Jag brukar ju skryta om mina vänner lite då och då.

Nu ska jag visa varför.

När jag kom hem idag, precis slut efter bankbesök, hysteriskt jobb och en trasig bensinmack så möttes jag av den här;

Den bara hängde där! Ni förstår att jag grät en skvätt?

Min underbara, vackra Anna har suttit och GJORT den åt mig! Och kört hem till mig och hängt den där när jag inte var hemma!!

Det är den finaste krans jag sett. Och fått. Och haft.

Och jag fick den bara sådär. Fattar ni?

Nu ska jag gå och böla en skvätt till.

Hej alla trogna vänner, läsare och ytligt obekanta!

Nu har jag bestämt att jag har grävt klart och att jag är pigg, glad och full av energi igen! Hepp!

Två veckors - nästan - tom almanacka och inga fler måsten än nödvändigt i kombination med tänk och fundringar får räcka.

I helgen som var vände jag upp och ner på hela huset och ställde tillbaka det igen fast på väl rengjorda ytor. Det tog två dagar av vilka jag ägnade ungefär hälften av tiden åt att tjata på barnen att hjälpa till. Det gjorde de. Så småningom.

Nu lever jag i mitt såpa- och citrondoftande hem med skåpet fullt av nystrukna dukar, putsade fönster och en nybadad hund. Alla mattor luktar sköljmedel och krukväxterna är duschade och dammfria. Hoppas bara de inte dör av chocken, men de är vana och ganska härdade.

Över allt detta ligger en svag doft av nybakade lussekatter.

Ikväll var jag på möte och det kändes inte ens jobbigt att åka dit! I´m back på riktigt!

Hur jag kom på att jag egentligen är lycklig?

Jo.

Jag lyssnade på ett radioprogram där det talades om "årets julklapp". Det spekulerades i om det möjligen var en sån där multi-fjärrkontroll ni vet, typ one fits all. En reporter sprang runt på stan och frågade folk om deras bekymmer med många fjärrisar. Svaren han fick var bl a; "Jaaa, det är ett JÄTTEPROBLEM. Det ligger flera stycken på vardagsrumsbordet och det är verkligen JOBBIGT..." En stackare påstod sig ha sex-sju stycken om jag inte missminner mig. Jag menar - no shit!   

Och då tänkte jag att vem är jag att gnälla? Här går jag omkring och inbillar mig att JAG har problem! Herreguuuud - jag har TRE ynka fjärrkontroller att hålla reda på - en till TV:n, en till boxen och en till DVD;n. Och den som hör till TV:n använder vi aldrig ändå, vi byter kanal på boxen... 

Nä. Jag borde skämmes tamejfan.

Nu är klockan halv elva och jag ska gå och lägga mig. Det är en ny grej jag har börjat med - lägga mig i tid på kvällarna! Känns lite ovant... lite som att lägga sig mitt på dagen och sova middag liksom. Nästan sådär så jag vill se mig omkring och försäkra mig om att ingen ser mig.

Det enda jag är nyfiken på nu är att se hur länge det håller!   

Vi pluggar, läser och diskuterar...

Det är biologiprov i skolan imorgon, minsann. För en annans del var det ju ett tag sedan, ringrosten gör sig obehagligt påmind. Vi snackar evolution, DNA, encelliga organismer och dinosaurier. Suck. Inte så mycket man minns liksom.

Vissa frågor tror jag aldrig kommer genomgå någon större evolution. Som exempelvis "varför måste jag kunna det här, vad har jag för nytta av det?"

Då tänker jag ett tag på all onödig skit som trängs i hjärnans vindlingar och svarar "för att det är bra att vara allmänbildad, gå och städa ditt rum."

Men nog känner jag att mycket av kunskaperna som i ungdomen bankades in under gråt och tandagnisslan var bra onödiga. Än så länge har jag aldrig någonsin behövt räkna ut roten ur 16, och ändå vet jag att den är 4, att PI = ca 3.14 och vad Pytagoras gjorde i min mattebok. Tänk om jag hade sluppit all den där matteboksångesten och istället fått chansen att verkligen förstå den grundläggande matematiken, den som jag faktiskt kan ha nytta av ännu idag och som jag aldrig begrep... Sifferdyslexi. Mhm, även solen har sina fläckar...

Trots det jobbar jag med ekonomi och siffror hela dagarna! Är det inte märkligt så säg...

"Varför måste jag veta vad ett pluskvamperfekt är då? Jag kommer ALDRIG ha någon nytt av att veta det!"

Tja... Det är ju bra att veta vad som hänt innan det som hände sedan hände, men måste man veta vad det heter bara för det?

"Det är också bra för din allmänbildning, har du städat ditt rum?" är inte det bästa svaret att ge en gång till så jag försöker på ett moderligt, pedagogiskt sätt att motivera, entuiasmera och peppa.

"Du är 15 år och du har inte full koll på resten av livet. Än. Alltså är det bara för dig att stoppa in så mycket kunskap du bara får plats med och sen får du helt enkelt se när du behöver den! Behövs den inte så är den inte tung att bära, behövs den så är det bara att plocka fram den när så krävs. Var bara glad och tacksam att du får den, ta väl hand om den. Om inte annat kan du behöva den när du ska lösa korsord eller vill vara med i ett frågeprogram på TV. Har du städat ditt rum?"

