Det måste vara något fel på mig…

Någon medfödd brist på empati, förmåga att känna omsorg eller möjligen tolkar jag saker på fel sätt. Måhända är jag en kall, hård och cynisk människa? Rent av ond?   

I alla fall…

Igår läste jag följande rubrik i AB: ”TV4 har förstört min sons framtid”.

Nä, men det är ju fruktansvärt, tänker jag då och läser vidare vad sonens mamma säger:  ”Det är en skandal. De visar bilder på min minderårige son när han sitter och dricker och röker i ett program som heter ”Svensk maffia”. Hans framtid är ju förstörd!”

(Sonen var med i ett TV-program som handlade om ungdomsgäng yadayada och han var minderårig och villnivetafårniläsarestensjälvapåaftonbladet…)

Men det är nu jag reagerar som den konstiga människa jag är!

För jag känner inte den förväntade sympatin med mamma och son – det som spontant flyger igenom mitt huvud är ”varför kan TV4 spela in ett program där en 16-åring dricker och röker? Vad gjorde ungen där, varför drack och rökte han och var befann sig hans mamma DÅ????”

Ja, jag vet, jag säger ju att jag är konstig.

Men någonstans förstår jag inte grejen här: mamman hojtar om att sonen är minderårig och visas i TV på ett icke fördelaktigt vis. Skandal.

Jag hojtar om att ungen är minderårig och dricker och röker…

Jag VET att det finns 16-åringar som röker och dricker, been there, done that. Det förändrar inte mitt sätt att se på saken.

Jag känner någonstans att som mamma kanske hon borde vara mer bekymrad över detta faktum än att det visats i TV4. Det är kanske inte TV4 som förstör hans framtid, kanske hjälper han till själv och kanske borde mamma hjälpa honom att hitta andra, mer framtidsfriande nöjen?

Tror ni det är allvarligt fel på mig, bör jag söka hjälp?   

Igår var en hektiskt dag, mellansonen hemma och sjuk och lillfisen fick åka bussen hem och hålla honom sällskap.

Jag lämnade hemmet på morgonen med en diskbänk överbelamrad med disk, ett vardagsrum genom vilket man kunde tro att stormen häromdagen passerat och ett allmänt kaos. Jag kom hem till ett avplockat kök, ett städat vardagsrum och två små änglar i soffan!

Först fick jag gratulera mig själv till min enastående uppfostran och därefter tacka änglarna för sina insatser. Eller kanske var det tvärtom… Ibland blir man gladare än vanligt när man kliver innanför dörrarna!

Idag vaknade jag till ett nytt lager snö och konstaterade dyster att det var torsdag… Som jag nämnt tidigare gillar jag inte torsdagar, en totalt onödig dag i mitt tycke. Mitt mellan mittenonsdag och fredag – hopplös dag! Lång är den också…

Trött och grinig väntar jag bara in fredagen.   

Medan jag ändå sitter på jobbet och surar kollade jag in gårdagens avsnitt av Fuskbyggarna. I rent utbildningssyfte, naturligtvis! Jobbar man i branschen så gör man.

Bra program igår, det innehöll det mesta; katastrof, läskig typ, sorg, dramatik och en härlig upplösning!

Ikväll är det dags för sista avsnittet av Halv åtta hos mig för den här veckan och det är chefens tur att laga mat. Min onsdags-chef alltså. På mitt andra jobb i en annan bransch. Han advokat Larsson. Ser fram emot det! Än så länge har han framställts som osedvanligt lugn och städad måste jag säga – knappt så man känner igen honom. Får se om det håller i sig när det nu är han som är huvudperson. Själv säger han att han är lite förvånad över hur de klippt ihop programmen, hur saker rycks ur sitt sammanhang och blir något helt annat.

Men fram till dess ska jag fortsätta vara grinig över att det är torsdag. Kanske jag vänder en pappershög också, får se hur mycket jag orkar…   

Jag har köpt ett dataspel!!!   

