Det finns vissa, elementärt grundläggande saker i ens vardag som helt enkelt bara måste fungera. Jag tänker då på vatten, värme och avlopp till exempel.

När sådana anordningar lägger av blir det en mental hälsofara. Ja, jag VET att det är ett I-landsproblem - jag råkar nu bo i ett I-land och kan därför inte HA några U-landsproblem, det faller på sin egen orimlighet! Jag VET att barn - och vuxna - svälter och dör i andra delar av världen, men det förändrar inte att jag upplever mina problem här, hemma hos mig, som gigantiska och på gränsen till oöverstigliga. Även om det bara gäller luft i värmesystemet. 

Hur som helst.

Nu har vi då bytt panna efter över ett års trubbel med den gamla, läckande, luftsugande och hopplösa. I min värld skulle mina problem försvinna över en natt. Att behöva lufta av systemet en gång i timmen, att aldrig kunna åka hemifrån för att "vi måste passa pannan så den inte kokar" och att anpassa hela livet kring eldningen har varit jobbigt! Framför allt med tanke på att det är den enda källa till varmvatten och värme vi har... 

Vi bytte inte bara panna, vi bytte från ett öppet till ett slutet system och allt skulle bli så bra så bra... Ha!

Det blev inte bra. Det blev LIKADANT!! Det kom luft och luft, det rann vatten från ett rör som det inte skulle rinna vatten ifrån, pannan blev varm och kokade nästan och vi ba "åååååååhhhhhh, orka!" Ett element i vardagsrummet fick ett stort hål i sig och det rann ut två liter vatten om dagen och ibland glömde vi tömma bunken och det rann överallt och jag låg i en hög på golvet och blev apatisk. Eller nä, det blev jag väl inte, men jag KUNDE blivit!

Sen kom de, Guds gåva till vedeldare på landet och till mig; rörmokarna.

Och nu har vi fått ett nytt liv! De grejade, tog bort elementet, flyttade en grej och satte dit en ny pump och nu - nu bara eldar vi... Ingen luft. Inga bunkar. Inget vatten. Golvet i pannrummet är torrt. Vi får värme. Varmvatten. Vi är lyckliga!

Vi går runt och myser, tittar på varandra och nickar, "mhm, fatta va BRAAAA vi har det..." och lyssnar till det knappt hörbara brummandet från källaren när pannan jobbar, näst intill ljudlöst och utan skval, flosch och splasch.

Livskvalitet, mina vänner. Fungerande värmekälla, vatten i kranarna och avlopp är livskvalitet. 

Chocken över den försovda semesterdagen börjar lägga sig och jag har jobbat ifatt mig ganska okej. Det blev visserligen ingen långpromenad men frisk luft fick jag ändå - jag stod och väntade på glassbilen i ca en kvart!

Sen har jag återinfört LCHF-kosten i mitt liv och lagat massa mat. Å hängt tvätt. Å surfat lite. Å lyssnat på böcker. Fast det gör jag ju hela tiden så det är inget nytt.

Fick lite panik när jag upptäckte att kartongen med rosévin i kylskåpet förmodligen varit öppen i flera veckor och mig veterligen håller det inte hur länge som helst va? Alltså fick jag införa specialundantag i LCHF-kosten och implementera rosévin som ett lämpligt dryckesalternativ till grädden och creme fraichen... Det funkar fint!

Ja, sen hittade jag storsonens kvarglömda kolapåse och med medfödd svaghet för citronkolor så måste jag naturligtvis hjälpa honom äta lite. Det är inte BRA för honom med för mycket kolor, och man är ju en good parent liksom. Kolorna är numera klassificerade som LCHF-kolor.   

Imorron är sista semesterdagen och jag har massor kvar att göra; frysen är fortfarande full med bullar som måste ätas upp så det blir fika med kompis. Sen måste jag ju göra slut på rosevinet, kolorna och all glass som inköptes idag... 