Sen tänker jag att det hade varit bättre om jag kunde byta avlopp istället för att plocka ut ordklasser och stava till ecklesiastikminister men det tänker jag inte berätta för min son. Det får han upptäcka alldeles själv!

Jomen jag har ju funderat lite på det där med att träna mindfulness - det ska ju vara så bra. Lära sig leva här och nu, fokusera på det positiva, bli snäll och glad, mindre stressad och kort sagt - bli en bättre människa i en bättre tillvaro. Fina grejer!

Så jag tänkte börja öva idag då. Läste, letade och fann Övning no 1. "Gå en promenad, gärna i skogen. Fokusera på det som händer runt dig just som du går där. Lyssna på fåglarna, bäckens brusande och koncentrera dig på din andning. Bli kroppsmedveten. Känn efter hur din kropp känns från tårna upp till huvudet."

Ungefär så.

Så jag gick. Ut i skogen. Kom på mig själv med att bara tänka på att jag inte fick tänka på vad som skulle hända imorgon, nästa veckan och i julhelgen. Travade på och andades. In genom näsan, ut genom munnen. Höll på att få andnöd. Det tar mycket längre tid att andas när man tänker på det.

Lyssnad på fåglarna. Hörde två gapande kråkor som skrek åt varandra och förde ett sabla oväsen. Stannade och tittade på "bäcken" som rann men jag hörde bara de sabla kråkorna såg något som såg ut som en bajskorv som flöt förbi och tyckte det var äckligt. Gick vidare och började på övningen "känn efter hur din kropp känns". Fötterna kändes iskalla, låren kändes bara feta och fingrarna var stela och blåfrusna. I halva baksätet kändes en nerv som i kläm och gjorde ont ända upp i korsryggen.

Sen gick jag över ett kalhygge och det var rimmande frost överallt och vackert som en tavla. Då blev jag irriterad över att jag inte fick med mig någon kamera och sen tänkte jag på det hela tiden. Tills jag kom på att man inte fick tänka negativa saker och då slutade jag.

Sen vände jag och gick hem och tänkte bara på vad som skulle hända i eftermiddag, imorgon och i helgen. Och vips kände jag varken kalla fötter, hörde inga kråkor och kände inte av ryggen!

KAN det måhända vara så att jag helt enkelt är som jag är och i grund och botten mår bäst utav det? Eventuellt är inte ett tillskapat lugn som inte är naturligt den rätta vägen - åtminstone inte för mig. Jag är trots allt förtiplusplus - har jag hört - och möjligen har jag automatiskt formats efter vad som är självklart och naturligt för mig som person. Kanske räcker det med att bara sätta gränser i lagom doser och inte lägga ner min själ i att bli en ny människa bara sådär...?

Sen åkte jag ut och startade en bensinmack med några trevliga kompanjoner. Det var jättekul!

Dagens viktiga lista;

Gå en viktig promenad - det är bra för vikten

Skriv ut viktiga papper

Komma ihåg att ta med viktiga papper

Åka på viktigt möte

Fatta viktiga beslut

Vänta på viktiga tekniker som får igång vår bensinmack

Lära mig viktiga saker om hur man sköter vår bensinmack

Sen ska jag lägga stor vikt vid tvätten så att den blir vikt...

Blir en viktig dag idag. Japp.

...ta med mig hunden till stan vilket var lite dumt eftersom  hon ska trimmas idag... Fick vända halvvägs, köra tillbaka och hämta henne.

Nu har jag glömt hur dags vi skulle vara där. Får ringa och kolla.

I höstas glömde jag ta med katterna när de skulle kastreras. Nu skäms jag och vågar inte ringa och beställa ny tid... Får ringa en annan veterinärmottagning. Om jag kommer ihåg det.

Sonen upplyste mig om att jag glömde skicka med gympakläder till skolan i fredags. Idag glömde jag var jag lagt hans gympapåse... Men vi hittade den! I bilen. Bra!

Sen var det massa andra saker jag skulle göra men det har jag också glömt.

Nu är det listor som gäller. Listor på ALLT.

Ska bara försöka komma ihåg var jag lagt kollegieblocket.

Det är jobbigt att vara glömsk. Är lite orolig att jag fått allsajmers...   

...reser jag mig sakta, skakar av mig ett lager aska och kikar över kanten på min grop...

Jag har vilat några dagar; sovit massor, jobbat men bara på ordinarie arbetstid och då och då kollat mail och ringt något samtal - no big deal. Tryckt i mig äcklig mixtur som hjälp lika mycket som ett äpple om dagen och tyckt livet är klart överskattat. Alla möten, måsten, träffar och sammanträden har jag blåst av. Igår var första dagen på flera veckor som mitt hjärta inte slog kvadrippelslag hela tiden och som jag kunde tänka en tanke utanför Greys Anatomy utan att den kändes som ett knytnävslag i solar plexus.

