Ni minns - naturligtvis - hur det var när jag köpte en ny mobiltelefon?

Vidare minns ni ju också då hur jag gav upp den idiotiska uppfinningen, gav den till storsonen och återgick till min gamla, hederliga med knappar och sånt?   

Jo, och sen då hur jag fick tillbaka den när den gamla tappade vissa, väsentliga delar så som bakstycke, batteri och sånt.

Sen dess har jag ju då haft ett komplett elände. Jag har med avund betraktat mina goda vänner som "checkat in" överallt med mobil och Fäjsbock, sett hur människor lyssnat på radio i sina telefoner, hur de kollat på filmer och Youtubeklipp... Och jag... jag har knappt kunnat ringa på min...

Överallt har jag läst om "appar" och "nedladdningar", spel och Alfapet. Och jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur de GÖR!   

Så småningom lyckades jag lära mig hur att ta mig ut på nätet och surfa med den. Jag kunde gå in på Fäjsbock och jag kunde skriva inlägg. Varje gång talade sidan om för mig att jag skulle ladda ner nån uppdatering av "appen" och jag tryckte där och då sa den att jag skulle ha ett "google-konto" och så försökte jag fixa det och så gick inte det! "Kan inte etablera säker anslutning till Googles server" stod det varje gång.   

Pratade med hajteck-smarta söner som förkunnade vikten av ett Google-konto för att kunna komma ut på nån jäkla "market" -  kunde jag inte det var jag såååå köööörd, sa de. De försökte fixa. De fick samma svar som jag...

Till slut blev jag trött på det här, kontaktade den ena supporten efter den andra, skrev irriterade chattinlägg om den värdelösa tingesten och hänvisades från abonnemangschatt till tillverkarchatt och yadayada.

Sen fick jag ett meddelande från en chatt; "Gör en återställning av telefonen, funkar inte det så hör av dig igen".

Jag gjorde det.

Å gissa vem som kan lyssna på radio, kolla Youtubeklipp, spela Alfapet, checka in, ladda ner appar och leva hela livet i sajbervärlden även utan dator??

Oui. Moi!!

Jag äääääälskar min telefon!!!   

Va? Ringa på den? Näää, när det kommer till ringandet är den totalt värdelös. Men det gör inget - jag har inte tid att ringa massa samtal i alla fall!     

Nu är KBT-besöken slut för mellansonens del - han är friskförklarad och åtta års elände är over and out.   

För ett år sedan var han mer eller mindre uträknad och lades in på lasarettet efter sju års kroniskt illamående och matproblem. Han orkade inte gå från bilen in i huset...

På ett år har han gått upp över 10 kilo i vikt, vuxit 7 cm, äter och mår som han ska.

Undrar om någon kan föreställa sig hur otroligt lätt livet plötsligt ter sig? Även om processen sista året hela tiden gått åt rätt håll med ett par, mindre återfall så är det den här dagen vi hela tiden väntat på.

Alla som stöttat, hjälpt, bidragit och funnits med under årens lopp - tack!   

Vi har inte alltid kunnat/orkat/förmått att bemöta er på ett sätt vi kanske önskat och velat, men det har varit tufft.

Nu är det framåt som gäller. Ja, och så att överleva tonårsperioden då...    

Men jag tror vi fixar det. Efter det här är jag övertygad om att vi fixar det mesta.

Puss å kram!

Låt oss tala lite om sånt som så många känner men som är så förbjudet att säga.

Nån som har en femtonåring? Aha... Me to.

Nån mer än jag som ibland undrar vart den där söta, rosa, knubbiga, fjuniga, jollrande bebisen tog vägen? Den där ljuvliga, blöjbaksrunda, alltid glada och pigga lilla krabaten som älskade dig villkorslöst och som - om det var möjligt - ville leva hela sitt liv med små, valkiga armar lindande kring din hals. Minns ni den? Jäpp. Jag också. Tror jag... För ibland... ibland undrar jag om det verkligen är ett riktigt minne eller bara en dröm.

Ibland kan jag fortfarande se min bebis. Någonstans mellan svordomarna, suckandet, himlandet med ögonen och frustrationsutbrotten skymtar han fram. Mellan framstönade konstateranden om att jag inte fattar någonting, att jag aldrig begriper och att jag är totalt värdelös kan jag skönja fragment av en liten, liten kille som älskade mig mest på jorden och som trodde på allt jag sa.

