Aha, okej. Försöker mig på en förenklad sammanfattning av något som jag egentligen kan prata om hur länge som helst;

Jag tror, men jag är inte aktivt troende och jag tror inte utefter de ofta givna normer som kyrkan erbjuder. Det handlar väl mer om att jag har svårt att ta in att allt skulle vara en tillfällighet och styras av slumpen – för mig är det mer logiskt att det finns mening och syfte med allt. Alltså tror jag på en medveten tanke bakom allt och den tanken har många namn. Jag väljer Gud för det känns bra.

Jag har mer eller mindre i hela mitt liv varit aktiv i kyrkliga verksamheter; jag började som barn med Pingstkyrkan, Kyrkans scouter, miniorer, juniorer, seniorer, jag har studerat bibeln med Jehovas Vittne som ung och jag har gjort djupdykningar i Metodistkyrkan och Missionskyrkan som vuxen. Som 14-åring döptes och konfirmerades jag i Svenska Kyrkan.

Nu har jag lagt sökandet åt sidan och nöjdförklarat mig med att jag verkar vara en blandning av kristendom, buddism och humanist? Förmodligen en totalt omöjlig mix men den funkar för mig. Däremot funkar jag inte i någon kyrka... Surprise… Varje gång jag av någon anledning går i kyrkan (det är förvisso inte speciellt ofta) blir jag jättereligiös och tänker att "wow, this is the shit" liksom. Men det går över på vägen hem på något vis...   

Kanske för att min relation till Gud är tämligen okomplicerad. Den fungerar ungefär som relationen mellan ett vuxet barn och dess föräldrar.

När man är liten är ens föräldrar allt och man lyder, beundrar och ser upp till. Men ju äldre man blir och ju längre man lever, desto mer formas man av sitt eget liv. Det är inte alltid det går i samklang med ens föräldrars förhoppningar och önskemål. Men så småningom är man vuxen nog att säga att okej, ni lever så men det här är vad jag väljer. Det betyder inte att ens föräldrar tar sin hand ifrån en eller att man bryter med dem – förhoppningsvis respekterar man varandras liv och gillar varandra ändå.

En sån relation har jag med Gud!

Han suckar lite, skakar på huvudet,  himlar med ögonen och säger ”Men kära barn… Kunde du inte… Borde du inte… Måste du verkligen…”   

Jag säger att ”Jomen jag VET att du önskar jag levde annorlunda, att jag hälsade på oftare och att jag inte svor, rökte och drack vin. Men du måste förstå att detta är mitt liv och jag väljer att leva det så! Jag respekterar dina önskemål men jag kan inte leva upp till dem! Jag gör så gott jag kan för att vara en god människa men mitt liv är inte format bara utefter dig utan också efter mina tvivel på din förmåga. Den förtroendekrisen har gjort att vi står där vi står. Låt oss vara glada att vi ändå har lyckats bibehålla vår relation och sluta tjata och kräva en massa av mig så kommer vi få ett jättebra liv tillsammans!”

Gud nickar och ler lite sorgset och säger uppgivet att ”Jojo, jag vet att du gör så gott du kan. Jag är glad att du mår bra och att du har ett liv du trivs med. Beklagar verkligen att du inte har fullt förtroende för mig, det gör mig ont, men låt oss vara rädda om det som finns. Du är välkommen närhelst du önskar och vill och hälsar på i den omfattning du känner är bra!”

Och så respekterar vi varandra trots våra olikheter och trots att vi inte alltid gillar varandras val och krav. Vi träffas inte så ofta men vi vet var vi har varandra om det skulle behövas, kan man säga.

Däremot är inte ”min” Gud någon dömande, ilsken Gud som ratar alla som inte lyder och lever som det står skrivet i regelverket. Han var kanske sådan förr, men som alla andra föräldrar har han väl luttrats, blivit lite mjukare med åren och hängt med i utvecklingen. Ni vet, första barnet och sista barnet i en stor barnaskara – stor skillnad.

Jag hyser en ödmjuk tacksamhet inför livet och för att jag är en väldigt lycklig människa, trots Spykersaaben. Jag försöker att inte ta saker för givet och jag reflekterar ganska ofta över hur rik jag är, även när plånboken gapar tom. Att jag sedan inte är fromheten själv eller moralens väktare alla gånger är en annan sak. Jag försöker så gott jag kan!   

Amen.

Nu ska jag bogsera min Spykersaab till verkstaden. Tycker det är lite, lite trist att Gud inte är bilmekaniker...