Jag är inte en speciellt romantisk människa. Middagar på tu man hand och levande ljus är inte min grej. Däremot gillar jag romantiska filmer och böcker. Gärna med lite passion, lite "de är jättekära och kan nästan inte andas när de ser varandra men de kan inte få varandra" - stuket. Jag har inte så höga krav. Det enda jag begär är lite litterärt förfinad kärlek, passion och romantik som väger upp min trista november-vardag. Jag vill kunna gå runt här blad rivningsdamm och Findus Köttbullar och vara delaktig i en omöjlig kärlekshistoria som känns i hela magen. 

Å så hittade jag nån bok nu då om "passionerad men farlig kärlek". Brabra!

Jag börjar lyssna och försöker redan efter fem lästa meningar tänka bort att "jaget" i boken är en naiv 21-åring som aldrig blivit kysst. Frenetiskt försöker jag få bilden av de två som kysste varandra första gången  när de gifte sig, det där som gått på TV och Youtube i evigheter nu.

Sen, har jag nu konstaterat, finns det absoluta gränser för hur mycket jag kan tänka bort;

"Har du borstat tänderna" frågade han förvånat.
"Ja, jag lånade din t a n d b o r s t e" svarade hon glatt.

Så! Nu är hela boken förstörd! Det spelar ingen roll hur krävande läppar möter hennes, hur mjuka händer som smeker över hennes rygg eller hur många ilningar som far genom hennes kropp - jag känner bara "fifaaan va äckligt". Jag skulle aldrig, aldrig ALDRIG kunna låna någons tandborste! Inte mina barns, inte min mans och ingen annans heller. Näver äver!

Egentligen vet jag ju att jag fr o m nu inte kommer klara att ta deras fjöntiga kärleksdravel på allvar om jag så lyssnar tills jag blir hundra, men jag sansar mig och försöker lite till. Det KAN ju varit ett misstag från författarens sida och lite förlåtande får man ju vara, tänker jag.

Å då kommer väl nästa fullständigt romantikdödande mening som ett slag i solar plexus - det borde ju upprättas FÖRBUD mot vissa saker inom genren romantik - som avgör saken;

"Han rör vid en pytteliten del av min kropp och hormonerna börjar spruta åt alla håll".

Amen vaffan ÄR detta??? 

Bilder av mig själv bredvid en man så nära Guds gåva till kvinnorna man kan komma. Han ser mig djupt i ögonen med sin stålgrå blick, sträcker ut sin hand över bordet och fångar min. Jag lutar mig lite fram och viskar med förförisk stämma; "nu har du fått igång mig - hormonerna sprutar åt alla håll..." Mhm...

Innan jag hunnit stänga av eländet till förmån för lite Strindberg hinner jag uppfatta ytterligare en mening som fullkomligt dödat begreppet passion och kärlek för flera månader framåt... "jag ville stryka med min tunga över hans käkben och känna hans sträva skäggstubb mot min tunga..." Innan hon börjar slicka honom i ansiktet stänger jag av.

Hädanefter kommer jag fördjupa mig i vetenskapliga böcker om global uppvärmning. Något säger mig att hettan i sådana böcker är precis vad jag behöver...