Det är ju en himla tur att de där minnena finns.

Det är förmodligen det som gör att man vissa dagar besinnar sig och inte säljer dem till högstbjudande...   

Sen tänker jag att det måste vara mitt fel då. Att jag faktiskt inte fattar, begriper eller vaddetnuärsomärfel. Det vet man ju inte alltid, för alltsomoftast "orkar" ingen berätta det utan nöjer sig med att stöna, smälla i dörrar och lämna mig som fågelholk med gapande mun. Frågar man vad som är problemet så får man eventuellt det uttömmande svaret "ve´nte..." Uppenbarligen har han ju rätt i sina anklagelser - jag begriper faktiskt ingenting.

Men... jag brukar ju inte, rent allmänt, betraktas som helt tappad bakom en vagn? Jag anses vara normalbegåvad, insiktsfull och förstående. Ändå står jag där som en flämtande fisk på land och undrar varför jag är där... För det är rena, rama sanningen; jag förstår inte!

Vad är det som händer på vägen mellan den villkorslösa kärleken mellan en förälder och ett ljuvligt litet barn till en förälder och ett större, ljuvligt litet barn? Vart tar mitt förstånd, mitt vett och min upphöjelse vägen? Mitt förr omätliga värde reduceras till minusnivå - hur gick det till?

Det är ju en välkänd sanning; jag är vuxen, jag måste, jag ska och jag borde.  Det är ankommer på mig om saker inte fungerar.

Men i mig bor det också en obstinat tonåring. Som både skriker, gapar, suckar, stönar, kastar grejer, slår i dörrar och tappar kontrollen. Som inte lyssnar, som inte orkar och som inte vill.

Skillnaden är att för mig är allt det där förbjudet. Jag ska ha kontrollen. Jag ska kunna behärska mig.

För den riktiga tonåringen är det okej. Det hör till liksom. För mig: "Gilla läget, du är tonårsförälder!"

Men... jag upphör väl inte vara människa bara för att jag har barn? Mina normala, mänskliga reaktioner och behov - vart ska jag ta vägen med dem? Om vilken annan människa som helst hade betett sig mot mig som min tonåring kan göra så hade det varit helt okej att be vederbörande flyga och fara. Men som förälder - nono. Tvärtom. Är det tufft i relationen så är det mitt fel. Förmodligen har jag inte bekräftat, uppmuntrat, byggt lego eller ammat tillräckligt mycket eller länge.

Ärligt talat.

Ibland vill jag säga upp mig, rensa mitt skrivbord, lämna min roll och aldrig vända mig om.

Det är tabu att säga vissa saker högt, men det skiter jag i.

Jag säger det ändå.

Ibland är det ett helvete att vara tonårsförälder! Inte alltid. Men ibland...

So. Sue me...

Jamen det går ju lysande med mitt nya liv... Typ.

Morgonpromenaden bestod av sakta linkande från bilen - som parkerades femtio meter från jobbet efter en timmes runt-runt-runt-körning i stan för att leta upp en ledig ruta att backa in i - under häftigt motionerande av ansiktsmusklerna genom grimasering av smärta.

Gårdagens powerwalk medförde nån form av klämning av nån nerv, säkert med något spännande latinskt namn, i vänster ben och bortsett från att benet sover hela tiden så har jag dessutom djup smärta i vänster sittkudde.

Jag kan således inte stå, inte sitta och inte gå.

Looooove my life!

Har haft asont i ryggen sedan i våras men kände att jag var jäääätteeeebraaa nu. Ända till igår alltså. Jefla schitmotion!   

Min diet funkade ända fram till klockan nio igår kväll då jag i ren frustration över tingens vardande med allting smällde i mig ett halvt kilo lasagne. Måhända eskalerade frustrationen över alltings jävlighet för att jag ungefär då upptäckte att barnen hade studiedag i skolan idag och att jag har sämre noll-koll än jag själv trodde var möjligt. Eventuellt ringer jag Barnavårdsnämnden och beställer en hämtning innan någon annan gör det - t o m jag inser ju att de behöver föräldrar som inte tänker köra dem till skolan när de är lediga...

