Om någon frågar mig vart den här helgen tog vägen kan jag inte svara, för den har svischat förbi snabbare än nånsin. Ändå har den varit så suverän att jag aldrig någonsin kommer glömma den!

Fredagskvällens tidigare del tillbringades tillsammans med sonen, hans nyfunna flickvän och tandpetare med melonbitar, prosciutto och fetaost. Tyvärr var de vanliga coctailpinnarna slut, varför en mild bismak av tandkräm kunde förnimmas i varje tugga... Vem tänkte på att jag använt tandpetare med mentholsmak? Inte jag!

Nåja, ingen sa något förrän lillfisen högg sig en pinne och på barns vis ljudligt kommenterade att melonen smakade mint!

Senare delen av kvällen genomfördes i genuin "tjejsnacksanda" a la high quality med Vackra Anna och Fina Lina på en altan i solnedgång, med underbart god mat (utan mentholsmak) och "lite" vin... Jag åt så mycket mat (?!?!) att jag vid den nattliga cykelturen hem hade svårt att fokusera ficklampan rakt och upplevde att jag cyklade i serpentiner över hela vägen. Lite onödigt med tanke på att vägen hem då blev dubbelt så lång som den egentligen är! Men fort gick det, det var tur att vi pratat öronen varma under kvällen så de klarade stå emot det kalla vinddraget. 

På lördagen var jag ju då bjuden på bröllop hemma i vardagsrummet, och det tackar man ju inte nej till! Lite trött i huvudet var jag allt efter fredagens matfrossa - host host - varför soffläge framför TV:n kändes som en ganska bra idé! Men kvällen skulle bjuda på sommarfest med makens arbete, så jag fick inte se så mycket, det skulle ju lämnas barn hos farfar och fixas och grejas.

Så vi anlände tillsammans med 280 festglada människor till en fest som bestod av femrätters middag till musikunderhållning, vin och öl (och vatten till mig som körde då förstås), förflyttning till en f d flyghangar med uppriggad scen, liveuppträde och underhållning av hög klass och fri bar. Kul för alla som inte körde, verkligen, glad för er skull...   

Sen, rätt som det var, kom Charlotte Perelli och sjöng några trudelutter och hon i sin tur lämnade över mikrofonen till Orup! Och gissa vem som stod längst fram vid scenen, gapade och sjöng och klappade klapp-klapp-klappetiklapp? Jupp! Jag!   

Vi snackar fest här alltså!   

Sen åkte vi hem, stannade vid nattöppetmacken och köpte en hel kasse med godis...

Naturligtvis hade jag spelat in hela bröllopet - eftersom jag faktiskt är med och betalar partajet skulle jag ju banne mej SE det också - och låg i sängen och bölade och tjöt och ulkade och snöt mig halva natten och hela söndagsförmiddagen!   

Sen städade jag, skjutsade barn till kompisar, hämtade barn från stan, oljade en hammock, tvättade en maskin tvätt, lagade middag, red en sväng, nattade barn och nu är det kväll och läggdags!

Jaaa, det var min helg det - vad har ni gjort?   

För ett tag sedan (känns som häromdan) skrev jag ett inlägg om att mina älskade arvingar började a) första klass, b) högstadiet och c) på Lunds universitet.

Imorgon har allihop fullgjort sitt första år. Säger de. Men jag tvivlar på att det är sant. No way att det kan ha gått ett helt år... Jag får inte ihop det!

Det var väl också häromdagen som lillfisen fick sitt nya fina regnställ, det som han nu vägrar använda för att det är bilar på regnjackan och han "är faktiskt liiiite för gammal för sånt nu!"

Jahapp....

Idag fick han en scarf av mig, en sån där rutig som hans allra största storebror brukar ha runt halsen. Hade han fått bestämma hade han haft den på sig när han sover - den är bara sååå cooool juh!

Mellanfisen slutar sjunde klass. Han suckar så fort han ser mig efter att jag frågade om vi inte skulle vara med på skolavslutningen...? Han är lika lång som jag och har precis avverkat sin första Sweden Rock-upplevelse. Irriterar sig över sina avundsvärda lockar i håret, "fluffet" som han ihärdigt sliter i varje morgon för att få bort. Han har börjat diskutera politik, har massor av egna åsikter och vet vad han ska bli.

Storfisen bor hemma nu över sommaren eftersom han jobbar i Karlskrona. Han diskuterar matpriser och hur man gör bästa korvstorganoffen... Igår tog han truckkort a och b och betalar sina egna räkningar. Han är långhårig, skäggig och påminner starkt om bilder på Jesus. Jag sa åt honom att jag kunde klippa honom om han ville och han har fortfarande inte slutat skaka. "Jamen det gjorde jag alltid när du var liten" sa jag. Glömde väl för en stund bort den gången för 18 år sedan när jag vände klippmaskinen på fel håll och rakade bort varenda hårstrå han hade på huvudet. Hur jag nu kunde glömma det, med tanke på att alla andra minns och påminner mig med jämna mellanrum... Sen dess har han klippt sig hos frisören.

