Svärfar köpte ett nytt dragspel och hux flux fick Mellansonen för sig att dragspel är skitcoolt så han lånade hem det gamla.

Så nu har jag suttit i tre dagar och vabbat, samtidigt som jag övat skalor på detta jefulens instrument.

Men lite hjälp av en gammal kompis att hitta NÅGON användbar länk på nätet som sa NÅGONTING om dragspel lyckades jag fnula ut hur diskantsidan funkar. Jag har lyckats klura ut själva principen om man säger så. Men den andra sidan, basen, den förtar det roliga...   

Dragspel måste vara det enda instrument i världen som internet har glömt och begravt. Jag tror t o m du kan lära dig spela tuba på nätet om du vill, men inte dragspel. Om du googlar så får du upp en miljard youtube-klipp på finska gubbar som spelar finsk tango men det hjälper inte mig här och nu. Likaså hittas schema över bassidan och jag vet var C sitter men sen tar det slut.

Grejen är också, har jag kommit underfund med, att dragspelandet går ut på att a) spela på diskanten på ett sätt, b) spela på basen på ett annat sätt och c) göra det samtidigt som man drar det fram och tillbaka på ett tredje sätt. Ibland undrar jag varför det inte hörs nåt och då beror det oftast på att jag glömt något av moment a eller c, b har jag ju som sagt inte börjat med än. Sen ska man göra allt detta på olika sätt och kombinera allt till en ljuvlig Kostervals och DET är faktiskt en omöjligt uppgift. De som lyckas har bara tur, det är ett som är säkert.

Har letat som en galning efter en riktig kurs inom närmaste 10 mils radie men det verkar som om alla dragspelslärare har gått i pension för det finns ingen...

Tror jag ska gå och köpa mig en triangel. Omgivningen är lika trötta på Björnen sover, spelat med pekfingrarna på diskanten på dragspel som jag. Inte för att de sagt nåt men det faktum att jag inte sett till dem på tre dagar talar för sig själv va?

Idag är det VAB, eller som det så fint heter; vård av sjukt barn...

Det är lite tråkigt. Han ligger i soffan och glor på TV, vit i fejan och varje gång han ser nåt kul så skrattar han högt. När jag går förbi tvärtystnar skrattet... Bäst att hålla låg profil så att inte mamma tror han mår bra? Mhm.

Slösurfar och dricker kaffe och är makalöst godissugen. Hittade en dammig Plopp i ett hörn och dammade av den, men det gav bara mersmak. Jag ska inte äta godis så glöm att jag sa nåt.

Egentligen borde jag väl göra en massa saker; dammsuga, vika tvätt och sånt men ooooorka! Ska göra det. Sen. Kanske.

Jag ska åka till gymmet ikväll! Bråka med Crosstrainern och göra massa 3x10 i alla maskinerna. Skulle dit i söndags men då var det plötsligt Fars Dag och det innefattade inte Mors Träning av någon anledning? Möjligen kan anledningen vara träningsvärk sedan gången innan men ändå... Nu är den nästan över och det är tid att skaffa ny!

Förra gången jag var där kom instruktören och gick förbi. "Går det bra?" frågande han. "Du vill döda mig" sa jag.   sa han...

Nähä, nämen jag får väl VABBA vidare... Dessvärre lär väl inga dramatiska händelser inträffa här idag så roligare än så här blir det inte!

Slösurfade lite eftersom jag kört fast på jobbet och inte orkade reda ut varför. Helt utan förvarning hamnade jag på en sida för klimakteriekossor och tänkte att "jag kan väl läsa där likaväl som någon annanstans".

"Upplever du någon av följande besvär?" stod det;

Du svettas om nättern och/eller dagarna?
Tja...Men bara för att man får gå upp och duscha och byta lakan mitt i nätterna behöver väl inte det betyda att man är gammal???

Du känner dig ofta irriterad?

Hahaha, jorå, det händer men det är ju bara för att alla ANDRA är så korkade och dumma, vem irriterar sig inte på sånt liksom...

Du får hjärtklappning?

Jo men det är mest när jag springer i springmaskinen, när telefonen ringer, när det är råttor i hus och bil och när jag lägger mig på soffan, och när jag sitter i bilen och när jag jobbar, äter, duschar, läser -  annars är det lugnt...

