Låt oss tala lite om sånt som så många känner men som är så förbjudet att säga.

Nån som har en femtonåring? Aha... Me to.

Nån mer än jag som ibland undrar vart den där söta, rosa, knubbiga, fjuniga, jollrande bebisen tog vägen? Den där ljuvliga, blöjbaksrunda, alltid glada och pigga lilla krabaten som älskade dig villkorslöst och som - om det var möjligt - ville leva hela sitt liv med små, valkiga armar lindande kring din hals. Minns ni den? Jäpp. Jag också. Tror jag... För ibland... ibland undrar jag om det verkligen är ett riktigt minne eller bara en dröm.

Ibland kan jag fortfarande se min bebis. Någonstans mellan svordomarna, suckandet, himlandet med ögonen och frustrationsutbrotten skymtar han fram. Mellan framstönade konstateranden om att jag inte fattar någonting, att jag aldrig begriper och att jag är totalt värdelös kan jag skönja fragment av en liten, liten kille som älskade mig mest på jorden och som trodde på allt jag sa.

Det är ju en himla tur att de där minnena finns.

Det är förmodligen det som gör att man vissa dagar besinnar sig och inte säljer dem till högstbjudande...   

Sen tänker jag att det måste vara mitt fel då. Att jag faktiskt inte fattar, begriper eller vaddetnuärsomärfel. Det vet man ju inte alltid, för alltsomoftast "orkar" ingen berätta det utan nöjer sig med att stöna, smälla i dörrar och lämna mig som fågelholk med gapande mun. Frågar man vad som är problemet så får man eventuellt det uttömmande svaret "ve´nte..." Uppenbarligen har han ju rätt i sina anklagelser - jag begriper faktiskt ingenting.

Men... jag brukar ju inte, rent allmänt, betraktas som helt tappad bakom en vagn? Jag anses vara normalbegåvad, insiktsfull och förstående. Ändå står jag där som en flämtande fisk på land och undrar varför jag är där... För det är rena, rama sanningen; jag förstår inte!

Vad är det som händer på vägen mellan den villkorslösa kärleken mellan en förälder och ett ljuvligt litet barn till en förälder och ett större, ljuvligt litet barn? Vart tar mitt förstånd, mitt vett och min upphöjelse vägen? Mitt förr omätliga värde reduceras till minusnivå - hur gick det till?

Det är ju en välkänd sanning; jag är vuxen, jag måste, jag ska och jag borde.  Det är ankommer på mig om saker inte fungerar.

Men i mig bor det också en obstinat tonåring. Som både skriker, gapar, suckar, stönar, kastar grejer, slår i dörrar och tappar kontrollen. Som inte lyssnar, som inte orkar och som inte vill.

Skillnaden är att för mig är allt det där förbjudet. Jag ska ha kontrollen. Jag ska kunna behärska mig.

För den riktiga tonåringen är det okej. Det hör till liksom. För mig: "Gilla läget, du är tonårsförälder!"

Men... jag upphör väl inte vara människa bara för att jag har barn? Mina normala, mänskliga reaktioner och behov - vart ska jag ta vägen med dem? Om vilken annan människa som helst hade betett sig mot mig som min tonåring kan göra så hade det varit helt okej att be vederbörande flyga och fara. Men som förälder - nono. Tvärtom. Är det tufft i relationen så är det mitt fel. Förmodligen har jag inte bekräftat, uppmuntrat, byggt lego eller ammat tillräckligt mycket eller länge.

Ärligt talat.

Ibland vill jag säga upp mig, rensa mitt skrivbord, lämna min roll och aldrig vända mig om.

Det är tabu att säga vissa saker högt, men det skiter jag i.

Jag säger det ändå.

Ibland är det ett helvete att vara tonårsförälder! Inte alltid. Men ibland...

So. Sue me...