Ja, som ni märker har jag inte problem med sysselsättningen! Även om den mest består i att äta. Mitt nya liv börjar på måndag. Då hoppas jag att alla kolhydratbomber är slut!

Katten med sår på ögonlocket äter och dricker och har gått sig en runda i eftermiddag. Måhända åt han bara för att han fick korv och fiskbullar, men spela roll - han återhämtar sig tydligen. Tänkte att jag skulle tvätta av det blödande såret på honom men si den omsorgen uppskattades inte alls!

Otacksamma kattskrälle... 

Planen igår; stiga upp tidigt, fixa med allt jag inte hunnit fixa med än, blir klar med allt fix och gå en lång promenad.

Vaknade redan klockan sex! Klev upp, gick en runda genom huset utan någon som helst anledning och konstaterade att jag nog var väldigt trött och behövde sova en timme till. Gick och la mig igen.

Vaknade klockan 07.20 av en galet skällande hund, en galet brummande slamtömningsbil och en man som galet skrek på hunden att hålla klaffen. Kände att kaoset var för mycket, drog täcket över huvudet och somnade om.

Vaknade 08.15 och kände att nu! nu var det läge att kliva upp! Kom på att kaffet var slut och att jag glömde köpa det igår, deppade och somnade om.

Vaknade klockan 11!!! Ni hörde mig - klockan ELVA!!!! For upp som ett skållat troll så gott det nu gick - ryggen är inte gjord för sådana sovmornar, inte knän, axlar eller övriga kroppen heller.

Hela dagen känns fortfarande ganska förstörd så jag har inte ens klätt på mig. Varför då liksom, ska ju ändå snart gå och lägga mig... Ångest ångest ångest...

Fixet som skulle fixas känns inte lika kul längre, dessutom ligger en av katterna på altanen med värsta såret på ögonlocket. Han har uppenbarligen varit i slagsmål och jag måste kolla så han äter och dricker.

Nu är klockan halv två och jag har precis ätit flunch, iklädd mysdress och med håret åt alla håll. För att döva min ångest över en bortsoven dag ringde jag i alla fall massa samtal om grejer och fixade med ett ANNAT fix än det planerade, men det fick mig att må bättre i alla fall.

Hatar att försova mig till värdefulla semesterdagar!   

Åååååhhh - semester!!!

Jag äääälskar att ha semester utan anledning! Bara för att jag vill vara ledig liksom... Hinna ikapp mig, göra allt som jag inte hunnit med, en vardag utan tider att passa. En enastående lyx! Barnen är också hemma, de har påsklov den här veckan. Visserligen blir de aningen irriterad på mig när jag springer runt och försöker engagera mig i deras liv, de är inte riktigt vana vid den mamman. Men det får de ta! säger jag och kramar dem lite extra hårt. Sen fattar ju jag också att det är lite chockartat för dem när deras ständigt frånvarande mamma plötsligt kräver att de ska "praaaataaa" med henne, men de är ganska härdade vad gäller konstiga föräldrar...

Idag slog jag i alla fall till ordentligt. Lyx av allra högsta klass!

Mellansonen skulle åka moppe till kompisar. Lillfisen skulle leka med annan kompis. Själv hade jag planerat en dag för matinköp. Inte speciellt lyxigt kan man tycka och dessutom en av mina mest påfrestande uppgifter i vanliga fall. MEN... Att kunna åka till stormarknaden ALLDELES själv, utan tjatiga barn, stressade makar eller tid att passa är för mig lyx på hög nivå. Jag strosade runt där i affären, plockade, luktade, klämde, funderade - helt i godan ro, helt i egen takt. Å dagen till ära ramlade det ner både badbomber, nagellack, läppstift och fotbadsgrejer.

På väg ut till bilen passerade jag en nagelsalong. Hm... Jag slängde ett öga på mina väl utvuxna naglar och fattade ett beslut på stående fot - varför inte liksom... Så jag slängde in kassarna i bilen och gick tillbaka. Hade de möjligen drop-in? Jajamen. Hade de möjligen ledig tid? Javisst!

