Wiihoo - äntligen något som är lite enkelt!   

Jag är storasyster till fyra bröder. Jag är sex år äldre än min äldsta bror, se kommer de i en rak följd vartannat år.

När vi var små var det inte speciellt roligt. Det var mest pest och pina faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Jag var naturligtvis snäll som en ängel *fnissfniss*, medan de bråkade, snodde mina saker, smög in på mitt rum och var allmänna pain in the ass- bröder. Dessutom bråkade de med varandra HELA tiden!!   

För att inte tala om att jag vuxit upp som oavlönad slav-barnvakt... Nä, det var inte roligt!

Men nu, idag, har jag världens bästa bröder! Det är inte så länge sedan jag bloggade om dem så ni som hänger med kanske minns detta ?

Dessvärre är vi bara fyra syskon kvar i levande livet, vår Björn lämnade oss för några år sedan. Det blev ett stort hål i syskonringen... För min egen del har det gjort att jag värdesätter mina syskon än mer än tidigare och faktum är att jag lärde mig massor om mig själv när Björn dog.

Den största lärdom jag gjorde var nog hur otroligt lätt det är att ta varandra för givet och hur lite man uppskattar det man har.

Men när vi var små var det en ständig strid på liv och död. Å jävelskap! Ujujuj...

Det började tidigt också, innan de ens kunde tala rent. Mamma berättade t ex om den gången jag var nere i källaren och min näst yngste bror släpade fram en stol till källartrappan för att nå upp till lysknappen. "Vad gör du?" frågade mamma. "Nena i sällaren" svarade han. "´ka läcka lampan, göra pöke så Nena bli jädd".

Jag har hittat döda råttor i mina stövlar, jag har blivit av med mitt godis och jag har hittat mina dockor både skalperade och krigsmålade. En gång kunde jag inte låsa dörren till mitt rum för nyckelhålet var fullproppat med godis, en annan gång vaknade jag av prassel i rummet när två av dem var inne och stal mina klistermärken.

Men det var då!

Trots att vi är väldigt olika, trots att vi inte träffas speciellt ofta och trots att var och en har fullt upp med "sitt" på varsina håll så finns de där närhelst jag behöver och jag är så glad för det!

Vad jag möjligen saknar är att avståndet mellan oss omöjliggör spontanumgänge. Att kunna stanna till på väg hem från affären, säga hej och köra vidare. Fast å andra sidan tar vi igen alla sådana tillfällen när vi väl träffas så vad gnäller jag om...

Mina bröder - de bästa i världen!