Du har sömnproblem?
Ja, DET är ett stort problem! Jag somnar så fort jag sätter mig i soffan och hela familjen ska ha quality time, jag somnar så fort jag åker bil (åker sa jag, inte när jag kör), jag somnar nästan på jobbet när det är 28 grader i mitt rum och jag somnar innan jag lägger huvudet på kudden!

Dina slemhinnor är torra?

Nja, jag blir lätt torr i halsen när jag äter stark mat och jag blir torr i ögonen om jag inte blinkar, annars är det lugnt.

Du känner dig nedstämd?
Jo, men det är ju för att det är så trist och tråkigt allting, grått och mulet, inget kul händer och det är krig i världen och för att jag inte har något riktigt badrum... Dessutom var jag lite nedstämd förra året också vid den här tiden och då var jag betydligt yngre än jag är nu!

Du besväras av trötthet och/eller koncentrationssvårigheter?

Jomen alltså... hur var frågan...???   

Du känner dig ofta orolig?
Nä, tvärtom - väldigt sällan faktiskt!

HA! Så där SER ni! Jag är inte ett dugg klimakteristisk!

"Ordet klimakterium kommer från grekiskan och betyder fritt översatt ”livets höjdpunkt” – d v s den punkt varifrån man kan se både framåt och bakåt." Visste ni det?

Det finns tydligen stickor att köpa för att kolla var i livet man står. Menopause test. Man kanske skulle prova det? Och nästa gång omgivningen surt frågar om det HÄNDELSEVIS kan vara så att man är i känslig ålder så kan man trycka upp den där stickan i fejjan på honom och väsa att "Jag är inte ett jefla dugg grinig - JAG STÅR BARA PÅ LIVETS HÖJDPUNKT OCH GLOR OCH JAG SER INGET BADRUM!!!!"   

Idag var det världspremiär för "Sajberlena goes fitness-style". Utrustad med blå tagg susade jag iväg till Gymmet för ett första möte med min Instruktör, maskingenomgång och - huvvaligen - t r ä n i n g s s c h e m a. Mhm, you hörd me!   

Som en liten, oskyldig spädgris (nåja), på väg till ett möte med stora, stygga vargen.   

Jag blippade in mig, klev över tröskeln och där var han, med lysande ögon, varggrin, jättestora muskler och allt. Hälshäls, handskakhandskak, presentationpresentation. "Du ser ju inte så farlig ut" sa jag i ett tappert försök att ställa mig in. "Mooooaaahahahaaaa" sa han. Eller egentligen sa han "Haha, nä jag är snäll" men ord och tonfall förvandlades liksom på vägen mellan mina öron och hjärna. Allt handlar om uppfattning...   

"Uppvärmning" sa han. "Har du provat Crosstrainer"?

"Jadå, men jag gillar inte den för det är så jobbigt" sa jag. "Jag brukar föredra löpbandet. I långsamt takt"

"Öh..." sa han. Eller såg ut som han tänkte i alla fall. "Fast jag tycker nog att Crosstrainern är bättre, den ger mer" sa han.

Okej, tänkte jag. Han VILL verkligen döda mig! Det ÄR inte som jag inbillar mig!

Men vi gick igenom båda maskinerna. Han sa att jag FICK ta löpbandet om jag nu ville, fast... crosstrainern var bättre...

Sen fick jag gå med runt och han visade hit och dit i alla tortyrredskap och hela tiden sa han "3x10 på den, 3x10 på den" och en gång sa han "Jag tycker du kan köra 3x12 på den" och jag log tappert mellan tårarna.

"Men jag tror inte jag ORKAR så många" gnällde jag.

"Hahaha" sa han. "Det ska kännas, annars är det ingen idé!"

Jag provade alla maskiner sådär tre-fyra gånger för att kunna notera inställningar och vikter.

Sen visade han mig hur jag skulle stretcha och imorgon kommer jag ha träningsvärk och få stanna hemma från jobbet.

När jag provstretchade benet tror jag att jag fick en muskelsträckning.

Nu kan jag nog inte träna på en vecka - minst. Fast jag ska i alla fall prova, imorron. På riktigt!     

...bollen är i rullning och startskottet är skjutet...

 

En tagg. Till gymmet. Jojomen...

Inskrivningen gick bra, jag var på väg att vända precis vid stora dörren, vid skohyllan och vid tröskeln men jag hade en god vän med mig som puttade mig framåt.

Jag lämnade min ifyllda lapp, registrerades i datorn och gick husesyn.

