Jag gillar musik. Det gör jag. Alla sorter, modeller och varianter.

Jag gillar inte trängsel, mycket folk, hög volym och utomhusaktiviteter i regn, lera och snålblåst.

Alltså gillar jag nog rockkonserter om jag bara slipper GÅ på dem.

Maken är precis tvärtom. Han ääääälskar konserter och har varit på allt och alla. Nu är han lite äldre än han var förr (!) och beställer sittplats om det finns, men förr stod han längst fram och studsade... Storsonen är likadan, han har sett dem alla och orkar dessutom fortfarande stå under en hel konsert.

I nyförälskelsens tidevarv var vi i Stockholm för att beskåda fenomenet Bruce Springsteen. (Med risk för att bli lynchad, halshuggen och doppad i tjära och fjädrar vill jag i förbifarten nämna att jag inte är något större fan av Bruce, jag gillar ett par av hans låtar och that´s it). Detta var på åttiotalet, han var jättestor och det var en landsomfattande happening att han var i Sverige. Alla skulle dit. Vi också.

Det var varmt. Trångt. Bökigt. Jobbigt. Vi fick platser nästan ända framme vid scenen och jag såg  - ingenting. Gnällde och gnölade så vi gick efter halva konserten. Jag vet att det var en dödssynd, men det torde vara preskiberat nu va?

Maken hade nog sina funderingar på om vår relation skulle hålla för den typen av brottslighet, men till saken hör att Bruce Springsteen inte är hans allra största favorit heller. Hade det varit Kiss, Iron Maiden eller Aerosmith hade vi förmodligen inte varit gifta idag.

Nu är det Sweden Rock. Maken skall dit med mellansonen och ytterligare ett gäng fäder och söner. De ska dit för att se kvällens begivenhet, Guns´n Roses som uppträder klockan 12 inatt. Fråga mig inte vad de ska göra där från klockan två i eftermiddag bara... Förmodligen bli genomblöta av det aviserade ösregnet, blåsas torra av stormvindarna, trampa ner till knäna i lera och vänta, vänta och vänta.

För vad gör man på en rockkonsert i 12 timmar??? De kan inte dricka öl, maken kör och sonen är för ung. De kan förvisso lyssna på andra band men det var visst inga som maken direkt gick i spinn över som skulle uppträda under dagen.

Själv ska jag alltså inte med, jag står över den så länge efterlängtade aktiviteten. Jag ska tillbringa dagen i sällskap av broder med familj, påhälsande kusin och trerätters middag. Inomhus, i värmen och härligt sällskap.

I Spykersaaben ska jag spela Nickelback, Patrik Isaksson och Kent medan jag hoppas mina älskade får en underbar dag och inte kommer hem med lunginflammation...

Har försökt komma ikapp lite grann om de stora, världsomvälvande händelser som skett utanför min arbetsbubbla sista tiden.

Märker att världen rullar på rätt bra, trots att jag inte aktivt deltar. Förvånande men sant.

Stor debatt i radio och press om skolavslutningar i kyrkan ja eller nej, om ungarna ska få sjunga Den blomstertid nu kommer och därmed bli indoktrinerade och kristna på kuppen utan egen möjlighet att påverka - hemska tanke! Eller vad man nu är så fruktansvärt rädd för?

Jag vill faktiskt inte att mina barn ska växa upp i tron att Ida gör att blommorna blommar och att det är HON som gör kohagen grön! Så mina barn får inte gå på skolavslutningen i fortsättningen om man inte slutar sjunga den sången! Jag tror inte ens att Ida finns...   

Dessutom vill inte jag att lärarna ska prata om barnens "låååånga härliga sommarlov" i på skolavslutningen för alla barn har faktiskt inte långa härliga sommarlov. Min lilleman t ex, han ska gå på fritids hela sommaren utom fem veckor. Det är orättvist, alla barn har inte samma förutsättningar! Lägg ner det snacket!   

Förra skolavslutningen pratades det om kompisar och vänskap på skolavslutningen (som f ö i sedvanligt, traditionell anda hölls i vår underbara kyrka i vår lilla lilla ort och inget barn har trauma efter detta, vad vi vet än...) och alla barn har faktiskt inte kompisar och vänner så jag vill inte höra något sånt tjafs. Hur tror ni att barnen som inte har några vänner mår när de får höra såna dumheter?

Inte nog med detta! I vår skola hålls även julavslutningarna i kyrkan...

Om några år, när temperaturmätning på svenska folkets mentala ohälsa görs lär vi från vår ort toppa statistiken! För alla våra barn har fått tillbringa ett par timmar om året i kyrkan och sett den stora altarmålningen - Den sista måliden, men jag hyser starka misstankar om att det inte är Da Vincis originalmålning, fråga mig inte varför - och därmed förmodligen formats till antingen a) kristna fundamentalister som återupptagit korstågen eller b) traditionsbundna, inskränkta, oförstående människor som firar jul på samma sätt som de gjorde när de var små eller c) allt på en gång. Eller vad är det man tror ska hända genom att man håller skolavslutningar i kyrkan med inslag av svenska psalmer?

