*hosthostharkelhostfnys*

Spackeldamm sätter sig överallt! I näsan, i luftrören, i ögonen, i munnen, i själen.

Sedan vi flyttade hit har det blivit mycket spackeldamm. Så mycket att jag numera anser mig vara totalt allergisk mot eländet. Skinnet svider över hela kroppen, det känns som jag har tvättat mig med stålborste. Det svider när jag blinkar och håret känns som svinto.   

Ändå måste det göras. Kampen mot slipdammet är oundvikligt. Det blir inte bra utan spackel och slipning!

Har under många långa sliptimmar stått och funderat över varför man inte uppfinner gipsskivor som fungerar som pussel istället. Bitar man kan sätta ihop och som sluter tätt så det inte blir några jäkla skarvar som behöver spacklas. Kan ingen anta den utmaningen och fixa det?

Sen blir det ju inte bättre av att man har ett rum som är fullkomligt hopplöst, massor med små väggsnuttar mellan dörröppningar och fönster och element och andra onödiga håltagningar där man måste lappa och lappa för att få en hel vägg.

Har analyserat lite om anledningen till att jag inte mäktat uppbåda någon energi till detta egentligen lilla lilla projekt och att det därför dragit ut så på tiden.

Bristen på motivation beror nog mest på att det är ett "onödigt" rum. Det ska inte användas till något annat än ett genomgångsrum egentligen. Inget rum man använder alltså. Annat är det när man gör iordning rum som fyller ett syfte; sovrum, vardagsrum och sånt. Där har jag inte bangat en sekund för att jobba dygnet runt för att bli klar.

Det utrymme vi använder mest i hela huset är inte ens påbörjat. Men det är å andra sidan en utmaning som jag nästan längtar efter att ta tag i, spackel och slipdamm till trots. Där känner jag mig motiverad. När vi börjar där lovar jag att ni ska få slippa mitt slipgnäll. Kanske.

För övrigt kan jag konstatera att maken och jag är metaforernas mästare när vi diskuterar saker. Värre än bibeln. Eller vad säger ni om den här djupa diskussionen:

Jag:

"Tänk dig en vas som går sönder. Man samlar ihop bitarna och sätter ihop vasen i lösa delar innan man limmar den. Bra, såhär ska den se ut. Nu börjar vi limma. Efter ett tag märker man att en bit egentligen inte passar in där. Jag tar bort biten och försöker med en annan. Du hämtar släggan och försöker slå in den för den ska bara dit! Sån är du."

Han, i lugnt, konstaterande tonfall:

"Nej, du byter inte ut biten mot en annan. Du tar biten, konstaterar att den inte passar och slänger den över axeln och låter det vara ett hål där, vänder på vasen och går vidare. Sån är du..."

Jag säger:

"Va, nääää, sån är jag verligen inte!!!"

Jag tänker:

"Shit, han har kommit på mig..."   

Det är lite enerverande när andra känner en bättre än man gör själv...   

För det fall någon egendomlig person skulle få för sig att sakna mig;

Jag slipar spackel. Ba så ni vet...   

Men jag kommer tebax. När jag slipat klart. Nån gång...

Håll ut!   

En kommentar från äldsta sonen från förra inlägget:

Jahoja, här kommer det fram hur det egentligen ligger till. Söta när vi sover är vad jag får ut mellan raderna ;)

Älskade barn,

Ja, ni är söta när ni sover. Framför allt med tanke på att när ni vaknar älskar jag er mest av allt - då har jag inte fått träffat er på flera timmar!

Jag vet en mamma - nämner inga namn - som envisades med att släpa över en sovande, varm bebis från vaggan till sin egen säng var och varannan kväll för en sådär 20 år sedan. Bara för att få ha honom nära. För att inte missa en sekund av eventuell vakentid.

Sen växte bebisen upp och blev en långhårig, skäggig Lundastudent... Det kommer gå väldigt bra för honom!  Han är nämligen sin mors son      

Mamma

Oh, what a promising day!   

Jobbar halva dagen! Ledig i eftermiddag för att kunna gå på barnens Alla hjärtans-dag café i skolan (där brukar säljas de godaste semlor jag ätit tror jag!). Hem med son, sons kompisar och lite fix, sen - båda barnen till Fredax och en bara föräldrakväll hemma!

Mat, vin och lugn som lägrar sig, vuxenprat om livet i köket utan inlägg från arvingar.

Jag älskar mina barn, men ibland blir den känslan mer påtaglig när man fått en kväll för sig själva.

Maken och jag har en viss förkärlek för att hamna just där, vid köksbordet, timme efter timme, diskuterande, pratande och lösande livets gåtor. Men oftast rinner tiden iväg och man hinner knappt prata inköpslista av nån anledning...

Fast ikväll ska vi softa - det har jag bestämt!   

...absolut dementi beträffande föregående inläggs lögner av stort format!

Efter förra inlägget kände jag att jag var tvungen att fördjupa mig ordentligt i sonens något upprörda känslor över dagens urusla undervisning. Jag haffade honom i ett par av hans bästa hoppsasteg genom köket och frågade - på en djupt engagerad moders vis - på vilket sätt dagens film varit så otroligt dålig?

"Jag menar, vad SA de egentligen i filmen om världen som var så tråkigt?"

Son tittar stort på mig med sina vackra, blå, runda ögon, lyfter ögonbrynen i uppgiven gest och säger sakta;

"Inte om världen mamma. Den handlade om väder sa jag jue..."     