Jag undrar bara - var är mina bebisar??? Mina små, knubbiga, blöjkissdoftande, varma småfisar? De där som kom lullande mitt i nätterna och inte orkade krypa längre upp än till fotänden av min säng utan somnade om där... Som blev alldeles fulla med studs i sina små fötter när man öppnade diskmaskinen, den mest spännande grejen i hela huset.

Söner ska växa upp, de ska utvecklas och de ska bli stora, vuxna och få håriga ben. Jag vet det.

Men måste det gå så vansinnigt, himla fort?   

Imorron är det skolavslutning! I kyrkan!!!   Med både Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Å jag ska, som den traditionsbundna person jag nu är, böla och tjuta och sen åka hem och fika med barnen och deras farfar. Barnens farfar har varit med på varenda skolavslutning sedan storfisen började första klass tror jag! Möjligen har han missat en, lite osäker...

Å den 24 augusti börjar ett nytt, fräscht läsår som skall svischa förbi min som en tromb och göra både mig och barnen ännu äldre, klockare och förståndigare.

Och jag har ingen ny att skola in på dagis...   

Har under några dagars tid kastat mig in i backflashes från svunna dagar tillsammans med Kusin von Värmland.

Vi har inte träffats på "riktigt" (förutom att vi morsade på varandra på en begravning för några år sedan typ) på ungefär 30 år eller nåt sånt. Innan våra vägar skildes genom att vi blev äldre, sedan vuxna och skapade oss egna liv var umgänget tämligen frekvent.

Jag är inte någon ihärdig släktsocial människa. Det har tyvärr blivit så, den geografiska spridningen och mentala men från barndomen har spärrat den biten lite grann. Man har haft koll på varandra genom andra gemensamma släktingar men inte mer.

Men efter de här dagarna kan jag bara säga - fan vad underbart kul det är att ha människor i livet som man faktiskt delar en bit historia med! Inte bara att man minns och börjar meningar med "kommer du ihåg..." även om det är kul det också, men att man vid djupare analyser av saker och ting inser att man inte är ensam om att ha präglats av en gemensam historia. Som man gör med sina syskon men sett med andra glasögon på något vis. Hur man i vissa lägen ser bitar av sig själv i någon som man egentligen inte ens känner!

Saker man aldrig kan förklara riktigt för utomstående blir plötsligt självklara och behöver inte alltid ens nämnas i diskussionen. Det goes without saying.

Tänk att det finns fler som nästan är lika galna som jag därute i världen...   

Det har varit så roligt - och nyttigt - och nu ska jag vara glad i flera dagar!

Lillfisens läxa den här veckan har varit att lära in sångerna som skall framföras på skolavslutningen.

Han satt och sjöng för sig själv igår med sina texter framför sig. När han skulle sjunga för mig sjöng han två av tre, sen tystnade han och plockade undan det tredje pappret.

-Jamen du ska väl sjunga den med? frågade jag.

-Nä, jag tänker inte öva på den.

-Nähä? Kan du den redan?

-Nä, jag tycker inte om den!

-Tycker inte om... Jamen du måste ju lära dig den ändå...

-Nä, tänker jag inte. För jag tänker inte sjunga med i den. Jag tycker den är urdålig!

-....okej....

Sista veckan i skolan. Sista läxan innan sommarlovet.

Nog klarar de sig utan att han sjunger med i en urdålig sång va?

Jag har fått brev av Rickard Sjöberg!!

Maken är lite sur på Magdalena för det visade sig att hon hade skrivit till FLER på hans jobb, förmodligen är det därför hon inte hört av sig om hans medlemskap i Bingolotto.

Men nu är det JAG som fått brev med Hej Lena!, han är ju så hiiiimla trevlig och klämkäck, Rickard!   Jag tror han har försökt skriva till mig förut men jag har slängt hans brev oöppnade i soporna...  Den här gången öppnade jag faktiskt!

Tydligen har inte Magdalena informerat Rickard om att vi är med i lotteriet redan, hon kanske missade det?

Lite negativa vibbar känner jag i slutet av brevet, han avslutar lite burdust med att jag måste fylla i uppgifter och sedan "posta svarskuvertet på en gång"... Vad händer annars menar han, blir han sur om jag inte gör det?

Någonstans känner jag att jag ogillar konceptet fast jag försöker låta bli. Det är nämligen så att Postkodlotteriet försöker spela på mitt samvete genom att tala om att om jag väljer att gambla och spela för några hundralappar i månaden så bidrar jag till en bättre värld. Det är ju bra, om man nu stöttar massa välgörenhetsorganisationer! Jag undrar hur många av medlemmarna i lotteriet som gått med för den sakens skull?

De flesta kanske, det är naturligtvis bara jag som är en egotrippad skitstövel.

För saken är nämligen den att jag går inte med i lotteriet för att jag är så ädel och duktig och för att bidra till alla organisationer... Jag går med för att jag vill vinna massa pengar och få mitt hus färdigrenoverat!

Men tänk om jag vinner en Volvo V70!!! Jag vill inte HA någon Volvo V70, jag har redan en ypperlig Spykersaab ju! Kan man skänka den till AlzheimerFonden då tro?