Ja! Ni läste helt rätt – jag har köpt ett DATAspel, ett alldeles eget!!!

För den svindlande summan av 99 kronor kunde jag igår inhandla ett Agatha Christie-spel, ”Mordet på Orientexpressen”, det kom visst ut 2006 eller nåt men spelar roll – jag har ju aldrig spelat det!

Nu ska jag leka blond assistent till Hercules Poirot under ca 20 speltimmar och knäcka deckargåtan. Enligt uppgift ska det INTE vara samma upplösning som i boken, då hade det ju varit lite enkelt kanske…

Satte mig igår kväll och installerade min alldeles egen CD-skiva. Tuggtuggsvichsvich sa cd-läsaren och sen… hände ingenting.

Försökte igen och igen men nä. Nu kom maken in i köket och hängde över axeln på mig och – naturligtvis – fann jag mig i samma ögonblick förpassad från min stol som plötsligt intogs av honom medan han tryckte och fibblade och grejade. Till slut tog han med skivan upp till sin dator för att ”prova där”. Sen var han borta en halvtimme, kom tillbaka och meddelade att det skulle funka, försökte igen och efter en halvtimme till så TADAAAAA! började spelet! Maken stod kvar och hängde över axeln på mig och kom med glada rop och förslag ända till jag vänlig men bestämt frågade om han möjligen ville ta över eller  låta mig spela ifred, varpå han skamset avlägsnade sig.   Kan själv!

Jag sprang runt där på skärmen, iklädd 30-talsdräkt och löste uppgifter; flyttade en get, stal en kruka, hämtade ett paraply… Det är sånt man gör i spel för att komma vidare!

Jättekul var det!

Sen blev det klurigt… Jag skulle tydligen samla ledtrådar för att se vem som mördat han som låg mördad i sin kupé där på tåget, och jag sprang fram och tillbaka till Poirot som hela tiden sa att ”du måste leta ordentligt” och till slut blev jag irriterad och googlade ”walkthrough”. Inte för att fuska eller så, bara för att få en hint! NATURLIGTVIS kom maken ut i köket igen precis när jag hittat den.   

”Vad GÖR du???” utbrast han i mycket överdriven upprörd stämma (tyckte jag).

”Jag måste ha en liten ledtråd bara” sa jag.

”Men du är ju HOPPLÖS, du kan ju inte fuska dig igenom VARENDA spel du spelar!”

”VADDÅ varenda spel, jag spelar väl aldrig spel!”

”Det var precis likadant när du spelade Master Lu 1994! Du klarade inte spelet och fuskade dig igenom hela skiten!”

Men hallå där va… Jag spelade The Riddle of Master Lu precis ungefär när dataspelen övergick från kassettband till floppydiskar, jag tycker inte det är relevant om jag fuskade lite då. Dessutom skulle man i det spelet bygga en maskin av konstruktionsmodell mindre kärnkraftverk och jag lovar – t o m maken hade haft svårt att få till den maskinen utan fusk!

Hur som helst så blev jag sittandes där till mitt i natten och sprang fram och tillbaka till den högdragna skitstöveln Poirot som hela tiden tjatade om samma sak, och våpet till mitt alter ego ifrågasatte inte hans tjat en enda gång och till slut blev jag förbannad på riktigt på henne och stängde av…   

Jag menar, nån måtta får det väl vara på korkade blondiner t o m i dataspel!

Fast nu idag har jag klurat lite och tror jag kommit på vad jag glömt… Jag ska prova en gång till ikväll och funkar inte det så får det vara!

Åtminstone till imorron…  

Trött idag.

Sov tre timmar - resten av tiden ägnades åt en liten fis som var rädd för att det var strömavbrott, rädd för att det blåste, rädd för att inte komma upp på morgonen, rädd för att hunden lät konstigt, rädd för att huset skulle blåsa sönder, rädd för att träden skulle blåsa ner, rädd för att det skulle komma åska, rädd för att vi inte skulle överleva helt enkelt.