Maken har städat, tvättat, fixat och donat. Varje kväll har jag somnat på soffan i ett inferno innan Bolibompa slutat och vaknat mitt i natten i ett undanplockat, välstädat hem. Mhm. Så bra har jag det. Ingen familj är som min och jag älskar den gränslöst.   

Jag har fått presenter, telefonsamtal, meddelanden med låtar, godis och kort. Jag har lagt en heldag på stan med shopping och lunch med en god vän. Inga vänner är som mina och jag älskar dem gränslöst. Tack för att ni finns!  

Visst har jag mycket omkring mig och visst jobbar jag häcken av mig - men inga jobb är som mina och jag älskar dem gränslöst.   

Så vaffan gnäller jag om? Jag har allt som kan göra en människa lycklig och ändå är det inte bra? Nu har jag dåligt samvetet över mina tillkortakommanden och skäms som en julgris med äpplet på fel ställe.

Nu är det bara sista spadtagen kvar, lite hårda stampningar för en härdad grund och sen nya tag!

Måhända om jag lärde mig sätta gränser, gick och lade mig om kvällarna och planerade mitt liv så skulle jag inte ens hamna i gnällstadiet... Alltså faller allt tillbaka på mig själv. Det är väl ungefär det jag kommit fram till under några dagar av tänk. Det är inte alla andras fel, det är bara mitt.

De sista spadtagen handlar inte om att gräva mig upp. De handlar om att forma en snygg plattform. Och det handlar om att jag ska lära mig andas istället för att hyperventilera. Det tar nog ett tag - men jag fixar det.

Nu planeras en för mig fullkomligt underbar tid - advent, december och jul... Ljus, värme, förväntan och människor jag inte kan vara utan.

Och på onsdag... på onsdag eftermiddag öppnar vår egen mack här i byn!   

Jag undviker helst medusiner av alla sorter. Om jag är traumatiserad efter att ha varit öronbarn och ätit mer penicillin än godis eller bara allmänt konstig vet jag inte. Det spelar egentligen ingen roll - jag gillar inte tabletter som skall ta bort/tillföra/förändra eller på annat sätt påverka mig. Mycket av min obehagskänsla hänger ihop med det "farliga" i att äta medicin.

Varningstexter som säger "MAX si och så många om dagen", "vid överdosering ring 112", "äter du för många dör du" och "vanliga biverkningar: ett-A4-ark-med-listade-mer-eller-mindre-obehagliga-saker-som-kan-hända" gör att jag helst går över på andra sidan gatan när jag passerar ett apotek.

En medicinburk med röd triangel får mig att drömma mardrömmar... En gång fick jag en sån burk med 100 tabletter av en läkare för jag hade lungsäcksinflammation. Jag tog två. Resten grävde jag ner i underjorden en mörk natt, under fullmåne, uttalande hemliga ramsor baklänges medan jag spottade på en död katt.

Nä, det gjorde jag inte, nu ljög jag. Men när jag vaknade ur min tablettkoma gömde jag dem längst bak i medicinskåpet för återtransport till försäljningsstället. Huvaligen...

Hälsokostprodukter ser jag lite som telefonförsäljare och TV-reklam; jag tror inte riktigt på dem! (Nämen jag har väl inga förutfattade meningar, hur tänker du nu???). Bara för att kineserna har använt blåstång och benmärg från en tiger i miljoner år betyder ju inte nödvändigtvis att det funkar. De äter med pinnar också. Det funkar inte heller, jag har försökt!

Hur som helst.

Jag har en känsla av att många känner ungefär som jag när det kommer till mediciner. Annars skulle ju inte naturläkemedel vara någon större business liksom. Och det är det ju.

Vi äter rötter, grästovor och bark för miljarder kronor varje år. Kosttillskott. Omega 3. Grönsaker, fisk och frukt i tablettform eller som cocktails ur nubbeglas av plast.

Människor som jag då, som inte gärna äter mediciner och som inte riktigt litar på flytande vitaminer som smakar gift, vi har det inte lätt alltså...

Nu har jag ramlat ner i ett hål och behöver en stege. Stegar går att få på recept och kan hämtas i burkar med röda trianglar. Problemet är bara att när man sedan klättrar upp för den här stegen och står på sista pinnen så kan man inte alltid släppa taget... Många får släpa på den där stegen i evigheter. Jag gillar inte stegar. Jag är höjdrädd.

Jag vill ha en spade. Då tänker jag att jag kan gräva mig upp, om jag gräver som en trappa liksom, och fylla igen hålet när jag kommer upp. Sen kan jag stampa på min fyllnadsmassa utan att ramla ner! Bra va? Visserligen är det tungt att gräva, blåsor i händerna och lång tid tar det men ändå...

Nu ska jag bara hitta en bra spade. Medan jag letar groggar jag på med elixir som jag egentligen inte tror på, som smakar huggorm men som - förmodligen - inte gör saken värre i alla fall.

Och med det här vill jag faktiskt inte säga någonting. Jag bara tänker högt och känner att det är bra. Spade. Spade är bra...

Låter detta helt flummigt nu så är det inte mitt fel. Eventuellt har jag överdoserat. Men det gör inget - det är naturligt.