Och vet ni vad?

Jag kräks på reklamblad som börjar med Hej Lena. Någonstans har någon beteendevetare forskat fram att ett "personligt" brev ger mer klirr i kassan. Det är nästan lika illa som telefonförsäljare som försöker låta som min bästa vän genom livet. Urk.

Med vänlig hälsning...

Jag ska erkänna en gång för alla - jag äter aldrig frukost i veckorna.

Det går inte! Jag KAN inte äta på mornarna. Kan vara jättehungrig men precis som med allt annat har jag en enastående förmåga att förtränga den känslan och låta bli att äta.

Jag har inte ätit frukost på många, många år...

På helgerna går det bra. Då kan jag fixa vad vi kallar "familjefrukost" som i praktiken innebär att hela familjen äter, fast oftast inte samtidigt bara... Men då har jag som regel varit uppe i ett par timmar och hällt i mig fyra koppar kaffe och rökt fem cigaretter. Då funkar det att äta också. Förr kunde jag också vräka i mig av hotellfrukostar om situationen erbjöd detta, men inte ens där äter jag numera mer än ett ägg och kaffe i princip.

I veckorna brukar jag trycka i mig en sån där färdig Caffelatteshake av Naturdietmodell i bilen till jobbet - om jag kommer ihåg det. Har jag ingen liggande i bilen glömmer jag oftast det med. Detta mest för att undvika illamåendet som kommer som ett brev på posten av för mycket kaffe och nikotin, inte för att jag känner att jag behöver mat.   

Ni hör själva va? Det här är inte ett bra och sunt leverne som jag önskar förmedla till mina barn...   

Det är nog det största problemet jag medvetet lever med och som jag skulle vilja ändra på! Röka mindre, dra ner på kaffet och lära mig att äta frukost.

När jag handlar botaniserar jag bland fil, yoggisar och musli i alla tänkbara modeller och fyller kylen. Det ser så gott ut och jag kan bli vansinnigt sugen på fil med jordgubbssmak när jag går där bland hyllorna.

På mornarna när jag kliver upp känner jag varenda dag att fil med jordgubbssmak är det absolut värsta jag vet...   

Ägg är gott! Gillar ägg i alla former och modeller. Men grejen är att de ska tillagas och jag har ingen lust att koka ägg på mornarna. Ostmackor och sånt är inte bara att tänka på - jag äter praktiskt taget aldrig mackor om det inte är såna där baguetter fyllda med brieostar och ruccolasallad ni vet... Nybakade då naturligtvis, frasiga. Lite trixigt att få till på mornarna bara.

Barnen äter sina mackor, sina puffar och mjölk eller vad som nu finns hemma.

Naturligtvis inser jag, som den förnuftiga och insiktsfulla person jag nu inbillar mig att jag är, att det hela är en mental spärr som jag måste få upp bara. Att jag lagt mig till med rutiner under 20 år som gör att jag inte avsatt tid till varken frukostfixande eller ätande. Min hjärna är inte programmerad att äta innan klockan eftermiddag helt enkelt!

Nu ska jag försöka programmera om den tänkte jag. Frågan är bara hur man gör...?

Innebär detta att jag nu måste gå upp mitt i natten och koka ägg, baka frallor och grädda pancakes?

Hur gör alla människor som äter frukost men som inte vill äta fil och musli eller mackor?   

Ska fundera lite på detta under dagen och sen tror jag faktiskt att jag ska börja programmeringsarbetet. Ni som har tips och goda råd - lämna dem gärna i förslagslådan under "Kommentarer".

Ikväll är det grillkväll med lillfisens skola.

Ska man ha med sig egen grillmat? Ja. Har jag fixat grillmat? Nej. Har jag ens funderat på VAD vi ska grilla? Nej. Vet jag om resten av familjen är informerade om kvällen? Nej.

Borde jag ha skött detta bättre? Mja, jo, eventuellt.

Har jag lite att göra när jag kommer hem? Japp.

Lär jag mig någonsin? Noväjschosäj...

Jahaja, så vart det måndag igen och sista skolveckan har tagit sin början.

Helgen har varit helt lysande, massor av god mat (tack bror o svägerska), massor av öl (tur ni har mig som hjälpa till att tömma ölflak som nästan håller på att bli för gamla!), massor av härligt sällskap (tack kusin, så jävla kul att träffa dig), tidningsmöte, vedstapling, pizza och filmkväll.

Igår såg jag den där filmen där en galen kirurg opererar ihop tre människor till en mänsklig jag-vet-inte-vad och det var bland den värsta smörja jag sett! Folk har svimmat och spytt i biosalonger och jag blev bara förbannad över att jag ödad tid på eländet. Sen såg vi Pharanormal activity (tror jag den hette) och den var ju då bättre men...

Fast när man tillhör kategorin som placerar Den engelska patienten bland topp fem på filmlistan ska man kanske inte se såna filmer och tro att man gillar dem, jag vet inte...?

Nåväl.

Idag är det familjeaktivitet på skolan och snart är det tisdag och på fredag är det skolavslutning och jag undrar bara stillsamt - var tog den HÄR terminen vägen?