Efter att ha förklarat, lugnat, tröstat på precis det pedagogiska sätt som kan förväntas av två förälder som knappt vet vem ungen är vid den tiden på dygnet lugnade han sig och skulle sova lite till. I vår säng. Och han snurrade, vände, bökade, suckade, snurrade ett par varv till ända till maken gav upp. Det var liksom ingen idé att försöka sova, han skulle ändå snart upp. Så istället för att sova vidare kom han - maken alltså - på den briljanta idén att börja spela spel på sin mobil i väntan på att kliva ur sängen.

- Haha pappa, du förlorade! Varför gör du så? Vad går det ut på? Ska du ta de där gröna eller vaddå?

Vet inte vilket som var värst... När maken klev ur sängen klockan sex följde lillfisen med och jag fick sova en halvtimme till. Vaknade igen av att maken förklarade att han satt igång elaggregatet och att det gick att duscha och nu stack han till jobbet.

Medvetslös släpade jag mig ur sängen, trevade mig in i duschen, försökte i skenet av levande ljus få på mig ögon och kamma håret, släpade ner kaffebryggaren i källaren för att med hjälp av elaggregatet få till stånd en kopp kaffe.

Då tog bensinen i elaggregatet slut.

SMS till maken; "Bensinen tog slut". Fick det uttömmande svaret "Skit" och sen radiotystnad.

Jag är trött idag, som sagt. Jättetrött.

Jag har alltid hyst en viss rädsla för psykologer.   

Vet inte säkert, men jag tror det hänger ihop med traumatiska minnen från barndomen; en skolpsykolog med underbett som gjort Bruce Springsteen grön av avund, stoooora glasögon som tog upp två tredjedelar av ansiktet vilket i sin tur omgärdades av den klassiska 70-talspermanenten. Nu minns jag inte ens varför vi fick gå och träffa henne gruppvis hela klassen, men det fanns säkert en bra anledning. Vi placerades på stolar i en ring och psykologen satt med som en deltagare i ringen. Hon lindade sina långa ben runt varandra i en avancerad form, gungade lite fram och tillbaka med händerna knäppta runt ena knät, sa ingenting, ingenting och ingenting förrän hon plötsligt, abrupt och utan förvarning kunde spänna ögonen (som upplevdes o-er-hört stora bakom dessa fönster till glasögon) i en av oss, pekade på denne med ett långt, knotigt pekfinger och utbrast i väsande ton: VÄÄÄÄRFÖÖÖÖÖR????

Det har väl på något vis blivit min bild av en typisk psykolog antar jag...

Naturligtvis vet jag ju med mitt sunda förnuft att a) det var förmodligen inte alls så det gick till, det är bara en efterkonstruktion vi snackat ihop som vuxna, kompisarna och jag och

b) hon var säkert inte farlig. Tror jag. och

c) psykologer är inte farliga nu heller. Tror jag.

Men ändå... Jag menar, jag har ju ingen aning om hur allvarliga fel jag är behäftad med utan lever lycklig i min lilla värld. Och öppnar jag munnen inför en pyskolog så kanske jag avslöjar mig.   

I ett steg på vägen till mellansonens tillfrisknande träffade vi en pyskolog idag. Jag höll låg profil för säkerhets skull. Lät maken sköta snacket. Höll mig på min kant och försökte se smart ut. Nickade instämmande och hummade lite där jag trodde det passade. Försökte ignorera att han betraktade mig granskande då och då.

Nu har jag lite ångest - tänk om han tror att jag är en tyst, sluten person som försöker dölja något? Hummade jag på fel ställe? Kan det tolkas som något helt annat? Får jag en kallelse nu, till enskilda samtal i en madrasserad cell med någon som kommer peka på mig och väsa VÄÄÄÄRFÖÖÖÖR? med jämna mellanrum?

Ångest, ångest. Tror jag måste konsultera en psykolog...

Idag har vi haft "aktivitetsdag" allihop fast på olika håll.