Så jag slog mig ned helt enkelt! Vad ville jag ha? Men där slog fru "lagomlyx" till och sa att "bara enkel manikyr med en färg tack". Jag menar, man ska inte förhäva sig. Så jag satt där och filades, petades och målades på och på sluttampen fick jag en ljuvlig handmassage.

När jag gick kändes det som om jag inte hade några händer alls. De var helt tyngdlösa!

Sen körde jag hem och hämtade Lillfisen på vägen. "Kommer du redan??" sa mamman förvånat. Jag hade varit borta i fyra timmar vilket jag tyckte var jättelänge!

Nu blir det ju som det blir när jag lyxar till det. Typ middagen serveras efter semestertider, d v s klockan åtta på kvällen. Å andra sidan blir den lite mer spännande; spagetti och Findus köttbullar byttes ut mot egenhändigt kycklinggryta och avokadosoppa med egenhändigt skalade räkor! Fiiiiina grejer.

Så. Nu är jag alltså mätt, nagelfixad, rosevinstankad och ganska fridfull.

Ärligt talat - jag funderar allt mer på om inte yrkeslivet är bra mycket överskattat! Vi får väl se om jag ens överväger att återvända nästa vecka...   

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir så euforisk när det kommer hantverkare.   

Som idag - det kom en jättefin, röd bil med texten Bergdala VVS uppfarande för vägen och ur studsade två arbetsklädda rörmokare och jag... jag vet liksom inte till mig av förtjusning!

Jag springer och kollar vad de gör, frågar och pekar och försöker hjälpa till men det är skickliga hantverkare det här; de avböjer alla mina erbjudanden och jobbar på helt själva! Jag menar, bara en sån sak!
När maken ska greja med rörgrejer så ropar han på mig hela tiden... Men här snackar vi proffs! De bär in maskiner och slangar och för att inte TALA om deras tänger!! Ujujuj...

Sen bankar de och vrider de och böjer rör och klonkar och klinkar och häller ut vatten och fyller på vatten och tömmer luft och fyller på med luft - de är helt enkelt fantastiska! Sen är de så vansinnigt trevliga också. Ingen hjälp vill de ha, däremot skickar de mig gärna på små uppdrag. Idag fick jag koka kaffe exempelvis. Det är kanske lite synd att de alltid tycks skicka iväg mig att fixa saker långt bort från där de är själva, men det får man ju ta. En gång fick jag leta efter ett ögonmått en hel förmiddag. Jag hittade inget men jag förstår ju hur oumbärliga mina insatser är...

Och jag är aldrig längre bort än att jag kan skrika till dem; HUR GÅR DET, GÅR DET BRAAAA???? Man hör att de är väldigt koncentrerade på vad de gör, de svarar lite korthugget och ibland hör de inte ens vad jag säger.

Sen har de kanske inte alltid så rätt i sina felsökningsteorier heller. Men jag brukar snällt och vänligt tala om för dem vad JAG tror är fel och då brukar de sucka och himla med ögonen som i ett "jaaaaa, självklart, såååå måste det ju vara" liksom. Men de säger sällan något, och jag tänker att de nog känner sig lite bortkomna eftersom jag många gånger vet bättre än dem... Bortkomna blir de ofta när de springer i vägen för mig hela tiden också, när jag ska kolla, inspektera, visa och förklara. Vi krockar i varandra och trampar på varandras fötter och jag hör på deras tonfall att de blir irriterade på sig själva...

När de åker härifrån brukar de alltid se så glada ut, förmodligen otroligt tacksamma över att få komma och jobba på ett ställe där kunden är så engagerad i deras jobb.

Idag blev det i alla fall massor av saker gjorda; ett element försvann, en pump byttes, en grej flyttades, rör sågades av och vid lunch slängde de in sina prylar och gasade iväg fort som ögat. Eventuellt hade de bråttom till ett annat ställe.

