"Vi gör en fikakorg och cyklar ner till Dackes grotta och skiter i alla måsten" sa maken.

Själv satt jag rakt upp och ner på trappan, deppade över brist på ork och entusiasm, saknade storsonen som snart är framme i Nairobi och var jävligt trött på att vara yr i huvudet.

"Okej" sa jag och uppbådade obefintlig kraft och reste mig.

Fikakorgsfix, cykelpumpning, klädanpassning och iväg.

Efter ca 150 meter exploderade makens bakdäck...

Jag var nära att kasta mig på marken, fullkomligt övertygad om att jag blev skjuten av någon vilsekommen galning med bazooka. Det lät ungefär så.

Lån av annan cykel, fix och trix och så ett nytt försök.

300 meter till kom vi innan Lillfisen ansåg att en vätskepaus var av livsavgörande tvång.

500 meter. Lillfisen var tvungen att klia sig ögat.

Men vi trampade på i behaglig takt. Solen lyste över mitt gröna hår och ljumma vindar fläktade mot bara ben och armar. Vi kom fram till skylten: "Dackes grotta, 400 meter". (Obs. Detta är inte samma grotta som vi inspekterade under semestern utan en ANNAN Dackes grotta. Förmodligen hans sommargrotta. Dacke investerade tydligen i ett antal fastigheter under sin livstid... Jag misstänker rena fastighetsspekulationer!)

Nu fick vi gå en bit rätt in i skogen, det var lerigt och oländigt. Vi gick och gick och gick.

Inte för att jag har varit scout eller så, men - när oranga markeringar som visar vart man ska gå tar slut tror jag alltid att man är på fel väg. Även när maken hojtar att "det ÄR ju en stig här, klart vi är rätt!". Jag är väl misstänksam eller något, men kan jag hjälpa det? Nä!

Så jag lät maken trava på där på hans stig medan jag tog barnen med mig och vände om. För att hitta grottan! Halvvägs tillbaka. Utmärkt med en orange prick som vi missat i under vår framfart.

Vi hade i alla fall vänligheten att ropa på honom. Inte så högt kanske, för vi tänkte att han kunde väl gå där då... Han hörde oss i alla fall och vände.

Sen kollade vi in grottan fast bara från utsidan. Det var mörkt, lite spooky och inte alltför inbjudande att krypa in så vi nöjde oss där.  Vi kravlade och klättrade mödosamt upp på den jättelika stenen som utgjorde grottans tak och skulle fika. Tre sekunder senare så hasade och kasade vi oss ner igen, för det a) lutade för mycket, b) var för mycket mygg och c) var för hårt underlag att sitta på.

Vi gick tillbaka hela vägen, satte oss vid vägkanten och fikade.

"Visst är det mysigt i alla fall" sa vi till Lillfisen.

"Nä. Å jag känner hur livet är på väg att rinna ur mig" svarar han.

Efter att ha återfått talförmågan frågar vi, good parents som vi är, vad han... öh... menade...

"Jamen du ser väl själv! Alla mygg som suger ut blodet ur mig!"

Sen cyklade vi hem.

Fast... halvvägs hem dumpade vi Lillfisens cykel i diket för senare avhämtning. Sen åkte han på pappas pakethållare sista biten.

Det är jobbigt att cykla långt när man är liten och man har förlorat väldigt mycket blod...