Hörde en debatt i radion där man motsatte sig att prästen avslutade det hela med att välsigna de stackars, stackars barnen... Hur ska det gå för dem i livet nu?

Nej, så kan vi inte ha det!   

Nu förstår jag plötsligt också varför jag är som jag är! För när JAG gick i lågstadiet i en liten skola i Dals Ed så sjöng vi morgonpsalm varje morgon, medan fröken Kerstin frenetiskt genomförde sin morgongymnastik genom att trampa sig svettig på tramporgel. Dessutom - hur kan jag leva utanför meterhöga murar egentligen? - bad vi bordsbön varje gång vi skulle gå till maten...

Fast det är klart, sen har jag ju blivit en inskränkt, traditionsbunden, not openminded, trögtänkt, förändringsrädd och tjurig svensk också. Dumma skola!   

Alltså, jag tror inte vi är som vi ska nånstans i den här familjen...

Jag har precis ringt och anmält att vi ska vara med på musikevenemang i hembygdsparken i augusti.

"Jomen, vi ska vara med, inga problem, vi ska spela och sjunga, jajamen!"

Vad vi glömde i all hast är att vi inte KAN inte spela och sjunga! En inte alltför väsentlig detalj i det hela.

Visst sitter vi här och plinkar och plonkar och skrålar med jämna mellanrum. Sönerna och maken kan alla spela gitarr och IBLAND, med mö vin i mig och lite party runt mig så kan jag hjälpligt kraxa fram en ton eller två. Annars kan det bli PRECIS hur som helst. Det händer att det blir precis hur som helst även med vin och party. Men vi har ju aldrig övat in någonting tillsammans, vi har aldrig varit i närheten av att framföra våra övningar inför lyssnande människor.

Så... vi har knappt tre månader på oss. Lära in tre låtar, helst samma låtar allihop, öva in sång och stämmor och detta med skapligt resultat.

Vad är det för FEL på oss??????

Käre vädergud.   

Idag är det onsdag. Jag är ledig.

Igår vet jag bestämt att jag beställde sol och svaga, varma vindar eftersom jag ska tvätta kläder hela dagen och behöver få dem torkade - snabbt.

Gick beställningen inte fram? Har ordern inte packats? Har du fått leveransproblem? Semestervikarier på ordermottagningen?

Det är grått som en elefant på himlen, fuktigt och jag känner helt klart hur hotet om regn omger mig.

Tycker. Inte. Om.

Förlåt mig för att jag jobbat häcken av mig ett tag och inte hunnit tvätta. Men mina barn behöver rena kläder och jag brukar inte be om mycket.

Så, om vi ska ha någon fortsatt relation i framtiden så GE MIG   , VARMA VINDAR OCH TORKVÄDER FÖR HELVETE!!!   

Amen.   

Jag har nu lämnat min bubbla och återvänt från en längre tids stenhårt  jobbfokus! Nu är alla bokslut inlämnade och jag har förvisso lite kvar att jobba ifatt men jag närmar mig, jag närmar mig!

Vad har hänt utanför min bubbla då tro?

Vet inte om det händer er också, men det finns lägen i mitt liv där jag totalt tappar verklighetsförankring. Det är A) när jag hittat en RIKTIGT bra bok. Jag hör inget, ser inget och noterar inget utanför bokvärlden. B) när jag jobbar som jag gjort nu. Då sitter jag vid köksbordet till två om nätterna och jobbar, jobbar och jobbar. Räknar, räknar och räknar, häller upp kaffe som jag aldrig dricker upp, häller ut iskallt kaffe och häller upp nytt, hummar till barnen (som f ö slutat tala till mig när jag sitter och jobbar, de har lärt sig att det är meningslöst), glömmer äta och är totalt uppslukad av det jag håller på med.

Igår natt klockan halv två  slog jag igen datorn och var fäääärdig. Tittade mig lite sådär förvirrat omkring som om man sovit och inte känner igen sig när man vaknar.

Köket var kaos, katten hade fått ungar och hela huset var belamrat med kläder överallt. Inser att familjen lever livets glada dagar när jag har tankarna på annat. Jag vet t o m att jag häromdan i ögonvrån noterade att lillfisen smög bakom ryggen på mig och snodde glass utan att jag reagerade...

Men nu blir det räfst och rättarting! Här ska röjas, pennor, konteringsstämplar, räknemaskiner, papperslappar och häftapparater skall plockas undan, ungarna ska plocka kläder och leksaker och jag ska se om jag hittar diskbänken under all disk. Och de små älskade arvingarna ska få HJÄLPA TILL! Oh vad de ska bli glada...

Imorron är det för första gången på länge ledig onsdag och det skall tvättas, dammsugas och återskapas ett hem av detta vaddetnuär. Jag tänker inte ens tänka på ordet pengar, resultat eller balans, jag tänker bara vara.

Kanske jag ska göra en liten kycklingpaj enligt storsonens önskemål. För jag TROR han har flyttat hem för sommaren, tycker mig ha sett honom i nåt hörn nånstans när jag i obevakat ögonblick lyft blicken från datorskärmen... Kanske bäst jag kollar först, så jag inte gör paj alldeles i onödan.