Jag vinkade glatt när de for och hälsade dem välkomna tillbaka när det är dags att renovera badrummet men det lät som om de var uppbokade flera år framåt? Nåja. Det lär ju dröja innan jag får nåt badrum så jag kan väl vänta...   

Så gick en påsk och kom aldrig åter...

Vi har varit i norrland och firat påsk, fölsedagar och ätit, ätit och ätit. Nu vart det bara två dagar eftersom maken skulle envisas med att lägga sig ner och påstå att han hade influensa, men det var ju bättre än ingenting.

Det har naturligtvis varit mycket trevligt att andas tunn, syrefattig luft ett tag, omväxling förnöjer. Släkteriet fick för sig att vi skulle se massa släktfoton, varför vi kopplade ihop TV-apparater och datorer och bänkade oss i sofforna.

Först trodde vi att vi hade fått in barnkanalen som visade hela serien av Familjen Barbapappa och skrattade hjärtligt åt dessa oformliga figurer som förvandlade sig till elefanter, flodhästar och valrossar. Sen insåg vi att det faktiskt var foton av oss själva vilket framgick om man började betrakta de på korten återgivna omgivningarna...

Nä. Det var ingen rolig historia, inte för släkteriet i alla fall. För naturligtvis, det förstår ju vem som helst, var det fel på deras nya, fina TV. Förmodligen har de ställt den på fel håll eller nåt, inte vet jag, men om jag ser ut som jag gjorde på de korten så är det ju lika bra att kasta in handduken... Vi övervägde att ställa TV:n på högkant istället men det var ingen som orkade resa sig upp och fixa det.

Djupt chockade av denna insikt lånade vi svärmors våg och vägde in oss hela bunten och för att göra en lång historia kort så börjar mitt nya liv på tisdag. För om 15 veckor ska jag vara omvandlad till oigenkännlighet och foton av den modell som nu finns dokumenterade skola bli ett minne blott.

Sen åt vi mat och glass och godis och sen åkte vi hem.

Nu kommer jag ha ett elände med att hinna vräka i mig 40 bullar, en sockerkaka och en burk mazariner innan frukost imorgon. Det var nämligen den färdkost svärmor skickade med i en kasse som jag hittade nu när jag kom hem... Och fr o m imorgon kan jag ju inte längre äta sånt, så det gäller att ligga i. Jag satte mitt hopp till övriga familjen med de är alla lika påskgodismätta så där fanns ingen hjälp att hämta...

Så... fika, nån?

Glad Påsk! vrålar allt och alla.

Ja, detsamma, säger jag, lägger mig i soffan och tycker lite synd om mig själv.

För nu, just nu, skulle vi varit halvvägs till Sundsvall. Det är vi inte. För maken är sjuk och vi kom inte iväg.

Fast han är bättre! Förhoppningsvis är han såpass mycket bättre att vi kommer iväg imorgon bitti, sådär tidigt som nästan borde vara förbjudet.

När det planeras för långväga resor och några dagars bortavaro så töms kylskåp, skafferier och sånt här hos oss. Det innebär att om man inte kommer iväg så kapar inte bara köksskåpen tomma - även magar vrålar efter föda som inte finns...

Så jag fick dra iväg och införskaffa mat i lagom mängd för ETT litet påskbord. Det ska helst inte bli några rester.

Men inget ont som inte har något gott med sig! Lillfisens födelsedagscykel kunde överlämnas idag så han fick prova den innan vi åkte. Annars hade han inte fått den förrän på tisdag.

Vi får umgås med varandra. Eftersomn alla begärt sig lediga idag för att åka bil i tolv timmar sitter vi plötsligt i knäet på varandra och måste samtala. Alla är hemma, helt sådär oförhappandes. Skumt - men trevligt!