Maken stack halv elva för att genomdriva en dag i innebandyns tecken med mellansonen, först match och sen möte,  jag drog på bensinmacksmöte och nu först är familjen återsamlad.

Tidigare är det bara jag som sprungit på möten överallt men senaste året har han börjat ränna runt i tid och otid på ungdomssektionsmöten och styrelsemöten och jag tycker det är lite roligt; han är så uppe i detta och plötsligt har han en helt annan förståelse för mina projekt överallt.

Han kom hem, drog ett djupt andetag och började berätta om sin dag;

- Matchen bara såååå bra, oavgjort, den sa det, den gjorde det, sen hände det och sen sa de att si och så och ungarna var bara såååå bra och de var sååååå duktiga och alla föräldrar är så toppen, teambuiling, lagkänsla och långsiktiga mål och sen var det möte och den gjorde och sa och tyckte och tänkte och då sa jag att si och så och sektionen hit och sektionen dit och styrelsen yadayada och det var ju jättebra och vi ska nu fokusera på det och detta och... Och själv då, hur gick ert möte?

- Bra.

- Ah, kul att höra, blir det någon bensinmack då?

- Ja. Ska vi sätta på en film?

När jag orkar ska jag berätta att jag har satt upp honom på en andel till vår bensinstation, måste bara återhämta lite energi först...   

Jag kan bli lite  osäker ibland när det gäller vänners ändrade relationsstatus på FB. Detta gäller naturligtvis i första hand vänner som jag inte har stenkoll på vad gäller deras dagliga tillvaro och deras relations-temperaturer.

När människor går från "förhållande" till "singel" - ska man gilla då?? När man ser andra kompisar "gilla" - är det för att de är glada för kompisens skull som tagit sig ur en dålig relation eller är de glada för att de inte gillat kompisens partner?

Tänk om man råkar trycka "Gilla" till en kompis som ligger och vrider sig i ångest över en bruten relation!   Eller om man trycker "Gilla" och f d partnern till FB-vännen ser det och tar det personligt "jahaja, fan va alla är glada att vi har brutit dårå..." blir jättedeppig och måste gå i terapi i resten av sitt liv, fullständigt övertygad om att ingen i hela världen tycker om honom/henne och allt blir mitt fel för att jag var den sista droppen i bägaren o s v.

Och om man då istället väljer att låssas som ingenting och FB-kompisen tror att man inte bryr sig om att han/hon kanske mår jättedåligt! Inte vill man fråga på FB heller, det kanske är fel forum att diskutera sådana saker på.

Nä. Jag vågar inte gilla sånt utan vidare. Skickar man ett meddelande då, "hur mår du" så kanske man får ett svar att "jag orkar inte prata om det" och då har man kanske petat in ett pekfinger i ett varigt sår som man inte har med att göra.

Jag vill ju inte skriva "beklagar" heller som kommentar. "Jaha, jag har precis lyckats ta mig ur värsta relationen i landets historia och du beklagar det, men må du bli hemsökt av grodor i din källare i resten av ditt liv. Häxa."

Tycker de ska ta bort "gilla"-funktionen på FB. Det är så krångligt att veta när man ska använda den. Åtminstone kan de lägga till funktionen "Gillar - förutsatt att du är glad och nöjd"!

Hej!

Hörrni, nu flyttar jag hem igen!

Efter att ha provat på att bo på annan ort (bloggproffs.se) inser jag ju att home is where your blogg is funking.

Mycket till funking var det inte på det andra stället, de få gånger jag kunde ta mig in för att förmedla diverse nyttigheter så var det inte självklart att andra kunde läsa vad jag förmedlat - inte bra alls.

Dessutom fick jag av en vänlig själ reda på att det inte gick att kommentera på den nya bloggen! Undra på att jag känt mig totalt övergiven...

Nä, nu kör vi ett nytt race om ingenting på säkert ställe. Och det där med att sluta blogga - ahahahhahhahahhahhahhhahhaaaahhahahhahhahhaha!!!!