Så, nu är jag tebax som sagt - vad har ni gjort medan jag varit i Bokföringslandet då?

"Ska´re va såhär?" undrar mina barn när de försöker få på sig kortbyxorna från förra året och deras trekvartsbyxor slutar på halva låren...

"Nä, det ska det inte", konstaterar jag och suckar. "Ni äter för mycket, vistas i sol och frisk luft och växer för mycket. Lägg av med det!"

Nu är skadan redan skedd och jag måste fylla mina barns garderober med nya kläder... Det betyder att jag måste springa på stan, i klädaffärer, shoppa och spendera pengar. Dessutom måste jag till på köpet flexa ut lite tidigare från jobbet, annars hinner jag inte.

Sabla ungar som aldrig kan uppföra sig.     

Vi har ju bestämt oss för att gå med i Postkodlotteriet vilket jag informerat om tidigare.

Häromdagen kom ett nytt reklamutskick om evenemanget. På utskicket satt en "notislapp" där Magdalena Graaf (hahahaaa) skrivit några "personliga" rader till maken. Ni vet; "Hej Kalle, hoppas du mår bra och här kommer ett fenomenalt erbjudande blablabla..."- lapp.

Maken är ju oerhört väluppfostrad och dessutom behäftad med ett stort mått humor, så han fyllde i lapparna och skickade med ett personligt, handskrivet brev:

"Hej Magdalena!

Tack för ditt personliga brev! Har länge tänkt gå med i Postkodlotteriet och ditt brev blev det som avgjorde saken. Om du har några funderingar kring mitt medlemskap så är du välkommen att kontakta mig!

Hälsningar..."

Är det någon som undrar varför jag gifte mig med just honom?   

Gulp.

Plötsligt kom den. Insikten om att jag låter, säger och beter mig precis som min egen mamma!   

Allt det där jag svor på vid allt heligt som omyndig och föräldraboende att aldrig säga, aldrig göra och aldrig utsätta mina barn för forsar nu ur mig som ett rinnande vatten. Dagligen. Timligen. Trots mina goda föresatser att "så kommer jag aaaaaldrig göra mot mina barn" står jag där och låter som ett eko av min egen morsa.

Shit.

Exempel:

Råkade slänga ett öga i mellanfisens garderob häromdagen. Dumt gjort. Den var FULL med kläder, dock gapade hyllorna tomma. Ni förstår? Japp - all min fint tvättade, ihopvikta och i hans fåtölj inlagda tvätt låg i en fullkomligt hysterisk hög på garderobsgolvet.

Min mamma hade mani när det gällde garderober. Och tvättlinor. Allt skulle ligga perfekt, hänga i storleksordning, ligga i färgskala och hade vi haft örngott med knytband hade hon garanterat stått och krusat dem. Att resten av huset sedan såg ut som ett ständigt bombnedslag spelade ingen roll - bara garderoberna var i perfekt ordning!

Som tonåring hade jag viss tendens att vilja ifrågasätta detta och dessutom orkade jag inte lägga in allt i "mammas rätta ordning" alla gånger. Detta kunde resultera i att hon i vredesmod kunde vräka ut allt som fanns i min garderob på golvet och sedan fick jag tillbringa kvällen med att vika och lägga in... Hon var hård, min mamma!

Jag har inte på långa vägar samma mani och jag är inte på långa vägar lika hård. Här råder inte heller samma kaos utanför garderoberna vill jag tillägga, men lite lagom mix både i och utanför liksom. Det syns att vi bor här, skulle man kunna säga.

Men just den garderob det gäller här får icke existera i detta hus! Där går gränsen.

Det fick bli ett allvarssnack med sonen, fanns inget val.

"Du måste lära dig lite ordning vad gäller din garderob" sa jag. "Såhär FÅR det bara inte se UT!"

"Mummelmummel nähä..."

"Du får helt enkelt se till att lägga dina kläder i ordning! Tröjor på en hylla, byxor på en... Lite organisation här tack!"

"Mummelmummel öh... vafför dååå?"

"Jo för att... Det fattar du väl! För att... Det bara är så! Man måste ju ha ORDNING i garderoben! Annars hittar man ju inte det man ska ha!"

"Jamen JAG hittar ju... Mummelmummel varför måste jag ha ordning i garderoben när jag ändå hittar kläderna???"

"För att jag säger det! Fixa det nu!!"

"Spelar stor roll hur det ser ut i min garderob typ öh liksom va..."

"Ja, det gör det!"

"Varför?"

"Det finns inte en tjej som orkar leva tillsammans med dig om du inte kan hålla iordning! Sluta tjafsa, jag är din mamma och jag bestämmer och gör som jag säger och sätt fart!"

Snabbt nu: kan någon vänlig själ vara snäll och tala om för mig VARFÖR man måste ha ordning i sin garderob? Jag har nämligen ingen aning - jag har bara fått lära mig att det ska va så!