Sen dränkte jag mina sorger i Alfapet medan disken stod i högar och papper som ska fyllas i och åtgärdas samlade damm runt omkring mig.

Mitt sovschema sprack med en smäll när jag vid ungefär tvåhundrafemtioåttonde nattliga vridningen i sängen upptäckte att jag fortfarande var vaken fast klockan var tre. Det hade inte med någon smärta i benet att göra - jag kunde helt enkelt inte sova.

Ändå studsades det upp i gryningstimmen för att uppvakta sötaste, gulligaste femtonåringen på födelsedagen. Han grymtade, öppnade sina paket och somnade om. Själv skjutsade jag lillfis till fritids, bara en liten, ynka timme försenad!

Pigg och uppmuntrad av fritidspersonalens ord "jag SER på dig att du har för mycket nu" körde jag så vidare till jobbet, funderandes på hur jag egentligen ser ut...   Fast... jag vill nog inte veta...

Jamen det här går ju bra!

Halvtimmespromenad i gryningen, släpandes på högst motvillig och morgontrött vovve - I did it! Hundsläpandet måste ju nästan räknas som "powerwalk med tyngder", så det blev ju bättre än jag trodde.

Sen gick det sisådär; Lillfisen skulle ju ha cyckel med sig till fritidsgården idag och så var det ingen luft i däcken och sen hittade vi inte busskortet (fast det behövdes ju inte kom vi på för han skulle ju åka med mig men då hade vi redan letat i en kvart), och så upptäckte vi att det är studiedag imorgon och fick ett bryt över att det innebär inte ledighet utan en dag på fritids, sen monterade vi cyckel på dragkroken och glömde att burken till dragkroken låg kvar på taket när vi körde iväg (men det märkte vi när den ramlade av och vi fick backa och köra tillbaka).

Både cyckel, Lillfis och jag landade dock där vi skulle allihop och i rätt tid så jag ska inte klaga!

Nu blir det till att leta busskort (för femtioelfte gången bara den här terminen) ikväll och förbereda morgondagens fölsedashappening. Mellansonen fyller 15 år. Han vill ha en speldator för lika många tusenlappar som han fyller. Önska får man ju...

Storsonen är i Malawi och matar sin febriga reskompis med vätskeersättning. "Vad ni än gör så bli inte sjuka" sa jag. Ingen lyssnar på mig! Fast sonen har klarat sig - än så länge.

Jag ska jobba lite nu.

Tillägg;

Beklagar felstavningen av Lillfisens transportmedel i inlägget - jag orkar inte ändra för jag har motionerat mitt i natten och är trött!

Imorron!!! Måndag och fresh restart!!

Gör en komihåglista här;

Ställa klockan på sex.

Glatt ihopp i gympaskorna.

RASK och HURTIG promenad med hund. Halvtimme, minimum.

Frukost. Utan kolisar.

Dusch.

Påklädning.

Påduttning av vardagsfejs.

Väckning av barn.

Jobba.

Lunchpromenad!! Raskt och hurtigt.

ÄTA LUNCH!! Obs! ÄTA lunch. Inte bara "ha" lunch.

Jobba.

Shoppa.

Hämta barn.

MIDDAG! OBS - glöm inte äta.

Miljarders småfix, ifyllnad av papper, redovisningar och äskande av bidrag.

Sova. Åtta timmar, minst!! (Ej glömma borttvätt av fejset).

Japp! Det är min morgondag. Den är upplagd utefter "Mitt nya liv som börjar imorgon igen"-schemat.

Delmål - minus fyra kilo sista oktober och inget grönt hår.

Slutmål till jul - minus åtta kilo, fastesockervärden under sju-komma-fem och ett långt, hälsosamt liv.

Nu är det på riktigt. Åtminstone teoretiskt. Efter norrlandshelgen har jag förvisso fått skjuta fram slutmålet från advent till jul men vaffan - det var det värt!   

Återkommer med rapport. Imorgon. Om jag orkar...

Måndag - klappklappklapp. Måndag - klappklappklapp...

Hälsar på Norrland en sväng, firar födelsedagar och inspekterar E4:ans framfart över villaområden, elljusspår och hästhagar.

