Efter några dagars turbulens med sjuk anhörig, mycket obehagliga reminders om saker man vill glömma, många många timmar i telefon och allmänt ståhej landade vi så i varsin fåtölj, maken och jag. Ett barn iväg på ett håll och ett sovandes i soffan. Med varsitt glas vin i varsin hand försjönk vi i en stunds behaglig tystnad...

Det är så himla skönt! Det är så fullkomligt jävla underbart skönt att kunna bara sitta och tänka tillsammans utan att yttra ett ord till varandra. Bara en liten stund! I ett rum fullt av levande ljus, lugn omkring sig och inga krav förrän om ett par timmar - två stycken fast ändå helt ensam i sin egen värld...

När vi tänkt färdigt börjar vi prata. Analysera det där obehagliga, dra slutsatser och analysera. Jag på mitt vis, han på sitt. Så olika men ändå så självklara. Och så kompletterande. Så pusselbitiga. Such perfect match...

Vi kan förklara varandra. Tala om varför den ena tänker si och den andra så. Vad den andra inte förstår. Orsaker och verkan, arv och miljö. Mål och mening, visioner och "sen när det går...".

Jag har stort behov av egen tid, eget utrymme och eget liv. Han vet och tillåter. Han håller sig i utkanten, lämnar ifred och låter mig leva det jag behöver.

Det är otroligt vackert. När man tar sig tid att tänka efter.

Det är sådana moments vi alla behöver...