Jag har vääääldigt svårt för att inte kasta mig upp på bussar, tåg, taxibilar, långtradare - kalla det vad du vill! - när de kör förbi. (Tänk nu synonymer alltså, bussar, tåg, taxibilar och långtradare är detsamma som spännande projekt i det här fallet).

Råkar jag höra, tycka mig skönja, inbilla mig något i ögonvrån som andas "nytt projekt" så börjar en film i mitt huvud. Jag ser förtexter, handling, dramatik, spänning och ett vackert slut med solnedgångar och hästar. Och jag vill vara meeeeeed!! Jag vill skådespela, regissera, skriva manus, filmmusik och stå bakom kameran.

Nu kom ett nytt projekt och jag ville, ville VILLE!

Men... jag började räkna på hur många olika jag redan är inblandad i. Och det blev ganska många. Hela min almanacka är fylld med möten resten av månaden, min köksbänk syns inte under alla papper jag "måste ta tag i". Jag ligger ca en vecka efter med allt och måste börja ta mig ifatt.

Kan jag inte leverera och göra det bra så är det bättre att inte göra det alls. Visst är det så? Just nu är jag inte bra på någonting av allt jag skulle göra, för jag hinner inte.

Sen har vi ju... familjen... familjen ja, just det, den också. Den är inte medräknad här alls. Inte ens hunden.

Det är inte okej.

Så, istället för att ta tag i det där nya, spännande så kommer jag hoppa av innan det ens har börjat.

Jag är så stolt över mig själv! Jag är nöjd över att jag kunde. Jag är lite, lite besviken över att jag inte har omåttliga mängder tid...

Men nu var det fel tidpunkt i livet. Nästa gång är det nog rätt. Japp! Nästa gång är det rätt!!