Skrev upp mig för en genomgång av de maskiner jag inte kände igen och har således bokat personal för träningsprogram imorgon kväll klockan åtta. Jag har inget telefonnummer och minns inte ens namnet på honom jag ska träffa - alltså ingen risk för att ringa återbud.

Jag har målat in mig i ett hörn.

Där ska jag nu äta grönsaker, lyfta tyngder och springa på löpband.

Till första advent kommer jag vara vältränad, spänstig och full av kondition.

Så är det skrivet - så får det bli.

För jag har en blå tagg till gymmet...

Jo, det var ju det här med onsdagar och nytt liv dårå...

Imorron är det dags igen! Eller; imorron är det dags! Nä, jag kom inte iväg till gymmet förra veckan för jag var i Norrland. Å sen hann jag inte i söndags för då åkte jag bil i 12 timmar och terrade mina vänner med FB-inlägg var tredje kilometer eller nåt.

Men imorron har jag inga ursäkter. Imorron ska jag till gymmet. Jag har t o m fyllt i anmälningsblanketten...! Till första advent kommer jag vara smal, pigg, ärtig och uppåt - jojomen! Nu har jag fullt sjå med att sätta i mig alla mina skumtomtar jag köpte för 6,95 kronor påsen i Ullared. Efter imorron är det ju slut med skumtomtar...

I Norrland var det bara bra, tackar som frågar! Det var snö och kallt men jag svor och gapade om kyla och is så när vi åkte hem var det barmark igen. Sen åt vi massor av mat - som vanligt - drack massor av vin - som vanligt - och jag sov halva dagarna - inte lika vanligt - för jag var dödens trött. Sen firade vi födelsedagar och stökade till - som vanligt. Sen spelade vi läjsergäjm och sen åkte vi hem.

Hemma var det 12 grader inomhus och alla fick sova med kläder på sig. Nu, två dagar och sex vedlass senare, börjar det bli drägligt igen. Finns inget så kallt som ett utkylt hus... Nä, då är det bättre på jobbet, där är det 25 grader på kontoret och framåt klockan två varje eftermiddag rasar jag in i medvetslöshet och sover i dvala till klockan fyra när jag åker hem med bultande huvudvärk. I bilen är det lite mer omväxlande för fläkten har pajat och har bara två lägen; vakum eller tornado. Dessutom är det något fel på termostaten så i två minuter är det bastuvärme och sen kommer två minuter med arktisk kyla. Som sagt - omväxling förnöjer. Fast jag tror inte det är något som är sönder egentligen, en Toyota KAN inte gå sönder. Det sa min man när han tvångssålde min Spykersaab och sa att "den här bilen får du eller får du vara utan"... ja ni vet hela den där trista historien...

Jaaa... Nämen då så! Då säger vi väl så och så hörs vi!

Hallå? Vågar man titta in här idag eller??

Fattar ni vad upprörd jag blev igår! När jag hade skrivit förra inlägget och kollade hur det såg ut var plötsligt massa ord markerade som om de vore länkar - jag fattade ingenting, hade jag gjort fel nånstans? När man sedan förde muspekaren över orden så ploppade det upp nån jefla annons om nån dejtingsajt!!! Jag som varit gift sedan kyrkan uppfanns, jag vill inte HA reklaminlägg i mina texter alls och i synnerhet inte för något som inte har någonting med mig, mitt liv eller min blogg att göra! Jag började genast bygga en ny blogg på ett annat forum och skrev ett inlägg där. Det blev precis likadant...   

Hade företaget köpt vartenda blogg eller vaddå??? OM jag någon gång skulle bli singel så kommer jag ALDRIG rega mig på det företaget i alla fall, ren principsak.

I alla fall.

Jag har skaffat twitter! Jojomän... Nä, inte vet jag varken vad jag ska ha det till eller vad det är bra för men det kändes bra just då. Så nu måste ni börja följa mig där, jag heter @sajberlena och tycker det är ganska trist att skriva massa inlägg som ingen läser.

Min första tanke var att jag skulle börja där istället för som nu, skriva massa inlägg på Fäjsbock flera gånger om dagen så mina vänner fick vila lite, men det känns ju meningslöst att skriva för sig själv om ingen läser. Då kom jag på att jag kunde koppla twitterkontot till FB så syntes alla twitterinläggen där - men då försvann vitsen igen för då kan jag ju lika gärna skriva direkt på FB?!

