Stor happening i skolan idag - alla skulle till simhallen och bada hela dagen! Sonen började redan i fredags: "Jag vill ha pannkakor med mig mamma, får jag det?"

"Jadå, vi fixar det!"

Hela lördagen: "Du glömmer väl inte att jag ska ha pannkakor med mig mamma, på måndag, till simhallen, har du gjort dem än?"

"Nä, det är lugnt, jag fixar det imorron"

Söndag morgon: "Du har ju inte gjort någora pannkakor än! När ska du göra det?"

"Jag fixar det ikväll! Promise!"

Söndag eftermiddag: "GLÖM nu inte pannkakorna mamman, när ska du göra dem, du har väl inte glömt...?"

"NEJ jag har inte glömt, jag gör det när du har lagt dig!"

Söndag kväll: "Gonatt nu då mamma, och du, du glömmer väl inte pannkakor till mig imorgon då va...?"

"Nä, glömmer inte det"

Idag på morgonen: "Du GLÖMDE väl inte pannkakorna mamma, du gjorde väl inte det, var är pannkakorna??"

Stolt plockade jag fram en matlåda ur kylen. "Kolla här nu; pannkakorna har du här, sylten har du här, i facket här ligger en gaffel!"

"Jaaaaaaa, och kolla, du har lagt SYLTKAKOR där i lådan, woooow, de ska bli efterrätt va mamma, jag får ta dem till efterrätt eller hur?"

"Mhm, det var så jag tänkte. Och här har du badbyxor, handduk och tvål, okej?"

"Ooooo så bra, så braaaaaa!"

Good parent! So very good parent!!!   

Fast jag undrar lite över varför han var så orolig att jag skulle glömma...   

Jag trodde barn hade bra förträngningsmekanismer?   

Nä, nu räcker det! Nu är det bra! Enough is enough!

Drog på mig ett linne och över den en tröja i "nätmodell".

Sen drog jag på Fars-dags-fika hos svärfar i bästa "Jag är en kassler"-looken...

"Jamen", säger maken. "Känner du så måste du bara börja röra lite på dig ju! Fast JAG tycker INTE du ser ut som en kassler..." tillade han, han är ju sådär snäll ni vet. Utom när det gäller Spykersaaben då alltså.

Sorterade ur min garderob lite. Planerade tre högar;

"Tröttnat-på-hög", "Alldeles inte min stil-hög" och en "Ahahahaa, hur tänkte du där-hög".

Plötsligt stod jag bara med en enda stor; "Moahahaha-tro-inte-att-du-nånsin-kan-ha-oss-igen-hög"... Den var inte planerad, den bara blev.

Nu har jag till råga på allt typ ingenting kvar att ha på mig!

Söndagar är ganska deppiga.

Borde inte sitta här, borde ut och springa. Om jag bara kommit i joggingdressen...

Mycket snack nu om det där med curlingföräldrar som resulterar i barn som är dömda till ett liv i helvetet...

Jag har inte sett programmet. Men å andra sidan är begreppet inte nyare än att man kan ha åsikter om företeelsen som sådan.

Eller åsikter och åsikter - i vanlig ordning begriper jag ingenting...

Jag fattar inte varför man inte önskar se sina barn växa upp till självständiga, sociala och starka individer.

Jag fattar inte varför man inte förstår att ens barn en dag ska bli lika gamla, vuxna och mogna som man är själv och då behöver klara sig själva.

Jag fattar inte varför man utplånar sig själv som människa när man får barn och fortsätter sitt liv genom dem.

Jag fattar inte varför vanliga, sunda människor inte ser konsekvenser av att agera butlers istället för föräldrar...

Det här är inte att skämma bort - det här handlar om att inte ge sina barn en ärlig chans att klara sig själva en dag. Det är beyond skämma bort.

Jag undrar om föräldrar som springer benen av sig för sina ungar hade uppskattat om deras föräldrar gjorde likadant mot dem? Hade min mamma levt allt tråkigt i livet åt  mig och jag sluppit hade jag förmodligen blivit galen. Kan själv!

Det kommer en dag när barnen ska flyga ut, hemifrån och bort. Skapa sig ett eget liv, bilda egen familj och klara sig själva. Min roll som förälder måste ju vara att lära dem hur man gör - inte göra det ÅT dem?

Hur blir det sen, när curlingbarnen vuxit upp, föräldrarna dött och hela landet består av människor som inte kan laga sin egen frukost? Vem ska ta hand om vem då?

Nu ber jag bara om att mina söner inte gifter sig med curlade flickvänner. Risken finns att det blir mina söner som då får överta rollen som butlers - de har nämligen fått lära sig hur man både städar toaletter, att livet består av annat än räkmackor och att man måste anstränga sig för att nå dit man vill.

