Jo, mitt gröna hår då...

"Har ni schampoo som tar bort metall ur håret?" frågade jag på Kicks. Tjejen hämtade Björn Axén Silverschampoo å balsam (redan berättat jag vet), jag betalade 260 spänn (har inte kommit över det än) och åkte hem.

Maken, som är en väldigt bra make, passade på att fråga frisören när han var och klippte sig. "Ska hon HA Silverschampoo...?"

Frissan ropade "Näjnäjnääääj" och skickade med honom en flaska Schampoo mot grönt hår. 99 spänn, katching.

Nu är det ju inte bara hårfärgen som är bedrövlig, statusen på håret i övrigt är inte precis top notch efter en sommars tvagning i hårdmetall och obefintligt PH-värde. Försök kamma ut en näve stålull så förstår du vad jag menar.

Alltså - akutsamtal till frissan. Första bästa som hade tid. "Klipp mig!" skrek jag. Frisören slet och drog, skakade på huvudet... "Jag måste nog ta en bit..." mumlade hon tyst för sig själv. "BRA bit..."

"Klippa av skiten" sa jag.

Så hon gjorde det.

"Kan jag färga om det?" frågade jag med bästa I-or-deppiga tonläge när jag såg hur de ljusfärgade tussarna dalade ner mot golvet och gav fritt spelrum åt det mer råttfärgade.

"Mja... det kan bli en kemisk reation, börja ryka och allt gå av..." sa hon. "Inte så bra..."

Suck. Betalade 400 spänn, beställde ny klipptid om sex veckor och gick ut i den grådassiga, halvregniga måndagen igen.

759:-... Det är vad det kostar att bli av med grönt hår. Ja - och då har jag inte räknat in de tvåtusenfemhundra för ny filtreringsmassa till brunnen.

Tjoho...

Storsonen och hans resesällskap har nu landat i Llilongwe och - förhoppningsvis - hämtats upp av Mr Allasar som skall vara deras guardian angel under kommande månader.

Sonen ringde halv sju i morse för att meddela att han befann sig i Nairobi, att han inte sovit mer än en timme på hela natten och att det var 15 grader och mycket folk. Ungefär så.

Själv har jag suttit och hoppat mellan olika flygplatser på nätet för att se Departures och Arrivals här och där och visste redan att han hade landat. Haha, jag har full koll! Det hände ju inte så mycket mellan sidan Schiphol och Nairobi eftersom trippen tog hela natten så jag ägnade mig åt att fascinerat läsa om olika flygdestinationer; Mwansa, Bujumbura och Mumbai t ex.

Jag är egentligen ingen hönsmamma. Inte är jag heller speciellt orolig för sonens välbefinnande i Afrika. Jag vet att han klarar sig alldeles utmärkt - shit, det är ju jag som lärt honom! Släppa taget är inte heller något problem, det gjorde jag redan när han gick på gymnasiet. Han flyttade hemifrån då och har inte flyttat hem sen dess.

Men det är första gången i mitt liv som någon jag älskar över allt annat är ifrån mig under så lång tid. Så långt bort. Jag gillar inte good byes - har dåliga erfarenheter. Gillar att ha mina nära och kära på lagomt avstånd. Afrika är o-lagomt...

Fast jag är stolt över honom. Att han gör den här grejen. Tycker det är lite coolt!