Alltså - uppskjuten resa. God mat. Oplanerat socialt familjeumgänge utan inplanerade aktiviteter. Ledighet.

Vad säger man?

Jo just det - GLAD PÅSK PÅ ER!   

Maken ligger för döden. Åtminstone låter han som om han gjorde det. Han har gått å blitt förkyld ni vet... Håhåjaja. Han nyser och snörvlar och ligger under filtar och huttrar. "Fy fan" hörs det då och då under filtbyltet. "Fy faaaan vad jag är dålig..."

Å jag, jag sitter på kanten och vakar, håller handen och sträcker fram vattenglas.
HAHHAAAAAHAHAHAAAAAA!!!!!!   Var får jag allt ifrån...

Nä, jag går mest runt och tjurar för att han är sjuk och vi ska åka bort på torsdag och nu kommer vi väl inte iväg för han lär ska smitta hela familjen...  

Till råga på eländet så fick jag uppdraget att köpa nya lampor till sonens moped. Speciallampor typ. Så jag fick gå till en specialaffär och fixa med det där. Stressad - i vanlig ordning - för Lillfis skulle skjutsas till aktiviteter och tider skulle passas.

Jag gick in i affären och stod där och väntade medan killen i affären pratade i telefon. Efter mycket om och men avslutades samtalet och han kom fram till mig. Jag räckte fram min medskickade, trasiga lampa. "Har du såna här" frågade jag.

"Mmmmmhmmmmm...." sa han och vred och vände på lampan. "Jaaaa... jooooo... jag känner igen den...."

"Jaha" sa jag artigt och tänkte att det lät ju bra...

"Mmmmmm...." sa han igen och vred lite till. "Men jag uuuuundrar jaaaaag.... det borde ju stå nåt på den..."

"Jaha?" sa jag.

"Mmmmmm.... jomen här sörru, här står nåt... ja titta, det står 6 volt 20 watt" upplyste han mig lyckligt.

"Jahaaaaaaa" sa jag lika lyckligt och tänkte att nu, nu är vi nog snart klara här.

"Jaaaa, se!" sa han och visade mig något som inte syntes.

"Jaaaaa, så braaaaa" sa jag övertygande.

Han hämtade en låda med lampor och gav mig två.

"Mmm. Speciallampor det där" sa han allvarligt.

"Jaha..." sa jag intresserat.

"Å det blir 60 kronor" sa han.

"Jaha!" sa jag och tog upp mitt kort och stoppade i maskinen, tryckte koder och kvitton kom ut.

"Men tack så my...." sa jag och började gå.

"Den är snabb den där maskinen" sa han och nickade mot kortläsaren.

"Jaaaahaaa..." sa jag och hejdade mig.

"Ja, den är kopplad till mobilnätet...." sa han.

"Jahaja" sa jag, log vänligt och skulle precis fortsätta min väg ut.

"JA, DEN andra vi har är kopplad till vanliga nätet men DEN är jättelångsam...." sa han.

"JaaHAAAA" sa jag engagerat och försökte mig på en ny flykt.

 Men han tog ny sats: "DET BORDE ju egentligen vara tvärtom..." tyckte han.

"Jaa-aaaa" sa jag och nickade instämmande.

"Konstigt det där...." sa han och kliade sig i huvudet.

"Ja, verkligen" höll jag med. "Man tycker ju det borde vara den som var snabbare..."

"Mmmm...." sa han och såg bekymrad ut. "Det borde ju det...."

Några sekunders tystnad.

"Ja, nämen tack då..." sa jag och tog ett prövande steg mot dörren.

"Jaaa, tack tack" ropade han och jag sprang ut till bilen innan han kom på något mer.

 Å jag tänkte, medan jag körde vidare hemåt, att det var ju en himla sympatisk kille. För det är inte så många som faktiskt tar sig tid att föra ett totalt nonsenssamtal i dessa tider, och kanske är det fler sådana vi skulle behöva...