Förr sas det att "den man älskar agar man". Vi lärde oss hur totalt crazy det var. Nu har det vält över åt andra hållet. Förhoppningsvis lär vi oss hur lika crazy det är...

Har varit och motionerat. Eller nja, motionerat och motionerat... Har rullat runt i simbassängen som en strandad val, svalt massa vatten och försökt andas in genom näsan och ut genom munnen. Men det är nog fel - jag hörde på radion idag att man ska BARA andas genom näsan! Det var en immunologiprofessor med i programmet som klart redogjorde för vilken "otroooolig schillnad det gjort i mitt liiiiv" och som berättade att hon numera sover en timme mindre varje natt och är klarare, orkar mer och i princip att hon har fått ett nytt liv. Åtminstone tolkade jag henne så. Allt bara genom att sluta flåsa med munnen och bara andas genom näsan!

Jösses, varför har ingen berättat det för mig? Här håller jag på och sliter mitt hår och simmar mig svettig för att få upp flås, energi och bli en lycklig människa medan allt som behöv är att tejpa för munnen om nätterna och andas genom näsan! Man kunde använda kirurgtejp, sa de i programmet. Att tejpa för munnen med alltså...

Tror ni mig inte så kan ni lyssna själva, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3925

Tejpen och näsan kom i slutet på programmet... Andningsexperten lärde oss också hur att låta som Darth Wader, något jag känner kommer bli till stor nytta nästa gång jag behöver låta som just Darth Wader. Det skulle visst vara bra till något annat också, men uppriktigt sagt lyssnade jag inte så noga.

Tro nu inte att jag på något sätt vill förringa varken immunologiprofessorn eller förlöjliga vetenskapliga teorier som lades fram i programmet! Tvärtom, jag hoppas verkligen det funkar - ingen blir gladare än jag.

Ska nu kolla förrådet av kirurgtejp så får jag återkomma med rapport!

Idag är det 10 år sedan jag gifte mig! För andra gången. Med samma karl. Ja, det är 10 år sedan han gifte sig med mig också, för andra gången. Himla tur vi gifte oss samtidigt och med varandra! Båda gångerna!

Vi gifte oss utomhus (fullkomligt normalt att göra det i november!?), på klipporna ute på Verkö (det blåste lite, okej), med släkten som sällskap. Nu har vi inte så mycket släkt kvar för de flesta blåste bort... Men bortsett från blåsten var det en perfekt höstdag!

Det är väl ungefär så det har fortsatt, skulle man kunna säga. Perfekt men blåsigt med en och annan stormvarning då och då.

All min beundran till maken som faktiskt har stått ut med mig i alla år. Att leva med mig är ingen tågresa precis. Eller jo, det är det nog. Om vi väljer att jämföra med SJ alltså. Man vet vart man vill, man vet vart man tänker åka men man vet aldrig hur långt man kommer eller när man kommer fram. Snöar det så blir det haveri om inte maken skottat ordentligt. Ändå gillar vi SJ, eller hur? Det är lite spännande, det är lite oförutsägbart och när det tuffar på är det både bekvämt och miljövänligt. Och SJ kan vara väldigt romantiskt! Ni har väl sett filmerna där han hänger ut genom tågfönster och hon står på perrongen med tårar rinnande och de älskar varandra och man vet aldrig om de ska ses igen... Eller nä, jag har inte heller sett den filmen men jag vet hur den skulle kunnat se ut!

Ungefär så ser nog en djupsinnig analys av 10 års äktenskap ut....

Å jag har älskat varenda minut av resan!   

Det blir mycket krångel när man hittar bilen med platt bakdäck mitt i stan, ca tre kvart innan man måste befinna sig på en plats närmare fyra mil längre bort...

Krångel blir det... som sagt var...

Jag ringde maken. Nu ska vi inte gå närmare in på hur han lät eller exakt vad han sa, det kan finnas barn som läser det här. Men han var inte direkt till sin absoluta fördel när han kom susande, tog korsningen på två hjul och bromsade in framför mig i går eftermiddag. Vi åkte hem i makens Ådi och lämnade Spykersaaben i stan med plattdäck och allt. "Får lösa sig" tänkte vi.

Sen, under gårdagskvällen, kom jag också underfund med HUR det skulle få lösa sig: om jag åkte med maken till stan och vi tog med mitt ena sommardäck, skiftade till det och tog med det tomma däcket till däckverkstaden så ordnar det sig!

Bra bra, tyckte maken. Men han hade möte direkt på morgonen och kunde inte komma in och skifta däck förrän vid lunch. Just vid lunch hade jag ju då planerat in tid hos frissan, en tid som jag inte kände jag ville boka av. Jag behövde verkligen dit!