Jaja. Jag ska kanske inte nöja mig med inplanerad synundersökning (hemlis; jag ser ingenting numera! Inte nåt! Jag låssas bara...) och byta ut mot en hörundersökning istället? Jag menar, jag har trots allt fyllt 25 - flera gånger faktiskt, och något litet förfall får man väl räkna med?

Och ja just det. Att filmen om VÄDER var så dålig berodde på att "jag bryr mig faktiskt inte om atmåsfääären, jag VET redan att vi har ett tunt skal runt jorden". Sa snart sju år gamla sonen och hoppsade vidare ut till en väntande läxa. Eller en hög Pokemonkort. Fast läxa lät bättre...

Hämtade hem son från fritids, och i bilen hade vi vårt sedvanliga chittchatt; vad har ni fått för mat, har det vart nåt, lekt nåt kul o s v.

- Vi har sett en urusel film i skolan, berättar lintotten suckande.

-Jasså, vad var det då?

- En film om världen... Den sög.

Eehh...

- Jaha, men det är väl meningen att ni ska lära er något då eftersom ni fick se film om världen?

- Äh. Dåligt...

- Jamen det är väl roligare att se på film i alla fall än att bara magister Emil ska stå och prata och prata?

- Emil! fnös sonen uppbragt, han säger till oss att vi ska berätta vad som hände på filmen - han kan väl höra själv!!

Touché.

Naturligtvis försöker jag förklara att Emil nog bara vill kolla så att alla barnen förstått vad filmen handlade om, men möttes återigen av en fnysning. "Na-tur-ligt-viiiiis fattar alla barn det, vi är väl inte dumma heller" och end of discussion.

Nja, jag vet inte om just min arvinge har lärt sig nåt om världen idag, mer än att lärare borde begripa bättre och utöva pedagogik som funkar hos förstaklassare   

Men ibland känns livet rätt okej.

Semlor i varm mjölk på en tallrik, nybryggt kaffe och intressant småprat på radion. Son som blev glad för tidningen Svampbob Fyrkant. Ibland behöver inte kraven vara större.

Måste dela med mig av en liten stund av rogivande fikapaus bara!   

Innan jag tar itu med städning av i runda slängar 200 kvadratmeter, målar ett fönster och slipar en vägg alltså...   

Jag konfronterade min man igår med en längre tids uppdämd frustration.

"Jag blir tokig på organisationen i det här huset, den funkar inte."

"??????"

"Ja, med tvättstuga och dusch i ena änden av huset, toaletten i den andra och kläderna på övervåningen!"

"???????????????"

Saken är den att jag ägnar timmar av mitt liv åt att springa mellan duschen, toaletten och övervåningen. Varför? Jamen jag ska förklara:

Sovrum och kläder en trappa upp. Dusch och tvättstuga en trappa ner i ena änden av huset, toaletten och hårfixhörnet i den andra änden. Tror kvinnliga läsare börjar inse problematiken?

Precis. När man ska duscha på morgonen går man ner i morgonrock. Sen springer man frysande upp med handduk. Morgonrocken ligger naturligtvis kvar i duschen... Man klär på sig, men kanske lämnar detaljer som scarfar, varm tröja eller så. Springer ner på toaletten för sminkfix. Nu pratar vi morgon; hur ser det ut på era toaletter på mornarna? Precis. Dörren är låst, nån annan ockuperar den. Man börjar med hårfixet så länge, men hårfixgrejerna står på toa... Och hårborsten. När man väl kommer in springer man mellan fönkontakten i hallen och toan, bevakar dörren som en Securitasvakt så att ingen skall nästla sig in och låsa in förnödenheterna igen.

Sen upp och ner ett par varv till för de där kvarlämnade detaljerna. Och så några varv ut till tvättstugan igen, för nu är det ungarna som inte hittar sina kläder, sina grejer och sina gympabyxor.

På kvällen, när man ska "slippa in i something more comfortable", klär man av sig uppe. Man suckar och springer ner till duschen och hämtar kvarglömd morgonrock. Nästa gång man duschar tar man en ny handduk eftersom den gamla ligger kvar på övervåningen. Efter ett par dagar ligger en gigantisk hög med halvblöta badlakan på övervåningen och man försöker frenetiskt torka sig med de minihanddukar som finns kvar i handduksskåpet när man kliver ur duschen.

Maken - ja han tar med sig kläder ner till duschen, klär på sig där, hänger kvar handduken på kroken i duschen till dagen efter. Hans övriga morgonbehov består i en rakapparat, en burk hårgele och en tandborste. Men jag jobbar inte så och det är mig vi pratar om här nu va. Jag har inte ens bestämt VAD jag ska ha på mig när jag går för att duscha! Det gör jag inte förrän jag blåfrusen och grinig står i min jättegarderob och känner mig för.

Dessutom kan vi inte hänga tvätt på tork i tvättstugan för där luktar mögel. Det är nästa stora renoveringsprojekt. Tvätten släpas nu genom hela huset i tunga korgar upp på övervåningen, där den sedan belamrar allt som går för att torka.

"Jag vill ha ett badrum med dusch på övervåningen, anslutande eget sminkrum och en lyxdusch med radio och massage i tillbygget" förkunnar jag. "Dessutom vill jag ha en ny tvättstuga".

"Men... Men du har ju fått ett dressingroom..."

Jaha, och...?