Omväxling förnöjer!

Jag inser att jag, med ålderns rätt, börjar bli både glömsk och förvirrad. I min naiva ungdomlighet körde jag på a la partystajl till klockan fyra på morgonen innan jag ramlade ner i sängen, men jag glömde hur jobbigt det kan bli dagen efter... Alltså gjorde jag som alla andra gamla människor - jag sov middag! I tre timmar!! Sen tänkte jag att vaffan... så jag körde ett nytt party kvällen efter.

Nä, jag vet inte heller hur jag tänkte. Men jag kan säga att party no två blev varannan vatten och tidigt sängläge. Redan klockan tre på morgonen gav jag upp.

Lite sne över att föremålet för födelsedagspartandet är fem år äldre än jag och såg betydligt piggare ut än jag kände mig... Hm.

Försökte övertyga mig själv om hur pigg och alert jag var genom att tillsammans med äkta hälfter, hundar och arvingar promenera en sväng i skogen. Just i den skogen arbetas det flitigt med att dra fram en ny E4 så skogen var slut. Istället för vindsusande björkar och vilande mo fann vi grunden till en motorväg, skyltar med svarta streck - - - - - -  innan sprängning och ---------------- efter spränging, 10 grävmaskiner och en bergsborr.

Det är ju bra att det byggs nya vägar. Det är jättebra att stora europavägar som går tvärs igenom små, trevliga samhällen dras om och går utanför desamma. Men känslan av att någon knackar på min dörr och säger; nu får du flytta härifrån för vi ska köpa ditt hus och riva det känns lite sisådär...

Men det är så det funkar. Massor av människor har fått lämna sina hus, se dem rivna till stickor och sågspån och tvingats gilla läget. För en del människor är ett hus bara ett hus, men för andra är det kanske där de lagt sin själ, sitt liv och sin dröm. Hus väljer många med hjärtat, inte bara för att få ett tak över huvudet.

En känsla av vemod, sorg och nyfiken förväntan tar plats hos mig. Jag bor ju inte här, så jag kan tillåta mig vara frikostig åt båda håll.

Skulle de få för sig att dra fram E22 över min tomt skulle de förmodligen få asfaltera den över mig. Det hade blivit en VÄLDIGT bucklig E22:a!!

Imorron ska vi dra hemåt igen. På måndag är det dags att ta tag i sockernivåer, vikt och hälsa. Fast... efter de här dagarna lär det ta betydligt längre tid än planerat...

Ujujuj...

Har precis gjort en revolutionerande upptäckt!

Om jag äter strikt LCHF under en period går jag ner i vikt.  Jag mår bra, är piggare, gladare och har nada humörssvängningar.

Men!

Om jag får en svacka, vräker i mig en limpa eller två och fem portioner vit pasta med ketchup och GLÖMMER ta bort grädde, smör och den feta osten - då går jag UPP i vikt!! Dessutom blir jag omväxlande grinig, lycklig, sur och harmonisk.

Tadaaaaa!

Så, lär av min visdom - kombinationen LCHF och kolhydrater är dålig! På många sätt.

Japp - så nu vet ni det. Och det, mina kära vänner, det vet min våg också...

Nu ska jag på femtioårskalas i flera dagar. Nänänä - inte mitt eget, jag har låååååångt kvar! Det är någon annans, någon som är betyyyyyydligt äldre än jag. Hursomhelst så känner jag ändå att jag vill vara där. Beklaga sorgen, klappa lite på axeln, glänsa med min ungdom och förgylla vederbörandes tillvaro. Det måste vara ett hårt slag, 50... Herreminje.   

Risken finns alltså att jag inte håller så strikt diet under resten av veckan. Vill nu födelsedagsbarnet bjuda på tårta så får jag ju offra mig, that´s what friends are for! Och vill hon nu att vi sköljer ner tårtan med en baginbox så ställer jag upp, jag vill vara en bra vän i ur och skur!   

Alltså; mitt nya liv börjar på måndag (igen), okej? Jag har fortfarande inte fått tid med diabetessköterskan på vårdcentralen så jag blundar och kör ett sista förfall. Så länge jag inte har det på papper är det lugnt!

Hej hopp - det är långt till måndag!