Så nu sitter jag här med ett twitterkonto och hojtar ut i tomma sajberspejset och ingen hör när jag ropar... Ställ upp nu, kom igen!

En bra grej som hände idag;

Jag har ju känt mig lite deppig och så ett tag och blev ju inte gladare när jag insåg att det förmodligen beror på min ålder. Tydligen ska det genomlevas någon åter-pubertal förvandling när man är närmare femtio än tjugofem. Har jag läst.

Av en händelse råkade jag skummläsa lite gamla inlägg jag skrivit för ganska exakt ett år sedan och kan ni tänka er; jag var lika trött, anti och nere då som jag varit nu!!! Det ÄR inte åldern, det är en tradition! Herrejösses så bra, då behöver jag inte bli bekymrad nästa år vid den här tiden utan bara gilla läget och hitta en lagom tjock DVD-box. Förra året var det Greys Anatomy som fick hålla mig sällskap, den får väl gå i repris i år eftersom jag inte varit förutseende nog antar jag.

Bäst jag skyndar mig så jag hinner se hela serien innan jag har deppat klart...   

Det händer nåt med mig när jag medverkar i ett Läjsergäjm med resten av släkteriet.

När jag får på mig en väst med blinkande lampor, en mächingun i min hand och hör en robotröst som skriker GOGOGOGO transformeras jag till en blodtörstig heltidsmördare vars enda mission är att döda allt jag ser.

Jag springer in i en kolsvart krypta till takten av dramatiskt diskodunk, letar febrilt efter ett lämpligt gömställe där ingen kan skjuta mig men där jag kan utplåna en hel klan utan vidare.

Med flottaste Hollywood-manér backar jag runt hörn, säkrar utrymmen och hade det funnits dörrar hade jag sparkat upp dem... Genom en spionlucka i en vägg ser jag lede Fi på andra sidan. Jag siktar, skjuter och hör robotrösten imponerat utbrista i ett "WELL DONE". Ha! I´m soooo good! Svetten rinner, pulsen skenar. Jag kryper, ålar, smyger, slår mig, ramlar - känner ingenting! Springer bara vidare, uppför ramper, nerför trappor...

Plötsligt är det rödblinkande fiender överallt.... bakom mig, framför mig, över mig... De skjuter hela tiden BARA på mig och min robot hojtar glatt att "don´t give up, don´t give up". Jag känner att jag inte gillar den där roboten lika mycket längre för jag har en textremsa på magen som hela tiden säger att jag är träffad av nån läskig rödblinkare och jag tycker de är ganska taskiga som skjuter på mig HELA tiden och VAR är MINA kompisar som ska täcka upp och hjälpa mig???

Jag har hjälpt dem hela tiden och nu skiter de i mig! Sviken av han som återigen glömt att älska mig i nöd och lust, sviken av arvingar som jag givit alla mina omsorger sedan den dag de föddes... Vad var det värt när jag behöver dem som bäst?

Så småningom tar jag mig ur min fälla och hittar ett nytt gömställe. Nu är jag mer taggad än förut för nu är det pay back som gäller! Jag hukar mig bakom en hemlig lucka och väntar... de kommer nog snart, de röa... vänta bara... snart så... kommer de... väl? Hm... "Don´t give up" vrålar roboten och textremsan talar om att jag är träffad. Igen. Och igen.

Vem som helst hade givit upp, men inte jag! Naturligtvis inte.

Så om ni hör några illvilligar rykten om att "någon" skulle rest sig upp och skrikit att "sluta skjut bara på MEEEEJ" med tårar i ögonen så är det inte sant! För jag hade inga tårar i ögonen! Inte heller ryktet om att jag sprang och ropade på maken för att han skulle komma och hjälpa mig!

Det var inte jag. Det var nån annan.

Jag var upptagen med att skjuta laserstrålar på mina fiender - å jag var stencool!

------------------------------------------------------------------------

Tillägg till detta inlägg;

Jag har ingenting emot reklam på en bloggsida så länge den håller sig runt om och mina texter lämnas orörda. Men när man som Bloggplatsen tydligen lägger in reklamlänkar i MIN text blir jag vansinnig! Mest förbannad är jag över att jag inte ens har möjlighet att ta bort dem! Nu räcker det!

Detta är mitt sista inlägg på den här portalen - jag återkommer så fort jag hittat något annat!