På fredag är det julfest på jobbet. Idag var jag runt och införskaffade förnödenheter till denna julfest; servetter, glögg och skumtomtar. Bland annat.

Hamnade i en sån där affär med miljaaaaarder himla bra å ha grejer inför julen! Rena julafton! Det var ljusstakar, julpapper, dörrmattor som önskade God Jul och blingbling-örhängen med jultomtar på. Sen fanns det en hel hylla full med de mest bedårande julgransprydnader i form av glittrande dödskallar, skira, rosaskimrande muffins (vad ÄR det med alla människor som plötsligt glömt ordet muffins till förmån för cupcakes förresten?), veteranbilar - hur lätt som helst att fylla en varukorg vid den hyllan, aj promiss!

Men!

Som den utomordentligt icke-impulsiva, eftertänksamma och noggrant planerande människa jag nu är (åtminstone var jag det en gång i livet och det var idag), började jag tänka efter.

Sedan NÄR har jag någonsin saknat julstämningen på grund av avsaknaden av muffins i julgranen? NÄR blev veteranbilar det optimala julgranspyntet i mina jultraditioner?

Nä. Precis. Har aldrig hänt och kommer aldrig hända.

Jag ställde tillbaka paketet med glittrande, svarta dödskallekulor på hyllan och gick vidare. Såååå duktig!

Sött som karameller är det. Men jul - nä, inte hos mig.

Vartannat år är det jag som klär granen, vartannat år är det make och barn. Varför? Vi har olika sätt att se på det här med julgransklädning. De vill ha Disneygran med ALLA olika färger och prylar. Jag vill ha den i rött och guld. Vad de inte noterat är att det numera bara FINNS röda och guldiga grejer i källarens jullåda, moahahhaa... Andra saker såsom rosa, blå och vita julgrangskulor har "fått fötter" och försvunnit, lite varje år.

Jäkla råttor...    

PS! Förra året glömde de att det var deras tur och trodde det var min. Som den goda maka och mor jag nu är lät jag dem naturligtvis leva kvar i den förvissningen. Två - noll till mig!