Jomen ni vet väl redan vem jag är? Eller…?

Det är ju jag, den där blonda kvinnan som springer förbi i ett rasande tempo. Som går fort, äter fort, pratar fort och mycket. Som lätt får omgivningen att känna sig stressad genom att bara vara. Ändå har jag lugnat ner mig betydligt på senare år – de va värre förr!

Det är ju jag som engagerar mig till 120% i saker som jag tycker verkar kul men som fullkomligt ignorerar saker jag tycker verkar tråkigt. EU, utrotningshotade djur och naturkatastrofer berör mig men engagerar mig inte. Inte mer än att jag ojar mig i köket och sen slänger mig in i projekt som direkt påverkar min vardag i alla fall. Min energiska framtoning är nog en bidragande orsak till att mitt liv ständigt är i rörelse och att det aldrig är självklart, förutsägbart eller enformigt.

Mina krav på utrymme är gigantiska. Och då menar jag inte fysiskt utrymme utan mentalt. Att låsas in i en given roll med begränsningar såsom t ex uttalad ”bullmamma”, ”feminist”, ”miljöaktivist” eller ”karriärskvinna” gör mig till en obstinat treåring som sätter mig i ett hörn och surar. Jag tar den roll som situationen kräver och försöker göra det bästa av den helt enkelt!

Jag är den där människan som iklädd blommiga leggings, romantisk spetstunika och stövlar med klack (Lillfisen: mamma, varför HAR du alltid så konstiga kläder?) trippar in på en bilverkstad och ser ut som alla dumma blondiner i en och samma person och får all hjälp jag vill ha utan att ens be om den. För att sedan åka hem och byta om, köra in ved och skruva isär och montera ihop vårt värmesystem på nån timme. Återigen – det handlar om vad som intresserar mig. Jag har inga problem med att spela dum om det gör att jag slipper göra saker jag inte känner för…

Jag är ingen varm, ömsint och mjuk människa utan mer en ”jävlaranamma”-person. Mina omsorger om de som står mig nära, både familj och vänner, brukar inte ge sig i uttryck genom gullande och pussenuttande. Så länge det inte rör sig om barn och hundvalpar alltså. Men om jag säger till någon ”du kan inte ha det sådär” eller ”upp med hakorna” så betyder det ”jag älskar dig något oerhört och du betyder massor för mig”. Ibland blir det lite misskommunikation på grund av att detta något luddiga språk men medvetenheten om denna brist gör att jag jobbar på det.

Att ge beröm, visa uppskattning tillika att kunna ta emot är ett ständigt, pågående lärdomsprojekt i mitt liv. Jag är urusel på båda håll nämligen, hur mycket jag än beundrar, uppskattar eller hur glad jag än blir när andra säger positiva saker till mig. För min egen del är jag aldrig nöjd med mina prestationer – det kunde varit liiiiite mer och liiiiite bättre. Då är det svårt att inse att andra skulle vara nöjda när man aldrig är det själv.

Bland mina vänner betraktas jag nog som en energisk, ganska kul och öppenhjärtlig person. Bjuder mycket på mig själv och kan skoja om det mesta. Det är nog lätt att lära känna mig. Tror jag. Hoppas jag. Men jag kan också vara ganska rak, ärlig och obekväm. Även om jag försöker undvika att såra eller trampa folk på tårna händer det nog ibland ändå. Fast i all välmening, naturligtvis!

Sammanfattning:

”Älta inte historia du ändå inte kan förändra – engagera dig i framtiden som du kan påverka istället” brukar jag säga.” Vad lärde vi oss av detta, hur går vi vidare?”  Seså, saken är utrangerad och klar – nästa projekt!

(Note to my self; lär dig leva i nuet, det är nog ännu bättre).