Men jag ringde min chef och frågade om HAN ville ha vänligheten att skifta däcket åt mig och jajamen, klart han gjorde det! Gullchef!

"Varför fixade du det inte själv" kanske du tänker nu? Jomen klart jag hade kunnat det! Bara det att jag inte vet var jag ska sätta grejen som man lyfter upp bilen med, hur man lyfter upp den eller hur man gör när man lyft upp den! Annars hade jag naturligtvis fixat det utan problem, men nu låg vissa kunskapsbegränsningar i vägen. Det kändes inte riktigt rätt att prova första gången mitt i stan med bilar parkerade en halv meter framför och en halv meter bakom.

Dessutom vill jag tillägga följande:

I jämställdhetens namn tycker jag faktiskt inte det är mer än rätt att det är karlar som sköter bilpunkteringar! Varför ska jag göra det bara för att jag är kvinna?? Jag slipar, spacklar, målar, hänger upp skåp, tömmer värmesystemet på luft och sköter vattentrycket - nån måtta får det vara! Ska inte karlar göra nånting förutom diska, tvätta och laga mat eller vaddå? Jag vägrar låta mig förtryckas och nedtvingas på knä inför platta bildäck!

Därtill är jag rädd om mina naglar, vill inte smutsa ner min jacka och tycker det ser ebarmligt trist ut att byta däck...    

Alltså tryckte jag nu istället ner min käre chef på knä i vattenpölen inför nämnda däck, han hissade upp och plockade bort. I bortplockat plattdäck hittade vi en jäääättelåååång skruv som satt väl förankrad i däcket. Inte bra alls. Dumt ställe att ha skruvar på. Absolut.   

Chefen drog iväg med däcket till däckeristället där man lagar sånt och jag drog till frissan. "Jag sätter dit det när det är klart och lägger bilnyckeln på kontoret" sa chefen.

Två timmar senare återvände jag till lilla bilen som stod där i allsköns prakt med ett nytt, glänsande bakdäck på bilen!!! Jag säger bara; wow.

Det gick nämligen inte att laga och däckerikillen hade sagt att "någon" hade kört med däcket lite för länge med för lite luft och därför kört sönder hela däcket.

Förmodligen, ett antagande utan vetenskapliga belägg alls, var det inte på grund av byte till vinterdäck som bilen kändes svajig när jag körde till jobbet på morgonen. Det KAN ha varit så att jag typ körde utan luft hela vägen. Men bara kanske! Det kan lika väl berott just på vinterdäcken. (Fast i ärlighetens namn svajade den inte alls nu när jag körde hem med nya däcket idag...).

Så, det var det! Fixat och färdigt - jag är ju helt fantastisk på att få saker fixade, håll med om det!

Å ännu bättre blev det ikväll när jag hörsammade bildatorns gapande om "kylarvätska". Jag stolpade ut med ficklampa mellan tänderna och hällde på, glugg glugg glugg. Nu var inte ficklampan den bästa (den bästa var ju brorsans och den hittar jag inte) så plötsligt rann det över och tydligen ska man inte fylla hela vägen upp.

Vet ni att hålet i plastgrejen där man häller i kylarvätska är aslitet? Om man behöver tömma ut vatten är det skitsvårt! Men jag hämtade en wettextrasa och mulade ner den i hålet, drog upp den och vred ur den några gånger så nivån sjönk. Tadaaaaa!

Kan själv!   

Under ganska många år samlar man s k "vuxenpoäng". Ens levnadssätt förändras, man prioriterar annorlunda och plötsligt gillar man kanske klassisk musik och Ring så spelar vi. Man är i hamn, man är att betrakta som vuxen. Barnsligt och omoget vuxen i vissa fall kanske, men ändock...

När generationen före mig talade om finkultur istället för Tracks, talade om litteratur istället för böcker och hellre kollade på nyheterna istället för att lyssna på LP-skivor tänkte jag aldrig på att jag skulle bli sådan jag med.

Men det blev jag...

Och nu då? Jag är att betrakta som vuxen, tar mig rätten att välja utan att bry sin om vad andra tycker och borde väl känna att jag är "framme"?

Nä.

För nu inser jag plötsligt att saker som starroperationer, utslitna höftleder och löständer faktiskt är nya happenings som väntar runt hörnet.

Shit. Är det månne medelålderskrisviruset som flugit på mig?

Tjock dag på jobbet. Bråttom som fan hem. Småspringer genom stan ner till bilen. Bakdäcket fullkomligt, totalt platt.

Känns som luften gick ur mig också. Fullständigt.

Nu är jag jääääävligt trött på allt krångel...