När jag var åtta år hade jag den stora förmånen att gå i samma klass som Prinsen med stort P – Joakim…

Joakim, han med långt, brunt hår, vars pappa var sotare. Joakim, han som bodde i kvarterets finaste villa och var det snyggaste som gick i ett par skor.

En gång skrev jag, med stort stöd och support av bästa kompisen, ett kärleksbrev till Prinsen. Kompisen skrev mitt namn längst ner med åttaåringars stoooora, runda bokstäver. Men jag suddade ut namnet igen – fullt så tuff var jag inte. Att sudda ut stoooora, runda bokstäver går väl sisådär, och naturligtvis såg Prinsen vilket namn som stått där.

Han kom cyklande och frågade om jag hade skrivit brev till honom? Nääääää! Vaddå brev….?   

”Vem ä du kär i da?” frågade han på dalsländska, denna härliga dialekt som låter som en blandning mellan norska, göteborgska och värmländska. Så pratade även jag på den tiden.

”Ja ä väll inte kär i nånn tänker ja!” fnissade jag. ”Duu da?” *fnissfnitter*

”Sä´r ja´nte” svarade han. ”Män de ä nån i klassen!” tillade han allvarligt.

”Får ja gessa?” frågade jag *fnissfniss*   

”Får du väll da”.

Jag rabblade upp alla namn på flickorna i klassen men han skakade bara på huvudet varje gång.

”Katrin? Petra? Helena?...”

”Nä. Nä. Nä. Nä tvi vale! Nä. Nä. Näää, ente hön!!!”

Lite förvånad upptäckte jag att jag kommit till slutet av listan och började om en gång till… Samma sak. Nä. Nä. Nä….

Då, ungefär i mitten av listan för tredje gången, kom jag på… att jag rabblat alla namn… utom mitt eget…! Jag höll på att dööööööö!! Jag var så generad och så hysteriskt fnittrig så jag knappt kunde prata.   

”Nämen juuuger du för ma? Du sär ju bare nä o nä hele ti´n!” flamsade jag sådär hysteriskt.   

”Du har ju´nte sagt rätt änn!” svarade han. ”Du ä ju gördålig på å gessa!”

Jag låssades att jag gav upp och kände bara att jag måste hem – det gick inte att vara kvar här längre. När jag var åtta år hade jag ingen aaaaning om vad man skulle göra med besvarad kärlek från en Prins, begrepp som att ”vara ihop” fanns inte i min vokabulär.

”Ja måste häm nu” sa jag och vände och sprang. Prinsen stod kvar där med cykeln ett tag innan han trampade iväg.   

Vad jag minns så tydligt än idag är att han var så otroligt allvarlig! Han skrattade inte, han var inte generad, han var inte tramsig – han såg bara stint på mig med sina underbara ögon och väntade på att jag skulle säga rätt…

Jag sprang hem och stängde in mig på mitt rum. På något sätt var jag liksom bara tvungen att få vara ensam med all den här lyckliga värmen som bubblade i hela mig och jag kunde inte ens berätta det för någon. Då hade allt blivit förstört, kändes det som.

Sen hände det inte mer. Prinskronan dalade så småningom, plockades upp och sattes på någon annans huvud.

Han hette Jan-Stefan och kompisen och jag satt högt uppflugna i en tät gran utanför hans hus på eftermiddagarna och skrek: ”Jaaaan-Steeeefan!” och höll på att trilla ner av lycka varje gång han förvirrat öppnade dörren för att se vem som skrek så dant på honom.

Men det är ju en helt annan historia…