppskattat ett sådant ingrepp. Nu är jag lite knäsvag, lite darrig och fortfarande med känslan av att bära fullgångna trillingar men kan åtminstone stå på benen.

Inte kände jag mig bättre av att jag i eftermiddag tvingades glo på den sämsta film jag någonsin sett i mitt 25-åriga liv heller, men TV-kontrollen låg så långt bort så jag kunde inte nå den. Nån ungdomsromantisk skitfilm från 1988 som fick mig att nästan önska att jag skulle svimma lite för att slippa se eländet… Det var nästan värre än magproblemet!

Lite synd om mig idag alltså…

Håhåjaja... Söndag efter lördag och lördag med fest...

Jättekul fest förresten, även om jag krånglade med eyeliner och hårspray hela eftermiddagen för att skapa något som minde om 60-tal. Det var inte helt enkelt men det funkade väl hyfsat. Makalöst vad mycket trevliga människor det finns överallt, har ni tänkt på det? Hur många som helst!

Travade hem framåt kvart över mittinatten (hur kommer det sig att jag ALLTID blir kvar till sist??), släpade upp tallrikar och mat och glas i sovrummet, åt en hel middag i sängen, skrattade halvt ihjäl mig åt något som maken sa men som jag nu glömt och somnade som en klubbad guppi.

Idag var det inte så himla kul att vakna men en woman´s gotta do what a woman´s gotta do så jag gick upp, satte på kaffe, la mig på soffan medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart och vaknade igen två timmar senare. Ooops.

Resten av dagen - förutom en längre sejour med hundpromenad och lite småfix - har ägnats åt Agatha Christie-spel och ännu mer mat.

Fattar inte hur jag orkar få i mig all mat jag äter! Å nu är jag hungrig igen...

Ikväll är det temafest "50-60-70-tal". Vi har vetat det i flera veckor. Vi har pratat i hypotetiska termer om kläder och grejer. Tankar har funnits hit och dit - och sen har det liksom stannat där. Tiden ni vet, tiden... Den bara försvann!!

Å nu är vi på dagen D och vi har ingen aaaaaning om vad vi ska ha på oss, varken maken eller jag!

Ångest!

Nu rotar vi hysteriskt genom garderober och tyghögar och försöker matcha ihop något som med vissa förändringar kan bilda en hippie och en outfit med touch av Marilyn Monroe.

Tyvärr hittar jag ett antal felaktiga förutsättningar för den sistnämnda tanken så det blir inte enkelt. Inte minst vad gäller ansikte, kropp, hår och allt annat. Dessutom är jag ju ALLDELES för ung för att vara insatt i dåtidens moderegler, jösses, jag var ju knappt påtänkt! Åtminstone var jag bara iklädd blöja och napp när det begav sig, och så kan jag ju inte gå på fest...

Men vaddå - det är åtta timmar kvar till avspark; det ornar sä! Förmodligen.

Wish me luck...